Juha Sipilä står inför uppdraget att bilda regering. Vilka partier kommer att medverka? Alla kombinationer är lika möjliga är Sipiläs budskap. Ibland får jag intrycket att de som citerar honom uppfattar detta som ett uttryck för en beundransvärd öppenhet.
Jag vill för all del inte döma ut Sipilä innan han
fått en chans att visa vad han går för, och kanske hans uttalanden ska tolkas
som ett utslag av diplomati, men tanken att alla partier skulle kunna ses som
lika tänkbara samarbetspartner (både inför och efter ett riksdagsval)
förefaller mig som uttryck för politisk opportunism, en opportunism som delas
av alla våra riksdagspartier. Genom att undvika klara ställningstaganden inför
valet låter man bli att signalera vem man vill regera tillsammans med. Partierna
har alltså ingen klar åsikt om hur landet borde styras, så länge man själv får
vara med och styra.
Delaktighet i makten blir ett självändamål. Partiprogram
och vallöften är blå dunster. Partierna är gjorda av skumgummi, vart och ett av
dem låter stoppa in sig i varje tillbudsstående öppning. Erfarenheterna av
föregående regering verkar inte ha avskräckt våra politiker.
Den här situationen för tankarna till Vilhelm Mobergs
satiriska roman Det gamla riket, som
i tunn förklädnad satiriserar svensk politik under 1950-talet. Landet styrs av Det Statsbärande Partiet
som beskrivs som ett idéparti. Partiet har två idéer 1) att komma till makten
och 2) att hålla sig kvar vid makten. Hos oss är det inte ett parti utan åtta
som delar dessa idéer.
I Sverige har blockpolitiken visserligen ställts inför en
del problem, men den innebär att väljarna inför valet vet vilketdera av två
klara politiska alternativ de stöder med sin röst. Systemet med majoritetsval i
Storbritannien och i USA har i praktiken tvingat fram två stora partier med
konkurrerande visioner. Hos oss har valresultatet däremot bara en indirekt roll för regeringsbildningen.
Makten fördelas i vad man förr kallade rökfyllda kabinett, eller kanske på
bastulaven.
Inte undra på att 30 % av väljarkåren anser det meningslöst
att gå och rösta. I Finland har man kommit långt när det gäller att efterleva
den franske författaren Paul Valérys definition: ”politiken är konsten att hindra
människor att blanda sig i saker som angår dem”.
