Rasism och kulturstöd

Magnus Eriksson tar i SvD 22.1.08 upp kontroversen kring frågan om tidskriften Mana ska få statsstöd. Mana har påståtts vara kvinnoförnedrande och ha en antisemitisk tendens. Eriksson tycker att det lätt kan uppstå ett dilemma kring stödbesluten.

”… hur tar man ställning till en välskriven plädering för rasåtskillnad, könsstympning eller diktatur, om man inte får politisera bedömningen?”

Det här väcker frågan: hur välskriven kan en sådan text vara?

En rasistisk text (t.ex.) kan givetvis bestå av ord som används rätt, den kan bestå av grammatiskt korrekta, t.o.m. välklingande satser. Är detta allt som krävs för att en text ska anses välskriven? Kan en rasistisk text också vara genomträngande och klarsynt? Kan den ha en förmåga att uppenbara sanningen i rasismen? Förutsätter inte detta att det finns en sanning i rasismen?

Är det kanske den Hägerströmska värdenihilismen som går igen här? Att alla ståndpunkter är intellektuellt likvärdiga, det är bara det att vi har råkat bekänna oss till demokrati och alla människors lika värde?

(F.ö. är det omvända förhållandet inte alls svårt att föreställa sig: en text som innehåller alla de korrekta värderingarna, men är erbarmligt illa skriven.)

Problemvinter

Problemvinter:

Tungan fryser fast i metallen.
Halkskador, plåtskador.
Igenfrusna vindrutor.
Pendolinon står.
Sandningsplikt, skottningsplikt.
Istappar i huvudet.
Onda tår.

Bara på avstånd kan vi sakna dig.

Muminmammans bravader - Tarja och nyårstalen

Jag tror att många av oss som jublade när Tarja Halonen valdes till president första gången med åren har känt en mild men växande besvikelse. Delvis är det kanske ofrånkomligt. Våra presidenter sitter normalt i tolv år, och det som verkar fräscht i början av perioden kan bli tröttsamt i längden.

Efter återvalet 2006 sade Halonen att hon nu kunde bli mera frispråkig eftersom hon inte behövde bekymra sig om att bli återvald. Min första reflektion var att det tydligen är ett slöseri med tid att presidenten får sitta i två perioder, ifall den första perioden bara går åt till att se till att det blir en period till. Men faktum är att man inte har märkt någon egentlig skillnad i hennes framtoning.

För egen del är jag särskilt besviken över att Halonen inte har tagit itu med vår nationalsynd, främlingsfientligheten. Presidenten är ju framför allt en opinionsledare, och hon kunde ha tagit risken att dra en lans för invandrarna t.ex. i samband med kampanjen 2006, eller vid något av sina nyårstal. Att lyssna på nyårstalen har, på det hela taget, känts som att tugga på yllevantar (i år glömde jag faktiskt bort hela traditionen). Åsikterna är trygga och förutsägbara, som hämtade ur Muminmammans handväska: ja till den nordiska välfärdsmodellen, nej till NATO.

Halonen har, trots allt (och till skillnad från de flesta av våra presidenter), ett slags grundläggande mänsklig hygglighet, men å andra sidan, förefaller det, en brist på civilkurage.

Monarki och fyrverkeri

Det är med nyårsfyrverkerier ungefär som med västerländska monarkier. Allting talar emot dessa bruk och ingenting talar för dem. Men just därför: är det inte någonting befriande i att sådana institutioner utan varje rim och reson tillåts leva vidare?