Generalens
retorik har vissa märkliga drag. Enligt Hägglund hotar inget världskrig: ”det
handlar om ett internt familjegräl som det är bäst att låta ryssar och
ukrainare lösa helt på egen hand.” Han kan ha rätt i att en militär inblandning
knappast skulle bidra till en tillfredsställande utgång. Men det betyder inte
att läget inte är bekymmersamt, i värsta fall får vi ett Syrien i Europa.
Att
tala om familjegräl låter idylliskt. Men det som sker, eller hotar ske, i
Ukraina kan snarare liknas vid familjevåld. När en kvinna vill lämna sin man
händer det att han låser in henne, misshandlar henne eller mördar henne. Det är
handlingar som faller under allmänt åtal. Vi skulle inte rycka på axlarna och
kalla det en intern angelägenhet mellan man och hustru.
Ännu egendomligare blir det
när generalen uttalar sig om Ukrainas folk: ”I stor utsträckning är ukrainarna
samma slaviska folk som ryssarna. Flera ukrainska divisioner angrep Finland
under vinterkriget. Vi har ingen orsak att offra någonting för deras skull. Låt
dem sköta sitt.” Man baxnar.
För det första menar
Hägglund tydligen att etnisk släktskap upphäver ett folks rätt att välja sin
egen väg. Om ukrainare är ”samma slaviska folk” som ryssar (är alla slaviska
folk ”samma”, eller är ukrainare mera ”samma” än t.ex. polacker, tjecker, bulgarer
osv?), så har ryssarna rätt att bestämma över Ukraina. Tanken är i och för sig
inte ny, den framfördes redan av panslavisterna på 1800-talet.
För det andra anser han
att vi borde låta våra relationer till andra nationer bestämmas av hur dessa
nationer – enligt hans tolkning – har förhållit sig till oss i det förflutna.
För det tredje verkar hans
historieuppfattning förvirrad. Finland angreps inte av ”ukrainska” divisioner, vi
angreps av sovjetiska divisioner som till stor del bestod av enheter från
Ukraina, soldater som aldrig sett snö och som till sin olycka kommenderades ut
i en vinterkrigföring där de i stora antal frös ihjäl. Att tro att man i
Stalins Sovjet kunde välja var man ville kämpa är mycket naivt. Och för delen
tror jag inte att just ukrainarna besjälades av ett stort nit att utbreda Stalins
imperium – Stalin hade ju ordnat om att enligt olika uppskattningar mellan 3,5
och 7 miljoner ukrainare svalt ihjäl åren 1932-33 (huruvida det handlade om folkmord
eller svälten var en ”biprodukt” av tvångskollektiviseringen är omstritt, se t.ex.
sv.wikipedia.org/wiki/Holodomor).
Hägglund faller också in i
kören av dem som vill avfärda Ukraina som en genomrutten stat. Korruptionen är
våldsam, men protesterna på Majdantorget riktade sig bland annat just mot det
korrupta styret. Det finns fascistiska rörelser i landet (något som ryssarna
inte hade problem med så länge de samarbetade med Janukovytj), men fascisterna
är ingalunda dominerande. Vår bild av revolutionen i Ukraina har kanske delvis färgats
av rysk propaganda. (Om detta se t.ex. Timothy Snyders kolumn.)
