Nya Argus 2013: 10-11 har temat religion. Det
är ett innehållsrikt nummer. Artiklarna bildar en balanserad helhet.
I
sin ledare
skriver Jonas Ahlskog och Yasmin Nyqvist:
Det har aldrig rått någon brist på
ensidiga sanningsanspråk med de heliga skrifterna som stöd på den religiösa
kanten, men i den senaste tidens debatter har också den ateistiska opinionen
uppvisat dogmatiska drag.
Skribenterna
nämner Richard Dawkins och Christopher Hitchens som representanter för denna diskussionskultur,
som enligt dem
präglas av en kategorisk oförståelse
för allt som inte går ihop med den naturvetenskapliga världsbilden, och en
självgod och förlöjligande inställning gentemot den som förletts att tro på något
som inte kan förklaras med vetenskapliga bevismetoder [kanske hellre: inte kan
ges en vetenskaplig förklaring].
Den
här så kallade nyateismen är, förmodar jag, en reaktion på att religiösa attityder
och grupperingar fått en förnyad politisk betydelse inte bara i tredje världen utan
också i USA och i någon mån hos oss (Päivi Räsänen). Men även om denna trend har
problematiska drag är det ofruktbart att som Dawkins & Co idiotförklara motparten.
Att ha en alltigenom negativ (eller positiv) attityd till allt som går under
beteckningen religion är ungefär lika meningsfullt som att ogilla (eller gilla)
alla verksamheter som involverar bruket av papper eller som börjar på k.
I
övrigt är det intressant att notera att den som mest entydigt efterlyser en öppenhet
för de olika rösterna i samtidsdebatten är en representant för kyrkan, biskop
Björn Vikström:
Ingen kyrka och ingen religion kan naturligtvis
längre väcka anspråk på att ha monopol på sanningen, men religiösa traditioner,
liksom sekulära ideologier, behöver få komma till tals och mötas i passionerade
samtal om hur vi tillsammans ska organisera vårt samhälle.
Den
här attityden kontrasterar mot den som beskrivs i Fredrik Långs verklighetsbaserade
novell om en disputation vid Åbo akademi år 1678: den gången måste vissa
passager som uppfattades som hädiska strykas innan avhandlingen kunde godkännas.
Då var det sekularismen som hade svårt att bli hörd.
Kyrkan
hade fortfarande en politisk och kulturell dominansställning vid förra sekelskiftet när Rolf Lagerborg gick
till storms mot klerikalismen i Nya Argus
föregångare tidskriften Euterpe. Lagerborgs
polemik presenteras av huvudredaktören Trygve Söderling i en artikel, där han framhäver att Nya Argus är
djupt förankrad i en sekulär tradition. Men kanske troheten mot den anda
Lagerborg företrädde idag kräver just det slags öppenhet för olika
livshållningar som Vikström efterlyser.
Ordet
”upplyst” används ofta i betydelsen ”icke-religiös”. Den underförstådda tanken är
att de troende lever i ett andligt mörker. Augustinus skulle förmodligen ha
baxnat inför denna föreställning. Martina Reuter framhåller i sin artikel att upplysningstidens förnuftsideal (till exempel hos Kant eller Mary Wollstonecraft),
till skillnad från vad man ofta föreställer sig, inte nödvändigtvis innebar ett
antireligiöst förhållningssätt.
Det
som framför allt kännetecknar debatten kring religionsfrågor vid det andra
millenniets början (när den är som bäst) är att den inte automatiskt är kopplad
till kravet att välja sida.
Numret
kan anses epokgörande, eftersom det är första gången detta den svenska Helsingforsintelligentsians
flaggskepp på bred front uppmärksammar religiösa företeelser.
