Monday, May 5, 2014

Generalen tänker till




I HBL 3.5 ingår en intervju med försvarsmaktens tidigare kommendör Gustav Hägglund gjord av Staffan Bruun. Hägglund kommenterar krisen i Ukraina. Hans budskap är att man i Europa och särskilt i Finland inte ska oroa sig för Ukrainas framtid.
Generalens retorik har vissa märkliga drag. Enligt Hägglund hotar inget världskrig: ”det handlar om ett internt familjegräl som det är bäst att låta ryssar och ukrainare lösa helt på egen hand.” Han kan ha rätt i att en militär inblandning knappast skulle bidra till en tillfredsställande utgång. Men det betyder inte att läget inte är bekymmersamt, i värsta fall får vi ett Syrien i Europa.
Att tala om familjegräl låter idylliskt. Men det som sker, eller hotar ske, i Ukraina kan snarare liknas vid familjevåld. När en kvinna vill lämna sin man händer det att han låser in henne, misshandlar henne eller mördar henne. Det är handlingar som faller under allmänt åtal. Vi skulle inte rycka på axlarna och kalla det en intern angelägenhet mellan man och hustru.
                      Ännu egendomligare blir det när generalen uttalar sig om Ukrainas folk: ”I stor utsträckning är ukrainarna samma slaviska folk som ryssarna. Flera ukrainska divisioner angrep Finland under vinterkriget. Vi har ingen orsak att offra någonting för deras skull. Låt dem sköta sitt.” Man baxnar.
                      För det första menar Hägglund tydligen att etnisk släktskap upphäver ett folks rätt att välja sin egen väg. Om ukrainare är ”samma slaviska folk” som ryssar (är alla slaviska folk ”samma”, eller är ukrainare mera ”samma” än t.ex. polacker, tjecker, bulgarer osv?), så har ryssarna rätt att bestämma över Ukraina. Tanken är i och för sig inte ny, den framfördes redan av panslavisterna på 1800-talet.
                      För det andra anser han att vi borde låta våra relationer till andra nationer bestämmas av hur dessa nationer – enligt hans tolkning – har förhållit sig till oss i det förflutna.
                      För det tredje verkar hans historieuppfattning förvirrad. Finland angreps inte av ”ukrainska” divisioner, vi angreps av sovjetiska divisioner som till stor del bestod av enheter från Ukraina, soldater som aldrig sett snö och som till sin olycka kommenderades ut i en vinterkrigföring där de i stora antal frös ihjäl. Att tro att man i Stalins Sovjet kunde välja var man ville kämpa är mycket naivt. Och för delen tror jag inte att just ukrainarna besjälades av ett stort nit att utbreda Stalins imperium – Stalin hade ju ordnat om att enligt olika uppskattningar mellan 3,5 och 7 miljoner ukrainare svalt ihjäl åren 1932-33 (huruvida det handlade om folkmord eller svälten var en ”biprodukt” av tvångskollektiviseringen är omstritt, se t.ex. sv.wikipedia.org/wiki/Holodomor).
                      Hägglund faller också in i kören av dem som vill avfärda Ukraina som en genomrutten stat. Korruptionen är våldsam, men protesterna på Majdantorget riktade sig bland annat just mot det korrupta styret. Det finns fascistiska rörelser i landet (något som ryssarna inte hade problem med så länge de samarbetade med Janukovytj), men fascisterna är ingalunda dominerande. Vår bild av revolutionen i Ukraina har kanske delvis färgats av rysk propaganda. (Om detta se t.ex. Timothy Snyders kolumn.)

6 comments:

Sven-Erik Klinkmann said...

Förträfflig kommentar. Reagerade redan på Hägglunds första Ramboaktiga uttalande i stil med ”hit vågar de sig inte”. Det han nu säger känns rätt och slätt rasistiskt på ett mycket obehagligt sätt. Om Putin sysslar med att dra mentala gränser mellan människor och nationer tycks Hägglund inte vara sämre alls i det avseendet. Min kunskap om Ukraina och Ryssland är för bristfällig för att jag skulle våga uttala mig om det som nu sker med någon större säkerhet, men jag gör ändå ett försök att fånga in något av detta: helt klart är väl att det är ett maktpolitiskt spel på många nivåer och med många gränsdragningar som pågår. Och även olika tidsdimensioner och kronologier som kommer i kläm här. Känns som om Putins Ukraina-politik har många dimensioner, av vilka en just förefaller att vara den som handlar om sorgen över ett imperium som rasat ihop vid åtminstone två tillfällen, när tsardömet föll och när Sovjet gick i graven. Det som nu utspelas blir i så fall någonting som knappast kan sluta på något annat sätt än med just det, en upprepning i en annan skala av de tidigare händelseförloppen.

Lars Hertzberg said...

Tack för kommentaren. Det är faktiskt svårt att bedöma vilket Putins yttersta mål är: vill han få ökad popularitet genom att vädja till patriotiska känslor - vilket är kortsiktigt - eller vill han på lång sikt återupprätta det ryska imperiet - vilket verkar orealistiskt? Europa kan ha mycket att förlora genom det som sker, men det är inte säkert att Ryssland har något att vinna.

Sven-Erik Klinkmann said...

Undrar om Putin och hans maktapparat ens själva vet vad det yttersta målet för deras Ukraina-politik är. Eller de kanske teoretiskt kan ha ett sådant mål, en tydlig strategi uppsatt – där någon form av inflytande över åminstone delar av, men helst hela Ukraina, ser ut som ett sådant mål - men frågan hur händelserna utvecklas i och omkring detta är något som inte heller Putin kan ha helt klart för sig, så vitt jag kan förstå. Frågan om vem som har kontroll över vad i detta intrikata ”spel” som pågår på så många nivåer samtidigt är väl nästan omöjlig att entydigt svara på i det här skedet av utvecklingen. Det hela jämfördes till en början (i samband med Krim-krisen och -annekteringen) med ett schackspel där Putin s a s har vit, ligger minst ett steg före motparten. Den jämförelsen tycks i dag inte längre vara lika aktuell.

En svårighet som tillkommer för oss som betraktar detta s a s från sidan och utifrån, utgörs, i varje fall för min del, av en otillräcklig överblick/kunskap över de politiska, sociala och kulturella bakgrundsfaktorerna i konflikten, trots utmärkt rapportering i t ex Hbl.

Lars Hertzberg said...

Jag tror att det gäller för historiska skeenden i allmänhet, att den som tror sig kunna kontrollera förloppet vanligen är offer för en illusion, även om saker kan tyckas gå en väl i händer under en kortare eller längre tid.

Den aktuella konflikten skiljer sig från ett schackspel också därigenom, att vi inte vet vem som spelar med vilka pjäser (i vilken utsträckning spelar Putin med separatisterna, och vilken utsträckning är det tvärtom? dessutom kan en pjäs närsomhelst frigöra sig, gå över till andra sidan osv.).

den elaka bloggaren said...

bra jämförelse det där med en man som inte vill låta sin hustru lämna honom. jag tror putins annektering av krim skedde i ett sånt vredesutbrott och när den första vreden lade sig kunde han inte backa mera, för att rädda sitt ansikte också inför sig själv måste han låtsas oberörd av, nästan glad över, alla sanktioner. och separatisterna som hans ogenomtänkta örfil eggade upp kan han inte helt svika (och vill inte, eftersom han ännu hatar den svekfulla ex-frun).

Lars Hertzberg said...

Ett problem är ju också att man inte är säker på vilket plan man ska söka Putinregimens motivation. I vilken mån handlar det om imperienostalgi, i vilken mån kall beräkning av intressen osv? (Tydligen är den ryska flyg- och rymdindustrin starkt beroende av anläggningar i Ukraina, vilket också kan vara ett skäl till att regimen inte vill släppa landet ifrån sig.) En politik som inleds av vissa motiv kan ju också fortsättas av helt andra motiv. Det här innebär att det är svårt att veta vilka motdrag som kan bli effektiva.