Sanna finländare?

Statsvetaren Göran Djupsund påpekade vid FST5:s valvaka att de väljare som i årets val stödde Sannfinländarna också har funnits tidigare (och antingen röstat på andra partier eller, till stor del, låtit bli att rösta). Det betyder ändå inte att dessa väljare nödvändigtvis har mycket annat gemensamt än just att de valde att rösta på Sannfinländarna.

Jag har på känn att det under beskrivningen ”utlänningsfientlighet” egentligen gömmer sig flera olika attitydkomplex (vet inte om detta har undersökts). En form är vad man kunde kalla Jakobackarasismen, vars främsta representanter är Jussi Halla-aho och hans protofacistiska meningsfränder. Här handlar det om reaktioner bland människor som lever i invandrartäta miljöer, och om den friktion som lätt uppstår mellan personer med olika vanor och beteendemönster, i många fall säkerligen förstärkt av att invandrarna i många fall är traumatiserade av sina erfarenheter eller har svårt att finna en mening i sin upprotade tillvaro, och av att många av deras finländska grannar å sin sida drabbats av utslagning, kanske ett offer för ekonomins globalisering. (Denna friktion är inte en ofrånkomlig följd av kulturblandning – det visar exemplet Närpes.) Det var dessa väljare som förra valet gav sina röster åt boxaren Toni Halme, och som nu röstade på docenten Halla-aho.

Den här varianten av främlingsfientlighet är säkert framträdande till exempel i Malmö i Sverige, i Paris förorter, i Holland, England osv. Jag tror inte att den är särskilt betydelsefull i Finland, helt enkelt därför att vi har så få invandrare. Däremot föreställer jag mig att en annan variant är särskilt utbredd hos oss: vad man kunde kalla utlänningslikgiltighet. Många människor i vårt land har bara haft en mycket ytlig beröring med människor från främmande kulturer, eller ens från länder längre bort i Europa. Man har svårt att ta deras behov på allvar, vare sig det gäller uhjälp, krispaket eller asylbehov. Det är ”våra” pengar, det är ”vi” som ska komma i åtnjutande av dem. (Vill man se något positivt i denna inställning kan man ju framhålla att dessa väljare i varje fall känner en viss solidaritet mot sina landsmän – särskilt mot dem som talar rätt språk.)

För den första gruppen är främlingarna alltför verkliga, för den andra är de inte verkliga nog.

*

Det är en annan distinktion som jag tror det är viktigt att göra när det gäller Sannfinländarna. De har kallat sig populister (en beskrivning som för övrigt inte torde passa in till exempel på Halla-aho). Populism anses innebära ett avståndstagande från eliten. Det här kan förstås på två sätt. Å ena sidan kan det avse en intressemotsättning: populisterna utger sig för att försvara de ”små människornas” intressen mot de rikas eller de mäktigas. Det finns onekligen drag av detta i Sannfinländarnas krav på en minskning av inkomstklyftorna. Men det kan också gälla ett avståndstagande från den politiska elitens argumentering: man vägrar helt enkelt att erkänna att frågorna är mera komplicerade än de förefaller. (De här två aspekterna kan också sammanblandas på ett förvirrande sätt.) Ett exempel på detta är Sannfinländarnas inställning till stödpaketet i Portugal. Risken är ju att en ekonomisk kollaps i landet skulle ha följdverkningar också i vårt land, och att de skulle komma att gå ut över många av dem som stöder Sannfinländarna.

Här innebär populism ett slags verklighetsflykt. Men vem bär ansvar för det? Det gör förstås ledarskiktet inom det populistiska partiet, men också ledarna för de traditionella partierna som inte varit lyhörda för väljarnas bekymmer.