Ett språk – en själ

På ett sjukhus i Uppsala har cheferna reagerat mot att två anställda talat finska med varandra på arbetstid. Ens första reaktion är att man blir förbluffad över att detta kan upplevas som ett problem. Sedan slår det en att chefernas reaktion är ett uttryck för den förvirring användningen av flera olika språk kan ge upphov till i ett samhälle där man är van vid att alla talar samma språk. Man vet inte hur man ska förhålla sig till en sådan situation.

(Fast det är kanske inte en tillfällighet att det förgripliga språket var just finska. Om de anställda hade talat engelska sinsemellan hade det knappast lett till samma uppståndelse. Engelska betraktas inte i Sverige som ett främmande språk. Möjligen kunde de tvärtom ha fått ett bonus för att de talade engelska.)

För den som lever i en enspråkig miljö kan idén om monoglotta nationalstater fortfarande framstå som en naturlig tingens ordning. (Det är samma mentalitet som får en del rikssvenskar att förtränga medvetandet om att det talas svenska i Finland. Kyparen på en restaurang i Stockholm frågade en gång min son och mig om vi var från Åland. När vi svarade att vi var från Finland frågade han: ”Varför talar ni inte finska då?”)

Det speciella slags handikapp det innebär att leva i ett monoglott (eller som en redaktör uppfattade ordet: ”mongo-lott”) samhälle delas i själva verket av en stor del av Finlands och Sveriges befolkning, liksom av befolkningen i många av Europas stora stater, i USA osv. När vi finlandssvenskar ibland suckar över det jobbiga i att vara tvungna att uträtta komplicerade ärenden på finska glömmer vi lätt att det samtidigt är en bonus att växa upp i en omgivning där flerspråkigheten är ett naturligt tillstånd.

***

Texasguvernören John Connally (han som satt i bilen med John F. Kennedy 22.11.1963) var också ett en språkighetens offer. När han ställdes inför förslaget att det skulle undervisas spanska i skolorna i Texas svarade han: ”If English was good enough for Jesus, it is good enough for us.”

Skönhet

”Verklig skönhet kommer inifrån.”

Finns det någon sanning i den klichén? Olika tolkningar:

(1) ”Det är det inre, inte det yttre som räknas.” (Menar man att det är så det borde vara, så är det för självklart för att behöva sägas. Menar man att det är så det fungerar i praktiken, så lever man i en annan värld. Bara en ytlig person kan förneka ytans betydelse.)

(2) ”Vackra människor är goda.” (Herregud!)

(3) ”En människas karaktär avspeglas i hennes ansikte.” (Romanförfattare på 1800-talet utgick ofta från det antagandet. Och någon sanning kan det ligga i det. Det är svårt att föreställa sig en person med, säg, Dick Cheneys utseende och Gandhis personlighet. Varför det?)

(4) ”När vi lär känna en människa lär vi oss se godheten i hennes ansikte.” (Det här är den mest respektabla tolkningen.)

***

”Äiti* (mor) valdes nyligen till finskans vackraste ord. För en tid sedan valdes ”mother” (mor) till engelskans vackraste ord. ”Konstigt! De låter ju inte ens lika.”

Vad betyder självständigheten för dig?

Detta är den tid på året när man får frågan: vad betyder självständigheten för dig? Jag har valt att (miss)förstå frågan på mitt eget sätt:

Självständiga blir vi finländare

- när vi vågar öppna våra gränser för människor från andra länder.

- när vi accepterar att det talas två eller flera språk i det här landet.

- när vi uppriktigt förmår glädja oss åt Sveriges framgångar i idrott.

- när vi börjar diskutera säkerhetspolitiska frågor med säkerhetspolitiska i stället för liturgiska argument.

- när vi erkänner att vi är en problemnation i fråga om våldsbrott, barns säkerhet i trafiken, ungas psykiska hälsa, olycksfall i arbetet.

- när vi förstår att en man inte behöver utbilda sig till krigare för att bli en man.

- när vi erkänner att överheten inte alltid vet bäst.