Helsingfors håller på att få sin motsvarighet till Londons Big Issue och Stockholms Situation: tidskrifter som säljs på gatan av bostadslösa eller andra marginaliserade individer för att ge dem ett tillfälle att själva hjälpa upp sin situation. Ett provnummer har kommit ut. Helsingforsvarianten heter Iso numero: katukulttuurilehti. (Jag köpte ett exemplar av en romsk kvinna.)
Iso numero håller hög kvalitet. Innehållet består till stor del av artiklar som tidigare utkommit i andra tidskrifter, som niin & näin, Tuli ja savu, Yliopisto, Filmihullu med flera. Måns Broo skriver om livet i en ashram, Kari Pirhonen om mansbilden i samtida finsk film. Numret innehåller också en intervju med Claes Andersson, en tecknad serie av Kaisa Leka. Med mera. Artiklarna är rikt illustrerade, layouten förstklassig. Man får god valuta för 4 euro.
Numret innehåller två serier av Miiku Lehtelä, som uppenbarligen är avsedda att gå till rätta med etniska fördomar. Den ena handlar om ett fyllo som far ut mot busschauffören som är ”neger”. Han uppmanar chauffören att återvända till Afrika, vartill denna svarar: ”Vill du att jag far dit omedelbart eller ska jag först köra hem dig?” Det är ju väl funnet.
Den andra serien är mera diskutabel. Den handlar om en gammal man som rasar mot ryska turister. Det visar sig att han själv är född i Finland 1915 och därmed ursprungligen rysk undersåte. Det som gör serien problematisk är det sätt på vilket den gamle mannen framställs. Han är uppenbarligen finlandssvensk: han heter Holmström och talar ömsom svenska, ömsom bruten finska. Här etableras en koppling mellan hans russofobi och hans finlandssvenskhet. Mest skrämmande är att han tecknas på ett sätt som för tanken till judekarikatyrer i 1930-talets Tyskland.
Fördomar bekämpas här med fördomar. Jag hoppas det här en tillfällig lapsus i ett i övrigt utomordentligt projekt.
Sunday, June 26, 2011
Friday, June 17, 2011
Ekonomistisk retorik
Tom Berglund har i HBL 16.6 en kolumn om beskattning. Den är ett retoriskt kraftprov. Resonemanget baserar sig skenbart på naturvetenskapliga utgångspunkter, men är i själva verket genomideologiserat.
Berglund skiljer mellan två slags överlevnadsstrategier, värdeskapande och värdeomfördelande. ”Värdeskapande strategier går ut på att skapa sådant som andra, helt frivilligt, är beredda att betala så mycket för att alla kostnader för framställning och försäljning blir täckta.” (Det är uppenbart att Berglund här med ”värde” uttryckligen avser ekonomiskt värde.)
De värdeomfördelande strategierna kan enligt Berglund både vara mera och mindre dramatiska: till de mera dramatiska hör stöld och rån, till de mindre dramatiska de som uppkommer genom beskattningen. Gemensamt för dem är att de personer från vilka resurserna överförs inte tillfrågas.
Berglund framställer beskattningen som en börda som den enskilda medborgaren mer eller mindre oförskyllt tvingas bära. Men faktum är att man med hjälp av skatter upprätthåller hela den infrastruktur som möjliggör ekonomiska vinster, börjande med sedelpressarna. Redan Kristus konstaterade att mynten bär kejsarens asikte.
Givetvis används skatter också för ändamål som inte – i varje fall inte direkt – befordrar privat affärsverksamhet: för sjuk- och åldringsvård, kultur osv. Berglund framhåller att ”den enskilda skattebetalarens kontroll över medlens användning är marginell”. Men även om den enskilda medborgaren inte kan bestämma över hur just hans eller hennes skattepengar används, så är fördelningen av offentliga medel underkastad demokratisk kontroll.
Kännetecknet på skicklig retorik är att man anar att man har blivit lurad men inte kan sätta fingret på hur. Jag skulle påstå att det centrala tricket i trolleriföreställningen är Berglunds formulering att både rånoffret och skattebetalaren ”sannolikt upplever att överföringen beskär deras levnadsstandard”. Berglund måste skyla över den avgörande bristen i jämförelsen: ingen vill bli rånad, däremot finns det många som gladeligen betalar skatt. Det gäller att hitta en formulering som (om man tänjer på orden) kan tillämpas i båda fallen, och ändå betyder olika saker. Att uppleva att ”överföringen beskär ens levnadsstandard” kan kanske betraktas som ett – lätt överdrivet – uttryck för något som skattebetalaren kan konstatera som ett faktum, medan det som beskrivning av rånoffrets känslor snarast blir en komisk underdrift.
Berglund har förstås rätt i sitt fortsatta resonemang om farorna med att den offentliga sektorn sväller okontrollerat. Men i dagens värld är denna fara knappast akut. Det är inte många som anser att de resurser som idag tilldelas till exempel åldringsvården eller skolan borde skäras ner ytterligare.
Berglund skiljer mellan två slags överlevnadsstrategier, värdeskapande och värdeomfördelande. ”Värdeskapande strategier går ut på att skapa sådant som andra, helt frivilligt, är beredda att betala så mycket för att alla kostnader för framställning och försäljning blir täckta.” (Det är uppenbart att Berglund här med ”värde” uttryckligen avser ekonomiskt värde.)
De värdeomfördelande strategierna kan enligt Berglund både vara mera och mindre dramatiska: till de mera dramatiska hör stöld och rån, till de mindre dramatiska de som uppkommer genom beskattningen. Gemensamt för dem är att de personer från vilka resurserna överförs inte tillfrågas.
Berglund framställer beskattningen som en börda som den enskilda medborgaren mer eller mindre oförskyllt tvingas bära. Men faktum är att man med hjälp av skatter upprätthåller hela den infrastruktur som möjliggör ekonomiska vinster, börjande med sedelpressarna. Redan Kristus konstaterade att mynten bär kejsarens asikte.
Givetvis används skatter också för ändamål som inte – i varje fall inte direkt – befordrar privat affärsverksamhet: för sjuk- och åldringsvård, kultur osv. Berglund framhåller att ”den enskilda skattebetalarens kontroll över medlens användning är marginell”. Men även om den enskilda medborgaren inte kan bestämma över hur just hans eller hennes skattepengar används, så är fördelningen av offentliga medel underkastad demokratisk kontroll.
Kännetecknet på skicklig retorik är att man anar att man har blivit lurad men inte kan sätta fingret på hur. Jag skulle påstå att det centrala tricket i trolleriföreställningen är Berglunds formulering att både rånoffret och skattebetalaren ”sannolikt upplever att överföringen beskär deras levnadsstandard”. Berglund måste skyla över den avgörande bristen i jämförelsen: ingen vill bli rånad, däremot finns det många som gladeligen betalar skatt. Det gäller att hitta en formulering som (om man tänjer på orden) kan tillämpas i båda fallen, och ändå betyder olika saker. Att uppleva att ”överföringen beskär ens levnadsstandard” kan kanske betraktas som ett – lätt överdrivet – uttryck för något som skattebetalaren kan konstatera som ett faktum, medan det som beskrivning av rånoffrets känslor snarast blir en komisk underdrift.
Berglund har förstås rätt i sitt fortsatta resonemang om farorna med att den offentliga sektorn sväller okontrollerat. Men i dagens värld är denna fara knappast akut. Det är inte många som anser att de resurser som idag tilldelas till exempel åldringsvården eller skolan borde skäras ner ytterligare.
Subscribe to:
Posts (Atom)