Margot Wallström och Saudiarabien

I HBL 1 maj 2015 ingick en intervju med Curt Lindroth. Han bor i Dubai och har femton års erfarenhet av affärsförbindelser i arabvärlden. Han har vissa intressanta synpunkter på kulturskillnader mellan Saudiarabien och Norden, men verkar inte tycka att det finns några större politiska problem i landet. Han kan också (om vi får tro reportern) kläcka ur sig aningslösa saker som: ”Trafiken [i Saudiarabien] är hemsk! De flesta har privatchaufförer.”

            Men det jag särskilt fäste mig vid att han talade om ”Sveriges klavertramp”. Tydligen syftade han på den kritik för bristen på mänskliga rättigheter som Sveriges utrikesminister hade framfört, och som ledde till att inbjudan till Margot Wallström att tala inför Arabförbundet i mars stoppades av Saudiarabien. (Han använde också uttrycket ”Margotgate”.)

            Det var intressant att han valde att använda uttrycket ”klavertramp”. Slår man upp ordet får man synonymerna ”blunder”, ”fadäs”, ”tabbe”. Ordet syftar på något man gjort eller sagt av oaktsamhet eller oförstånd – något man rimligtvis skulle ha avstått från att göra eller säga om man hade förstått hur sakerna ligger till. Ofta kan det röra sig om ett etikettsbrott. Vad Lindroth ville få sagt var tydligen att Wallström – om hon hade förstått det som han förstår – skulle ha avstått från att kritisera den saudiska regimen. Det som särskilt utlöste hennes kritik var rättegången mot bloggaren Raif Badawi: han dömdes till 1000 spörapp, tio års fängelse och 235 000 euro i böter för att han upprätthållit en websida som innehöll kritik mot vissa religiösa ledare.

            Lindroths kritik av Wallström är retoriskt intressant. Vad han får fram med sina antydningar är inte bara att hennes protest enligt hans uppfattning var en dumhet, utan rentav att misstaget är så uppenbart att han inte ens behöver förklara det. Kommentaren utandas en införståddhet (nu måste jag igen göra förbehållet att jag inte vet om formen för kritiken bestämdes av honom eller av reportern Daniela Andersson).

            Därmed får vi inte veta om hans motivering är den rent cyniska: ”man ska förstå att hålla tyst om mänskliga rättigheter när det handlar om sekiner” – eller om han möjligen menar att en offentligt framförd kritik är ineffektiv eller rentav kontraproduktiv. Detta vore ju ett hedervärt argument. Men när det inte ges en närmare förklaring får man intrycket att han faller in i den gamla visan: ”Se hur naiva och idealistiska svenskarna är, vi finländare är minsann klokare” – finlandiseringens höga visa sådan den sjungs i olika väderstreck.

            Här kan man som kontrast notera att engelska The Guardian Weekly (3.5) å sin sida hurrar på Wallström under rubriken ”Splendidly undiplomatic diplomat” [lysande odiplomatisk diplomat].