Ekonomistisk retorik

Tom Berglund har i HBL 16.6 en kolumn om beskattning. Den är ett retoriskt kraftprov. Resonemanget baserar sig skenbart på naturvetenskapliga utgångspunkter, men är i själva verket genomideologiserat.

Berglund skiljer mellan två slags överlevnadsstrategier, värdeskapande och värdeomfördelande. ”Värdeskapande strategier går ut på att skapa sådant som andra, helt frivilligt, är beredda att betala så mycket för att alla kostnader för framställning och försäljning blir täckta.” (Det är uppenbart att Berglund här med ”värde” uttryckligen avser ekonomiskt värde.)

De värdeomfördelande strategierna kan enligt Berglund både vara mera och mindre dramatiska: till de mera dramatiska hör stöld och rån, till de mindre dramatiska de som uppkommer genom beskattningen. Gemensamt för dem är att de personer från vilka resurserna överförs inte tillfrågas.

Berglund framställer beskattningen som en börda som den enskilda medborgaren mer eller mindre oförskyllt tvingas bära. Men faktum är att man med hjälp av skatter upprätthåller hela den infrastruktur som möjliggör ekonomiska vinster, börjande med sedelpressarna. Redan Kristus konstaterade att mynten bär kejsarens asikte.

Givetvis används skatter också för ändamål som inte – i varje fall inte direkt – befordrar privat affärsverksamhet: för sjuk- och åldringsvård, kultur osv. Berglund framhåller att ”den enskilda skattebetalarens kontroll över medlens användning är marginell”. Men även om den enskilda medborgaren inte kan bestämma över hur just hans eller hennes skattepengar används, så är fördelningen av offentliga medel underkastad demokratisk kontroll.

Kännetecknet på skicklig retorik är att man anar att man har blivit lurad men inte kan sätta fingret på hur. Jag skulle påstå att det centrala tricket i trolleriföreställningen är Berglunds formulering att både rånoffret och skattebetalaren ”sannolikt upplever att överföringen beskär deras levnadsstandard”. Berglund måste skyla över den avgörande bristen i jämförelsen: ingen vill bli rånad, däremot finns det många som gladeligen betalar skatt. Det gäller att hitta en formulering som (om man tänjer på orden) kan tillämpas i båda fallen, och ändå betyder olika saker. Att uppleva att ”överföringen beskär ens levnadsstandard” kan kanske betraktas som ett – lätt överdrivet – uttryck för något som skattebetalaren kan konstatera som ett faktum, medan det som beskrivning av rånoffrets känslor snarast blir en komisk underdrift.

Berglund har förstås rätt i sitt fortsatta resonemang om farorna med att den offentliga sektorn sväller okontrollerat. Men i dagens värld är denna fara knappast akut. Det är inte många som anser att de resurser som idag tilldelas till exempel åldringsvården eller skolan borde skäras ner ytterligare.