EU-kommissionären Olli Rehn har gett ut debattskriften Myrskyn silmässä [I stormens öga]. Rehn
hör till våra mest trovärdiga politiker. Men i pressrapporten i Hufvudstadsbladet (6.10) ingick en
passus som föreföll komisk (huruvida den härstammade från Rehn själv eller från
reporterns anteckningsblock vet jag inte): ”[Rehn] är noggrann med att boken
inte ska uppfattas som något som skrivits i ett elfenbenstorn i Bryssel. Stora
sjok av boken har han författat under lediga stunder på stugan i Korpikoski
utanför S:t Michel.”
Tillvaron
i Bryssel kan i värsta fall leda till att de specifikt finländska perspektiven skjuts
i bakgrunden, att ens engagemang får ett annat fokus. Å andra sidan kan arbetet
i Bryssel hjälpa en att foga in de finländska intressena i ett större perspektiv,
att bedöma vilka ambitioner som är realistiska, vilka argument som kan vinna
gehör i ett större sammanhang, vilken grad av respekt Finland åtnjuter inom
unionen.
Och
vistelsen i djupaste Savolax som en motvikt till verksamheten i EU:s huvudstad?
Föreställningen att närheten till den finska naturen ska balansera upp den
kosmopolitiska kulturen i Bryssel verkar ge uttryck åt en nationalromantisk
mystik. Behovet av en balans mellan Finland och Bryssel är uppenbart. Men det
finländska inflytandet borde komma från umgänget med representanter för det
finländska samhället, inte med finska granar.
(Rubriken
är en översättning av det finska ordspråket ”Sitä kuusta kuuleminen, jonka
juurella asunto.”)
