En massmördares psyke

Två expertgrupper har fällt olika omdömen om den norske massmördarens tillräknelighet. En grupp ansåg att han led av paranoid schizofreni, en annan fann inga tecken på psykos. De flesta bland de överlevande och anhöriga - de som drabbats mest omedelbart av morden - välkomnar tanken att mördaren betraktas som straffgill. Det är en förståelig reaktion. Det paradoxala är att denna önskan delas av förövaren själv: hans värsta mardröm är att morden ska avskrivas som en galnings verk.

I själva verket är frågan kanske inte över huvud taget avgörbar. I alla händelser sätter den vårt tänkande kring mänsklig tillräknelighet på prov. Vår uppfattning uttrycker vår livshållning och vår relation till skeendena. Jag vill här framföra några argument för att massmördaren bör anses galen - hur långt de håller vet jag inte.

Har galenskapen en fysionomi?
Ett argument för att mördaren inte kan ha varit galen är det målmedvetna och rationella sätt på vilket han planlagt sina dåd. En galning, tänker man sig, kan inte ha den klartänkthet och uthållighet som krävs för ett så krävande tankearbete. Men människor kan vara galna på olika sätt. Gilbert K. Chesterton formulerade en aforism som är giltig åtminstone i vissa fall: "The madman is not the man who has lost his reason. He is the man who has lost everything except his reason."

Den psykiatergrupp som fann mördaren tillräknelig har å sin sida iakttagit honom i fängelset och inte upptäckt några tecken på psykos. Också det här resonemanget utgår från att mentalsjukdom måste visa upp en igenkännlig fysionomi, att det finns återkommande kännetecken på psykos. Men måste det vara så? Kan det inte finnas en galenskap som bara uppträder hos en unik individ?

Låt oss ta ett exempel: det räcker att en individ en enda gång gör ett allvarligt försök att gå på vattnet för att vi ska sluta oss till att hon åtminstone vid detta speciella tillfälle inte var vid sina sinnens fulla bruk - oberoende av vad som hände därförinnan eller därefter, och oberoende av hennes neurologiska tillstånd.

Att välja mord
Det har sagts att det vore blåögt att anse att onda handlingar i sig är mindre normala än goda handlingar. Men det handlar inte om tron på människans godhet, utan om en logisk asymmetri mellan goda och onda motiv i förhållande till vad som gör en handling begriplig. Onda motiv kräver en särskild förklaring för att bli begripliga, goda motiv är begripliga i sig. (Frågan har behandlats av Elizabeth Anscombe i hennes bok Intention. Den diskuteras också på ett klargörande sätt av Lars Fr. H. Svendsen i Ondskans filosofi, även om han bortser från sådana motiv som hämndbegär.)

Så här resonerar många: mördarens gärningar var visserligen onda, men han valde dem som en kalkylerad metod för att förebygga vad han uppfattade som ett hot mot den norska livsformen. Låt vara att idéerna om "den norska livsformen" och föreställningen om hotet från islam är suspekta - de här idéerna delar mördaren med många andra högerextremister. De är grumliga och hatiska men inte nödvändigtvis sinnessjuka. Massmördaren skiljer sig från de andra bara genom att han omsätter idéerna i handling.

Men det är just i relationen mellan idéer och handling som jag ser ett problem. För det första är det en betydande skillnad mellan att uttrycka en åsikt verbalt och att omsätta den i handling. Vad det innebär att "ha en åsikt" är inte entydigt. Man kan fråga sig hur seriöst en person som bara skriver blogginlägg omfattar de åsikter han uttrycker.

För det andra - och detta är den centrala poängen som mig veterligen inte blivit tillräckligt uppmärksammad - är relationen mellan pratet om ett islamskt hot och morden den 22 juli synnerligen tunn. Det är svårt att förstå att en omdömesgill person kan tro att morden skulle bidra till mördarens målsättningar. Varför skulle 77 norrmäns död förhindra eller motverka en islamisering av Norge?

22-juli-mördaren tycks ha övervägt olika mordoffer innan han beslöt sig för att mörda ungdomarna på Utøya. Det som förblev konstant i hans planering var att ett större antal människor skulle mördas. Han var inte upptagen av tanken hur han bäst kunde motverka en islamisering av Norge, han var upptagen av att använda hotet om en islamisering som en förevändning för massmord. Det är framför allt därför jag finner det svårt att tro att han var vid sina sinnens fulla bruk.

Om Niinistö och det självklara

President Niinistö sade under sitt statsbesök i Sverige att Finlands tvåspråkighet är en självklarhet och att han därför inte finner det angeläget att diskutera saken. Detta kan te sig som en elegant formulering, men i själva verket är uttalandet egendomligt.

För det första brukar politiker inte avhålla sig från att yttra självklarheter. Tvärtom kan detta anses höra till deras roll. En president på statsbesök i Sverige förväntas säga något om de djupa banden mellan våra länder. Politiker brukar säga att de är bekymrade för sysselsättningen eller eurokrisen, de fördömer våldet i Syrien och uttalar en förhoppning om en politisk lösning. Tarja Halonens nyårstal var en enda räcka självklarheter. Självklarheterna har både en ceremoniell och en pedagogisk roll - det är också viktigt att göra det tydligt vilka självklarheter som förenar oss som samhälle. Det är svårt att föreställa sig en politiker som på allvar undviker att yttra självklarheter.

För det andra är Finlands tvåspråkighet idag ingalunda självklar. Det finns betydande kretsar som ifrågasätter den. Och även om man i princip anser att det svenska språkets ställning är värd att försvara, kan man diskutera vad detta ska innebära. Handlar det om att ta hänsyn till den svenska språkgruppens särbehov, eller vill man att båda språken också i fortsättningen ska ha en statsbärande roll, vara en del av vår nationella identitet? Och hur kan dessa olika målsättningar förverkligas i praktiken?

Jag uppfattar Niinistös uttalande som en ordlek. Att kalla något en självklarhet kan vara ett normativt uttalande: vad man kan mena är att även om en fråga diskuteras, så är det något man själv inte är redo att diskutera - i betydelsen ifrågasätta. Det kan förefalla som ett kraftigt ställningstagande till förmån för det saken gäller. Så vill Niinistö bli förstådd. Men orden är, tror jag, ett kamouflage.

Niinistös fyra föregångare på presidentposten - Kekkonen, Koivisto, Ahtisaari och Halonen - drog sig inte för att explicit understryka tvåspråkighetens betydelse under perioder när den var betydligt mindre ifrågasatt. Vad Niinistös ord egentligen betyder är att han inte kommer att ta strid i frågan. Tvåspråkigheten är för honom självklar i betydelsen ointressant.