Monday, May 5, 2014

Generalen tänker till




I HBL 3.5 ingår en intervju med försvarsmaktens tidigare kommendör Gustav Hägglund gjord av Staffan Bruun. Hägglund kommenterar krisen i Ukraina. Hans budskap är att man i Europa och särskilt i Finland inte ska oroa sig för Ukrainas framtid.
Generalens retorik har vissa märkliga drag. Enligt Hägglund hotar inget världskrig: ”det handlar om ett internt familjegräl som det är bäst att låta ryssar och ukrainare lösa helt på egen hand.” Han kan ha rätt i att en militär inblandning knappast skulle bidra till en tillfredsställande utgång. Men det betyder inte att läget inte är bekymmersamt, i värsta fall får vi ett Syrien i Europa.
Att tala om familjegräl låter idylliskt. Men det som sker, eller hotar ske, i Ukraina kan snarare liknas vid familjevåld. När en kvinna vill lämna sin man händer det att han låser in henne, misshandlar henne eller mördar henne. Det är handlingar som faller under allmänt åtal. Vi skulle inte rycka på axlarna och kalla det en intern angelägenhet mellan man och hustru.
                      Ännu egendomligare blir det när generalen uttalar sig om Ukrainas folk: ”I stor utsträckning är ukrainarna samma slaviska folk som ryssarna. Flera ukrainska divisioner angrep Finland under vinterkriget. Vi har ingen orsak att offra någonting för deras skull. Låt dem sköta sitt.” Man baxnar.
                      För det första menar Hägglund tydligen att etnisk släktskap upphäver ett folks rätt att välja sin egen väg. Om ukrainare är ”samma slaviska folk” som ryssar (är alla slaviska folk ”samma”, eller är ukrainare mera ”samma” än t.ex. polacker, tjecker, bulgarer osv?), så har ryssarna rätt att bestämma över Ukraina. Tanken är i och för sig inte ny, den framfördes redan av panslavisterna på 1800-talet.
                      För det andra anser han att vi borde låta våra relationer till andra nationer bestämmas av hur dessa nationer – enligt hans tolkning – har förhållit sig till oss i det förflutna.
                      För det tredje verkar hans historieuppfattning förvirrad. Finland angreps inte av ”ukrainska” divisioner, vi angreps av sovjetiska divisioner som till stor del bestod av enheter från Ukraina, soldater som aldrig sett snö och som till sin olycka kommenderades ut i en vinterkrigföring där de i stora antal frös ihjäl. Att tro att man i Stalins Sovjet kunde välja var man ville kämpa är mycket naivt. Och för delen tror jag inte att just ukrainarna besjälades av ett stort nit att utbreda Stalins imperium – Stalin hade ju ordnat om att enligt olika uppskattningar mellan 3,5 och 7 miljoner ukrainare svalt ihjäl åren 1932-33 (huruvida det handlade om folkmord eller svälten var en ”biprodukt” av tvångskollektiviseringen är omstritt, se t.ex. sv.wikipedia.org/wiki/Holodomor).
                      Hägglund faller också in i kören av dem som vill avfärda Ukraina som en genomrutten stat. Korruptionen är våldsam, men protesterna på Majdantorget riktade sig bland annat just mot det korrupta styret. Det finns fascistiska rörelser i landet (något som ryssarna inte hade problem med så länge de samarbetade med Janukovytj), men fascisterna är ingalunda dominerande. Vår bild av revolutionen i Ukraina har kanske delvis färgats av rysk propaganda. (Om detta se t.ex. Timothy Snyders kolumn.)