Tillsvidare tvåspråkigt

”Finland är naturligtvis tillsvidare tvåspråkigt” sade statsminister Kiviniemi på ett valmöte i Österbotten enligt HBL 20.3.11.

Uttalandet har en intressant mångtydighet. I första hand låter det som om statsministern helt enkelt konstaterade ett obestridligt demografiskt faktum: i Finland talas det för närvarande och under överskådlig framtid två språk. Detta tarvar i och för sig inte statsministerns bekräftelse. Det är över huvud taget inte något man kan rå på med politiska beslut, vad man än må tycka om saken. (Ordet ”tillsvidare” skulle kunna tas som en antydan om att hon motser den svenska språkgruppens utdöende, men det är en process som även i bästa / värsta fall kommer att dröja betydligt längre än man i vissa kretsar hoppas på och i andra kretsar fruktar. En språkgrupp upphör inte att existera bara för att man klämmer åt den. Ett kärvare språkklimat kan rentav ha motsatt verkan.)

Men i statsministerns uttalande antyds på ett obestämt sätt en annan tolkning. Det är svårt att värja sig för tanken att hon kanske syftar på de juridiska förhållandena. Vad hon menade var kanske, i klartext: ”Grundlagen erkänner naturligtvis tills vidare två nationalspråk.” Och då får orden ”tills vidare” en hotfull klang. Hon har ju låtit förstå att hon inte är nöjd med svenskans grundlagsstadgade ställning i Finland, eller i varje fall inte med vissa av dess konsekvenser. I hennes ord anar man en antydan om, att hon motser en förestående grundlagsändring.