Om satir - Joe Saccos kommentar

http://www.theguardian.com/world/ng-interactive/2015/jan/09/joe-sacco-on-satire-a-response-to-the-attacks

Pennans och svärdets makt

”Pennan är mäktigare än svärdet” skrev den engelska dramatikern Edward Bulwer-Lytton. Sentensen har figurerat i de senaste dagarnas reaktioner på massmorden i Paris. Att man talar just om pennan är på sin plats eftersom det numera framför allt är tecknare som använder pennor; det skrivna ordet kommer idag oftast till på en dator.

            Uttalandet kan verka bestickande: det är ett faktum att symbolhandlingar ofta har en större och framför allt mera varaktig genomslagskraft än våldshandlingar. Men både pennans och svärdets makt kan ta sig så många olika former att en övergripande jämförelse blir meningslös. I dessa dagar framstår satsen närmast som en besvärjelse.

            I Platons Gorgias (469d-e) säger Sokrates:

Anta att jag står på torget med en dolk dold under kläderna och jag säger till dig: ”Polos! Jag har just fått en enastående tyrannmakt. Om jag tycker att någon av de här människorna som du ser ska dö genast, då ska den som jag tycker dö! Om jag tycker att någon av dem ska få huvudet krossat ska det genast krossas, och om jag tycker att någon ska få kläderna sönderrivna ska de rivas sönder! Så stor makt har jag här i staten!” Om du inte trodde mig skulle jag visa dig dolken, och när du såg den skulle du kanske svara: ”Men Sokrates, på det sättet har ju alla människor stor makt. På det sättet kan du bränna ner vilket hus du tycker, ja athenarnas skeppsvarv och krigsskepp och alla lastfartygen, både statliga och enskilda.” Men att göra vad man själv tycker är inte att ha stor makt, eller anser du det?

Polos håller med.

            Det Sokrates beskriver är vad man kunde kalla negativ makt: förmågan att tillfoga sina offer skada, att hindra dem i deras strävanden eller att döda dem. Mot detta kan man ställa begreppet positiv makt, dvs förmågan att uppnå något man för egen del finner eftersträvansvärt. Vad Sokrates påpekar är att de flesta av oss har tillgång till en negativ makt där den skada vi kan tillfoga andra står utom all proportion till det vi själva har att hämta ur denna maktutövning. (Platon överdriver förstås – också förmågan att svinga en dolk är förbehållen vissa individer.)

Terroristerna i Paris utövade onekligen sin negativa makt maximalt. Huruvida detta samtidigt var en positiv maktutövning beror på vilka mål de hade. Om deras mål var att dämpa kritiken av islam eller av islamismen är det tveksamt. Om deras mål var att skapa en polarisering – en taktik som för tanken till 70-talets vänsterradikala våldsutövning – och därigenom bidra till de franska muslimernas utanförskap och önskan att identifiera sig med den sunnimuslimska världen kan de komma att visa sig framgångsrika. I så fall samverkar de paradoxalt nog med de islamofobiska krafterna i Europa.

Tecknarna vid Charlie Hebdo (liksom en gång i tiden vid Jyllands-Posten) utövade kraftig negativ makt. I alla händelser verkar de ha bidragit till att Frankrikes marginaliserade muslimer kände sig ytterligare tillplattade och tillintetgjorda – människor som kanske inte har den graden av sofistikering att de förmår skilja mellan kritik av islam och kritik av islamismen, en begränsning de i så fall delar med bland andra Marine Le Pen och vår egen Jussi Halla-aho. (Ibland förefaller det rentav som om kritikerna själva inte är på det klara med vad de är ute efter att kritisera: vad ville till exempel Lars Vilks få sagt med sin rondellhund?) Samtidigt kom karikatyrtecknarna att bli inspirationen för en enorm negativ maktutövning som i sista hand skulle drabba dem själva på grymmaste tänkbara sätt.

Utövade de då någon positiv makt? Vad ville de uppnå? Jag har inte stött på några analyser av denna form av satir, dess målsättningar och verkningsformer. Charlie Hebdos karikatyrer riktar sig lika ofta mot den franska statsmakten och den katolska kyrkan som mot islamismen. Satirens former verkar i varje fall höra hemma i ett sammanhang där det finns ett behov av att ifrågasätta och förlöjliga institutioner som utövar (både positiv och negativ) makt över medborgarnas liv. Målet är att undergräva det övermått av respekt sådana institutioner kan tänkas åtnjuta – och att samtidigt hålla deras representanter medvetna om att deras verksamhet är utsatt för granskning. Man kunde säga: satiren undergräver medborgarnas benägenhet att identifiera sig med överheten. Den fråga man emellertid kunde ställa när det gäller Charlie Hebdos karikatyrer är: vem riktar de sig till? I vilken mån är mottagarna personer som är benägna att identifiera sig med de islamistiska rörelserna? Eller har man andra mål, och i så fall vilka?

Att ifrågasätta vad någon gör med sin yttrandefrihet är givetvis inte att ifrågasätta själva yttrandefriheten. Det kan rentav vara tvärtom: Yrsa Stenius talar i HBL 9.1.15 om att ”förvalta” yttrandefriheten. Det betyder inte att man låter rädslan styra vad man skriver eller tecknar, utan att man ställer sig frågan om meningen med det man gör. Därigenom bidrar man också till att befästa yttrandefrihetens värde. Risken är å andra sidan att de terroristiska aktionerna leder till ett slags ”yttrandetvång” – man ser sig förpliktigad att fortsätta på den provokativa linjen för att visa att man inte låter styras av rädsla.

I reaktionerna på islamistiska hot och terrorhandlingar – börjande med ajatollah Khomeinis fatwa mot Salomon Rushdie 1989 – har begreppet yttrandefrihet fått en ny användning. Detta är inget problem så länge man är klar över förskjutningen. De juridiska gränserna för pressens frihet – yttrandefrihet i klassisk mening – är i dagens västerländska samhälle en icke-fråga. De islamistiska terroristernas avsikt är inte att införa ett nytt regelverk för det offentliga ordet, utan i första hand att skrämma till tystnad. Försvaret för yttrandefriheten handlar här om en reaktion mot att symbolhandlingar bemöts med kriminellt våld. Det är metoderna som är avskyvärda.  Man kunde å andra sidan tänka sig en bojkott riktad mot en tidskrift eller mot ett företag som i sin reklam använder sig av stereotyper man finner motbjudande. (Eller tänk på den bojkott som inleddes mot pastabolaget Barilla efter att dess ordförande hade sagt att bolaget inte kunde tänka sig att visa ett homosexuellt par i sin reklam.) Ifall detta skulle leda till att tidskriften eller företaget avstår från att använda dessa stereotyper vore det ett framsteg. Vi skulle inte tala om en förlust för yttrandefriheten. Det är ingalunda så att allt som inte bör förbjudas är värt att uttrycka.