Det gångna året har varit lärorikt för dem som vill reflektera över demokratins värde och väsen. I Egypten störtades en demokratiskt vald regim, efter utbredda folkliga protester. I Ukraina genomförs massiva demonstrationer mot en annan folkvald regering. Båda fallen visar att en valseger i sig inte garanterar att en regering förblir legitim. Morsis regering tycks ha förfallit till ett slags majoritetsdiktatur och därigenom snabbt ha förverkat sitt mandat bland många av dem som stödde honom i presidentvalet. (Detta verkar obestridligt, och motsägs inte av att den militärregim som avsatte honom förefaller nära nog lika despotisk.)
Fallet Ukraina verkar ha paralleller med Egypten. Situationen i Irak verkar likartad.
Legitimitet
är i sista hand en fråga om hur ett styre fungerar. Liksom demokratiskt valda
regimer kan förlora sin legitimitet, känner historien också fall där regenter
som kommit till makten utan val därefter förtjänat sin legitimitet i folkets
ögon. Spaniens kung Juan Carlos är ett exempel. Valbaserad demokrati är värdefull när den utövas på ett sätt som
befordrar statsmaktens legitimitet, men inte nödvändigtvis under alla omständigheter.
Om ett val
ska vara trovärdigt måste väljarna för övrigt från början ha förtroende för dem
som organiserar valet. Legitimiteten kan alltså inte ha sin yttersta grund i
ett val.
*
USA lider
under en annorlunda legitimitetskris. Högerfalangen inom Republikanska partiet
(Tea Party-rörelsen) vägrar samarbeta med president Obama och demokraterna i
kongressen. Man tar till alla medel för att sabotera administrationens
initiativ – ett exempel är det nästan fanatiska motståndet mot det nya
sjukförsäkringssystemet, som trots allt har stora likheter med ett tidigare
republikanskt initiativ. Min tolkning av läget är att grupper i det amerikanska
samhället som tidigare haft en kulturell dominans känner att makten håller på
att glida dem ur händerna. De s.k. WASP’s (White Anglo-Saxon Protestants)
utmanas av snabbt växande grupper av afrikansk-amerikansk, latinamerikansk och
sydostasiatisk härkomst. Konservativa vita upplever att ”deras” Amerika håller
på att tas ifrån dem av människor som i deras ögon inte är riktiga amerikaner.
En svart president och ett parti som stöder honom faller utanför det politiska
spelet såsom de uppfattar det, och därför vägrar de att spela med.
Motståndet kommer också
till uttryck i valsystemet. I de stater där republikanerna innehar
guvernörsposten har man omformat valdistrikten för att maximera antalet republikanska
mandat i representanthuset. (Denna praxis, s.k. gerrymandering, har i och för sig djupa rötter i det amerikanska
systemet.) Följden är att republikanerna fick majoritet i kammaren trots att
majoriteten av väljare i senaste val röstade på demokraterna – det är talande
att detta faktum är föga känt. (Republikanerna fick 49 % av rösterna, 54 % av
mandaten.) I flera stater har man också utformat valproceduren på ett sätt som
försvårar valdeltagandet för resurssvaga grupper – genom att ha färre
vallokaler, införa kortare öppethållningstider och genom att skärpa villkoren
för rätten att registrera sig. Den republikanskdominerade Högsta domstolen har
hjälpt till genom att slopa kravet på att stater med en diskriminerande
tradition måste underställa kongressen sina vallagar.
Man kan vänta sig att
detta motstånd blir allt mera desperat anefter som de utomeuropeiska
befolkningsgrupperna blir allt större.
Oppositionen i Thailand verkar
delvis drivas av liknande motiv som republikanerna i USA. Man vill inte erkänna
folkmajoritetens förmåga till politiska ställningstaganden. De metoder man tar
till är däremot mera drastiska: att handgripligen hindra väljare att utöva sin
rösträtt.
