”[Sannfiländarnas ordförande Tomi] Soini tillfrågades [i partiledarnas kommunalvalsdebatt i MTV3] varför sannfinländarna ställer upp kandidater som kräver att få flagga med nazistsymboler på sin balkong. Soini svarade att han inte godkänner naziflaggor eller andra motsvarande överdrifter.”
(http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=142409)
Man frågar sig: om naziflaggor är överdrifter, vad är enligt Soini ett lagom uttryck för nazism?
Medierna har inte, vad jag har märkt, noterat det här uttalandet eller förstått dess innebörd. Soini förefaller ha blivit något av en massmediernas kelgris.
Monday, October 27, 2008
Sunday, October 26, 2008
Vad ska man med omdöme till?
"Chefen för den internationella valutafonden IMF, Dominique Strauss-Kahn, har friats från alla anklagelser om trakasserier och maktmissbruk efter sin affär med en underordnad.
IMF:s styrelse säger efter en extern utredning att Strauss-Kahn fortfarande åtnjuter dess fulla förtroende, men understryker samtidigt att affären var beklaglig och visar på mycket dåligt omdöme."
http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=142634
(Kursiverat här.)
IMF:s styrelse säger efter en extern utredning att Strauss-Kahn fortfarande åtnjuter dess fulla förtroende, men understryker samtidigt att affären var beklaglig och visar på mycket dåligt omdöme."
http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=142634
(Kursiverat här.)
Friday, October 10, 2008
Hur man rör till en riktig dokumentärfilm
John Websters ”Hur man rör till en riktig soppa” (”Recipes for Disaster”) är, tycker jag, en viktig film. Den handlar om hur (den engelsk-finländske) regissören och hans familj under ett års tid, av hänsyn till klimathoten, ska försöka klara sig på en oljefattig livsstil – dvs. åka kollektivt, cykla i stället för att köra bil, avstå från flygresor, undvika att använda plast mm. Detta med tanke på klimathoten.
Filmen är, förmodar jag, mycket skickligt gjord – den bedömningen överlåter jag till dem som har öga för det filmiska. I varje fall är den underhållande.
Här vill jag diskutera filmens tankeinnehåll. Det tar en stund innan det går upp för en att filmtitelns soppa – katastrofen – inte bara är den hotande klimatförändringen, utan framför allt den soppa som kokas ihop inom familjen. Filmen illustrerar de spänningar som uppstår mellan regissörens världssamvete och fruns ”när”samvete – omsorgen om den egna familjen – spänningar som kulminerar när frun ger kameran en örfil. Det antyds att John Webster bakom sin sympatiska utstrålning döljer en god portion envishet, och rentav en dragning till fanatism. Men han låter frun, Anu, framstå som dramats moraliska hjälte.
Men filmen är också intressant som en kommentar till miljöproblemen. Vår tids politiker och intellektuella är för det mesta överens om att ”vi” ”borde” ”göra något” åt saken, men det är aldrig någon som försöker tänka sig in i vad detta något skulle kunna vara. Här får vi en konkret illustration, inte bara av de tekniska svårigheterna, utan också av en del de mänskliga kostnaderna för en sådan konsumentrevolt.
En tematik gäller t.ex. begreppet möjlighet. Kan man ro en tung aluminiumbåt 8 km (bara den som någon gång har rott en tungrodd båt ens en bråkdel av sträckan har en möjlighet att bilda sig en uppfattning om frågan)? Kan man transportera hem ett värmeelement utan bil? Kan man laga mat enligt amerikanska recept utan att ha en amerikansk måttserie? Vad filmen illustrerar är att frågan om vad som är möjligt för oss (vad vi orkar, hinner, har råd att göra osv) inte kan avgöras rent tekniskt, utan alltid också har en moralisk dimension. Vad kan vi kräva av oss själva, eller av varandra?
Det oljefria årets betydelse ligger, som jag ser det, inte i vad det visar om aktörernas karaktärsstyrka, och den är inte heller beroende av hur många som är villiga att följa familjen Websters exempel, utan filmen är framför allt ett tankeexperiment som gör oss uppmärksamma på problemets olika dimensioner. Jag hoppas att filmen väcker den diskussion den är värd.
Filmen är, förmodar jag, mycket skickligt gjord – den bedömningen överlåter jag till dem som har öga för det filmiska. I varje fall är den underhållande.
Här vill jag diskutera filmens tankeinnehåll. Det tar en stund innan det går upp för en att filmtitelns soppa – katastrofen – inte bara är den hotande klimatförändringen, utan framför allt den soppa som kokas ihop inom familjen. Filmen illustrerar de spänningar som uppstår mellan regissörens världssamvete och fruns ”när”samvete – omsorgen om den egna familjen – spänningar som kulminerar när frun ger kameran en örfil. Det antyds att John Webster bakom sin sympatiska utstrålning döljer en god portion envishet, och rentav en dragning till fanatism. Men han låter frun, Anu, framstå som dramats moraliska hjälte.
Men filmen är också intressant som en kommentar till miljöproblemen. Vår tids politiker och intellektuella är för det mesta överens om att ”vi” ”borde” ”göra något” åt saken, men det är aldrig någon som försöker tänka sig in i vad detta något skulle kunna vara. Här får vi en konkret illustration, inte bara av de tekniska svårigheterna, utan också av en del de mänskliga kostnaderna för en sådan konsumentrevolt.
En tematik gäller t.ex. begreppet möjlighet. Kan man ro en tung aluminiumbåt 8 km (bara den som någon gång har rott en tungrodd båt ens en bråkdel av sträckan har en möjlighet att bilda sig en uppfattning om frågan)? Kan man transportera hem ett värmeelement utan bil? Kan man laga mat enligt amerikanska recept utan att ha en amerikansk måttserie? Vad filmen illustrerar är att frågan om vad som är möjligt för oss (vad vi orkar, hinner, har råd att göra osv) inte kan avgöras rent tekniskt, utan alltid också har en moralisk dimension. Vad kan vi kräva av oss själva, eller av varandra?
Det oljefria årets betydelse ligger, som jag ser det, inte i vad det visar om aktörernas karaktärsstyrka, och den är inte heller beroende av hur många som är villiga att följa familjen Websters exempel, utan filmen är framför allt ett tankeexperiment som gör oss uppmärksamma på problemets olika dimensioner. Jag hoppas att filmen väcker den diskussion den är värd.
Thursday, September 25, 2008
Vapen, rättigheter och privilegier – ett tillägg
Många av dem som uttalat sig i medierna om poliskommissarien som beslöt att låta Kauhajokimördaren behålla sitt vapen uttrycker uppfattningen att han under de rådande omständigheterna inte skulle ha kunnat fatta ett annat beslut. Också det här uttrycker en syn på vapeninnehav som en rättighet.
Ser man däremot vapeninnehav som ett privilegium så innebär det samtidigt att det står polisen fritt att göra en bedömning.
(Det här betyder inte att kommissarien borde skuldbeläggas ytterligare. Var och en förstår att hans skuldbörda är allför tung. Detta är en helt annan fråga.)
Ser man däremot vapeninnehav som ett privilegium så innebär det samtidigt att det står polisen fritt att göra en bedömning.
(Det här betyder inte att kommissarien borde skuldbeläggas ytterligare. Var och en förstår att hans skuldbörda är allför tung. Detta är en helt annan fråga.)
Wednesday, September 24, 2008
Bevisbördor och vapenlicens
I Finland betraktar man tydligen vapeninnehav som en medborgerlig rättighet. Det betyder att det är myndigheterna som måste axla bevisbördan när det gäller att förvägra en person vapenlicens eller att återta en licens som beviljats. Så länge det inte kan visas bortom allt rimligt tvivel att en person är farlig för den allmänna säkerheten bör han få behålla sitt vapen. Även om man lägger ut massakerfantasier på YouTube eller har avbrutit sin militärtjänst på ett sätt som vanligen indikerar mentala problem, så ligger det inte bortom allt rimligt tvivel att man kommer att begå våldsdåd.
Av samma anledning är lagstiftarna ovilliga att låta de myndigheter som beviljar vapenlicens få tillgång till den sökandes sjukjournal.
Enligt det här synsättet bör polisen också förenkla kontrollen av de sökande ifall resursbristen leder till att de i annat fall får vänta alltför länge på sin licens.
Ett alternativ är att betrakta vapeninnehav som ett privilegium. Det innebär att den sökande måste bevisa att han är lämpad att bära vapen, inte tvärtom. Om man offentligt ger uttryck för våldsfantasier bör privilegiet ifrågasättas. Den som ansöker om vapenlicens måste avstå från rätten att hemlighålla sin eventuella sjukdomshistoria för de beviljande myndigheterna. Och kontrollen måste få ta den tid den tar.
Av samma anledning är lagstiftarna ovilliga att låta de myndigheter som beviljar vapenlicens få tillgång till den sökandes sjukjournal.
Enligt det här synsättet bör polisen också förenkla kontrollen av de sökande ifall resursbristen leder till att de i annat fall får vänta alltför länge på sin licens.
Ett alternativ är att betrakta vapeninnehav som ett privilegium. Det innebär att den sökande måste bevisa att han är lämpad att bära vapen, inte tvärtom. Om man offentligt ger uttryck för våldsfantasier bör privilegiet ifrågasättas. Den som ansöker om vapenlicens måste avstå från rätten att hemlighålla sin eventuella sjukdomshistoria för de beviljande myndigheterna. Och kontrollen måste få ta den tid den tar.
Om Sandell, tiden och otidsenligheten
Debatten i HBL kring Halvar Sandell och abortvideon kännetecknas – liksom så många insändardebatter – av att man talar förbi varandra. Många av Sandells kritiker tar inte hans övertygelse på allvar. Han är upprörd över kyrkans liberala inställning till aborter. Varför skulle han då bry sig om att hans uppfattning inte står i samklang med tiden, eller om att attityder av det här slaget kan få många att lämna kyrkan?
Hur skulle en appell till vad som är populärt eller vad som ligger i tiden över huvud taget kunna utgöra ett kall till moraliskt allvar: om något är orätt men råkar ligga i tiden, då blir det ju särskilt angeläget att stå upp emot det.
Men samtidigt är jag förbryllad över hur Sandell har sett sin egen roll. Hur reagerar deltagarna i ett skriftskolläger, av vilka många kanske inte är vad man kallar ”sexuellt aktiva”, om de märker att prästen utgår från att det är normalt för ungdomar i deras ålder att ställas inför abortproblematik? De måtte ju känna sig kringrända.
Om man får tro HBL sade Sandell i ett skede (juni 2008) att livet är brutalt, och ju tidigare man lär sig förstå det, dess bättre. Med förlov för att intervjutexter inte alltid gör den intervjuades svar rättvisa, förefaller detta uttalande minst sagt förbluffande.
Jag kan inte ta ställning som en kristen, men jag skulle ha föreställt mig att den som bär vittne talar om sanningen sådan man ser den och överlämnar det övriga i Guds händer. Man försöker inte skrämma eller manipulera den andra till medhåll. Förvisso har svavelosande predikningar hört till kyrkans historia (och de förekommer väl fortfarande inom vissa samfund), men motiven för dem verkar illa genomtänkta: det är som om man inte trodde på sitt eget budskap.
Annorlunda uttryckt: att bära vittne är framför allt vara ärlig. Det är inte att vara taktisk, att försöka manipulera sig fram till ett önskat resultat. Att låta ändamålen helga medlen måste, så förefaller det mig, vara särskilt främmande för en äkta kristen. Den som tänker taktiskt har däremot avsvurit sig evigheten. Så förefaller det i varje fall en utomstående betraktare.
Hur skulle en appell till vad som är populärt eller vad som ligger i tiden över huvud taget kunna utgöra ett kall till moraliskt allvar: om något är orätt men råkar ligga i tiden, då blir det ju särskilt angeläget att stå upp emot det.
Men samtidigt är jag förbryllad över hur Sandell har sett sin egen roll. Hur reagerar deltagarna i ett skriftskolläger, av vilka många kanske inte är vad man kallar ”sexuellt aktiva”, om de märker att prästen utgår från att det är normalt för ungdomar i deras ålder att ställas inför abortproblematik? De måtte ju känna sig kringrända.
Om man får tro HBL sade Sandell i ett skede (juni 2008) att livet är brutalt, och ju tidigare man lär sig förstå det, dess bättre. Med förlov för att intervjutexter inte alltid gör den intervjuades svar rättvisa, förefaller detta uttalande minst sagt förbluffande.
Jag kan inte ta ställning som en kristen, men jag skulle ha föreställt mig att den som bär vittne talar om sanningen sådan man ser den och överlämnar det övriga i Guds händer. Man försöker inte skrämma eller manipulera den andra till medhåll. Förvisso har svavelosande predikningar hört till kyrkans historia (och de förekommer väl fortfarande inom vissa samfund), men motiven för dem verkar illa genomtänkta: det är som om man inte trodde på sitt eget budskap.
Annorlunda uttryckt: att bära vittne är framför allt vara ärlig. Det är inte att vara taktisk, att försöka manipulera sig fram till ett önskat resultat. Att låta ändamålen helga medlen måste, så förefaller det mig, vara särskilt främmande för en äkta kristen. Den som tänker taktiskt har däremot avsvurit sig evigheten. Så förefaller det i varje fall en utomstående betraktare.
Friday, September 5, 2008
Tännsjö, utilitarismen och föraktet för de svaga
I Kulturtimmen (Radio Vega 22.8.08) intervjuades svenske professorn i praktisk filosofi Torbjörn Tännsjö om sin syn på elitidrotten. Han sade (ungefär) att elittävlingar ger uttryck för en fascistisk människosyn och uppmuntrar till förakt för svaghet.
Samtidigt berättade han att han själv med nöje hade följt med OS-tävlingarna i Beijing. Man kan ju tycka att det här avslöjandet undergräver trovärdigheten i hans åsikt om elitidrotten. Men det här skulle vara ett missförstånd.
Vad man måste ha klart för sig är att Tännsjö är utilitarist. Han anser att varje handling, institution, organisation osv ska bedömas utgående från dess nytta, dvs från sannolikheten för att den kommer att maximera mängden lycka i världen och minimera mängden lidande. Det här betyder att ord som "fascism", "förakt för svaghet" inte har samma betydelse för honom som för de flesta människor. De flesta av oss uppfattar dem i sig som negativa begrepp. Men för en utilitarist finns det inget förhållningssätt eller lärosystem som i sig är moraliskt förkastligt. Allt beror på omständigheterna.
En utilitarist kan t.ex. komma till åsikten, att det med tanke på samhällsutvecklingen skulle vara bättre om de svaga gick under. Det ansåg ju Hitler, och vår egen Pentti Linkola är kanske inte helt främmande för tanken. Andra utilitarister kanske inte håller med, men då handlar det bara om en oenighet i vad man bedömer som sannolikt, inte om en moralisk oenighet i ordets vanliga mening.
För de flesta som inte är utilitarister är förakt för de svaga däremot en moraliskt avskyvärd inställning.
Men en utilitarist kan alltså gott och väl anse att elitidrotten uttrycker fascistiska värderingar eller uppmuntrar till förakt för de svaga utan att för den skull anse att den i sig är problematisk. Så om Tännsjö är en konsekvent utilitarist så kan han med gott samvete fortsätta att njuta av elitidrott.
Samtidigt berättade han att han själv med nöje hade följt med OS-tävlingarna i Beijing. Man kan ju tycka att det här avslöjandet undergräver trovärdigheten i hans åsikt om elitidrotten. Men det här skulle vara ett missförstånd.
Vad man måste ha klart för sig är att Tännsjö är utilitarist. Han anser att varje handling, institution, organisation osv ska bedömas utgående från dess nytta, dvs från sannolikheten för att den kommer att maximera mängden lycka i världen och minimera mängden lidande. Det här betyder att ord som "fascism", "förakt för svaghet" inte har samma betydelse för honom som för de flesta människor. De flesta av oss uppfattar dem i sig som negativa begrepp. Men för en utilitarist finns det inget förhållningssätt eller lärosystem som i sig är moraliskt förkastligt. Allt beror på omständigheterna.
En utilitarist kan t.ex. komma till åsikten, att det med tanke på samhällsutvecklingen skulle vara bättre om de svaga gick under. Det ansåg ju Hitler, och vår egen Pentti Linkola är kanske inte helt främmande för tanken. Andra utilitarister kanske inte håller med, men då handlar det bara om en oenighet i vad man bedömer som sannolikt, inte om en moralisk oenighet i ordets vanliga mening.
För de flesta som inte är utilitarister är förakt för de svaga däremot en moraliskt avskyvärd inställning.
Men en utilitarist kan alltså gott och väl anse att elitidrotten uttrycker fascistiska värderingar eller uppmuntrar till förakt för de svaga utan att för den skull anse att den i sig är problematisk. Så om Tännsjö är en konsekvent utilitarist så kan han med gott samvete fortsätta att njuta av elitidrott.
Subscribe to:
Posts (Atom)