Sjukvården, universiteten och den nya förvaltningen

Patientens pris av Maciej Zaremba är inte bara en kritik av den svenska sjukvården, utan samtidigt en vidräkning med New Public Management, den förvaltningsideologi som dragit fram över västvärlden under de senaste tre decennierna. I boken ingår också en essä av de svenska statsvetarna Shirin Ahlbäck Öberg och Sten Widmalm, som ger en historisk bakgrund till och en saklig analys av ideologin – en analys som är behagligt fri från nostalgi för ”den gamla goda tiden”. Artikeln ger nycklar till en förståelse av det som sker inom universitetsvärlden i Finland, t.ex. varför man vid Åbo Akademi ser sig tvungen att avskeda 80 anställda samtidigt som de ansvariga personerna beviljas en (hemlig) bonus.

                             Öberg och Widmalm skriver bland annat:

Särskilt de yrkesgrupper som traditionellt haft visst utrymme att utöva sitt professionella omdöme i sin yrkesutövning, t.ex. läkare, lärare [och forskare förmodar jag], socialarbetare och domare, har under NPM-reformerna definierats som det problem reformerna ska hantera. De stramare tyglar som mer av resultatmätning och utvärdering för med sig ska säkerställa att dessa grupper arbetar ordentligt och inte försvårar förverkligandet av politiska beslut.

(Se även mitt tidigare inlägg här.)

Migrationsverket resonerar

Enhetschefen Tiina Suominen från Migrationsverket intervjuades i TV-Nytt 9.10. Verket hade beslutat att inte bevilja uppehållstillstånd för den sjuka fyraåringen från Syrien som nu finns på ett barnhem i St Petersburg. (Se inslaget här.) Hon sa att man inte kan göra ett undantag, eftersom regeln är att man bör söka uppehållstillstånd från ett land där man befinner sig lagligt – och flickan och hennes mor befinner sig olagligt i Ryssland efter att deras korta uppehållstillstånd gick ut.

Enligt Tiina Suominen kan man alltså inte göra ett undantag om det finns en regel. Där hugger hon kraftigt i sten: i själva verket är det bara i de fall då det finns en regel som man kan göra ett undantag.

                      Vad hon försöker säga (om hon över huvud försöker säga något) är att begreppet undantag inte har någon plats vid tillämpningen av rättsregler. Men i så fall hugger hon än en gång i sten. Västerländsk rättskipning och förvaltning är full av undantagsförfaranden: det finns möjligheter att ge dispens från en bestämmelse, att bevilja åtalseftergift, att ge amnesti, att benåda. Själva asylbegreppet är ju ett slags undantagsbegrepp.

                      Ett rättssystem utan undantagsförfaranden vore en outhärdlig despoti.

                      En annan poäng i sammanhanget är att Migrationsverket beviljar sig själv ett saftigt undantag från FN:s barnkonvention  - ett bindande dokument som också Finlands riksdag torde ha ratificerat.