Ur vår åsyn

Många säger att man inte ska ge något åt de romska tiggarna på våra gator. Ger man dem pengar så uppmuntrar man tiggeriet. Det har till och med föreslagits att tiggeri ska förbjudas, i Åbo vill man stänga offentliga toaletter för att de inte ska kunna nyttjas av romska tiggare osv.

Det finns också romer som inte tigger, de säljer liljekonvaljer eller gatutidningen Iso numero, eller jobbar med snöskottning osv. (En bulgarisk vän sa att det är de rumänska romerna som tigger, de bulgariska säljer eller jobbar. Det är möjligt att det är så, att det handlar om kulturskillnader, men vi vet så oerhört lite om tiggarna och om finländarnas attityder till dem. En av de få som försökt skingra okunskapen är Jeanette Björkqvist med sina reportage i HBL.)

Men borde vi undvika att uppmuntra tiggeriet? Själv har jag vacklat av och an, men nu tänker jag att det kanske är så här: så länge det är mödan värt för romer att resa till andra EU-länder för att skrapa ihop pengar för sin överlevnad, så kommer också vi, medborgarna i dessa EU-länder, att förbli medvetna om romernas situation i sin hemländer, och då finns det en chans att en del av oss kommer att utöva påtryckning på våra politiker att engagera sig i saken, och då kommer våra politiker kanske i sin tur att utöva påtryckning på de rumänska och bulgariska politikerna så att de till slut känner sig tvungna att göra något åt diskrimineringen av romerna i deras hemländer. Det rör sig här om en högst indirekt och långsam verkan – men det är kanske den enda chansen att något ska ske i romernas sak. Och att något måste göras är uppenbart: försök föreställa er vilka omständigheter som kan få en kvinna att överge sina barn för många månader för att sitta på en gata i Helsingfors i väder och vind och utsätta sig för risken för trakasserier i hopp om att få några slantar i sin mugg. Och därför bör tiggeriet och säljandet snarare uppmuntras.

Vår önskan att tiggeriet ska försvinna har en parallell i våra reaktioner på människosmugglarna på Medelhavet. Vi resonerar att det är smugglarna som är orsaken till problemet – och givetvis driver de ett gement geschäft med sin hänsynslösa behandling av migranterna, de gigantiska summor de pressar ur människor i nöd. Men skulle vi – våra politiker – verkligen gilla smugglarna bättre om de transporterade dessa migranter till Europa med regelrätta passagerarfartyg och till rimliga priser? Vi ska också minnas: det är migranterna som väljer att ge sig ut i dessa strapatser och betala dessa priser. Vi ska inte låtsas att det är av hänsyn till dem som vi vill bomba smugglarnas farkoster. Nej, vi avskyr smugglarna framför allt därför att de tvingar oss att konfrontera dessa människors nöd. Den skulle inte bekomma oss så mycket om den kunde hållas utom synhåll.

Margot Wallström och Saudiarabien

I HBL 1 maj 2015 ingick en intervju med Curt Lindroth. Han bor i Dubai och har femton års erfarenhet av affärsförbindelser i arabvärlden. Han har vissa intressanta synpunkter på kulturskillnader mellan Saudiarabien och Norden, men verkar inte tycka att det finns några större politiska problem i landet. Han kan också (om vi får tro reportern) kläcka ur sig aningslösa saker som: ”Trafiken [i Saudiarabien] är hemsk! De flesta har privatchaufförer.”

            Men det jag särskilt fäste mig vid att han talade om ”Sveriges klavertramp”. Tydligen syftade han på den kritik för bristen på mänskliga rättigheter som Sveriges utrikesminister hade framfört, och som ledde till att inbjudan till Margot Wallström att tala inför Arabförbundet i mars stoppades av Saudiarabien. (Han använde också uttrycket ”Margotgate”.)

            Det var intressant att han valde att använda uttrycket ”klavertramp”. Slår man upp ordet får man synonymerna ”blunder”, ”fadäs”, ”tabbe”. Ordet syftar på något man gjort eller sagt av oaktsamhet eller oförstånd – något man rimligtvis skulle ha avstått från att göra eller säga om man hade förstått hur sakerna ligger till. Ofta kan det röra sig om ett etikettsbrott. Vad Lindroth ville få sagt var tydligen att Wallström – om hon hade förstått det som han förstår – skulle ha avstått från att kritisera den saudiska regimen. Det som särskilt utlöste hennes kritik var rättegången mot bloggaren Raif Badawi: han dömdes till 1000 spörapp, tio års fängelse och 235 000 euro i böter för att han upprätthållit en websida som innehöll kritik mot vissa religiösa ledare.

            Lindroths kritik av Wallström är retoriskt intressant. Vad han får fram med sina antydningar är inte bara att hennes protest enligt hans uppfattning var en dumhet, utan rentav att misstaget är så uppenbart att han inte ens behöver förklara det. Kommentaren utandas en införståddhet (nu måste jag igen göra förbehållet att jag inte vet om formen för kritiken bestämdes av honom eller av reportern Daniela Andersson).

            Därmed får vi inte veta om hans motivering är den rent cyniska: ”man ska förstå att hålla tyst om mänskliga rättigheter när det handlar om sekiner” – eller om han möjligen menar att en offentligt framförd kritik är ineffektiv eller rentav kontraproduktiv. Detta vore ju ett hedervärt argument. Men när det inte ges en närmare förklaring får man intrycket att han faller in i den gamla visan: ”Se hur naiva och idealistiska svenskarna är, vi finländare är minsann klokare” – finlandiseringens höga visa sådan den sjungs i olika väderstreck.

            Här kan man som kontrast notera att engelska The Guardian Weekly (3.5) å sin sida hurrar på Wallström under rubriken ”Splendidly undiplomatic diplomat” [lysande odiplomatisk diplomat].