Philip Teir
har i Hufvudstadsbladet 8.8.2013 en
tänkvärd kolumn om idén att bara de som tillhör en given kulturell gemenskap
kan skriva om vad det innebär att tillhöra denna gemenskap. Johanna Holmström
har fått sig påskrivet av en kritiker, Lidija Praizovic, själv kristen, för att hon tillät sig att skriva
om en muslimsk kvinnas erfarenheter. (Här en annan recension.) Teir
konstaterar att om resonemanget skulle föras till sin spets blir all litteratur
omöjlig.
Den
finlandssvenska juristen Tore Modeen sade en gång ungefär att finlandssvenska
forskare har en skyldighet att bedriva forskning kring finlandssvenska frågor,
för det är bara finlandssvenska forskare som egentligen kan ha en insikt i den
finlandssvenska verkligheten. Här uppmålas bilden av en värld där, säg,
historiker i olika kulturkretsar bara bedriver forskning i den egna kulturkretsens
historia, och där en historiker från landet X inte har det minsta att hämta av
en historiker från landet Y, eftersom deras forskning inte kan ha några
beröringspunkter. Risken är uppenbar att historieskrivningen under sådana
omständigheter skulle bli ett verktyg för olika nationalistiska eller andra
politiska intressen.
Modeens
idé är befängd också därför att varje ansats till beskrivning av det som
kännetecknar ett givet samhälle konstitueras av en jämförelse med andra
samhällen. Om man till exempel säger att utbildningsnivån eller brottsligheten
eller medellivslängden bland finlandssvenskar är hög (eller låg), så är det här
giltigt i den mån utbildningsnivån eller brottsligheten eller medellivslängden i
andra, i sammanhanget relevanta samhällen är lägre (eller högre).
Det
som gäller samhällen gäller analogt för individer. Vi skulle knappast tro att var
och en av oss är den största experten när det gäller våra egna brister, snarare
tvärtom. Det finns saker vi vet om oss själva bara genom att upptäcka dem via
andra, liksom det finns saker andra kan veta om oss bara i den mån vi själva är
öppna om dem. Varken vår egen bild eller de andras (olika) bilder av oss är
priviligierade som sådana.
”Tolkningsföreträde” är aldrig något som finns.
(Detta innebär inte relativism, det innebär att alla har tillträde till
debatten, och ingen har trumf på hand.)
(Här
har jag inte ens tangerat frågan om vem som har förutsättningar att artikulera
en upplevelse på ett sätt som når ut till människor som lever annorlunda liv.)
Modeens
och Praizovic resonemang
har oklara implikationer. Hur snävt borde vi definiera de gränser som medger
möjligheten att beskriva ett liv? Kan en nylänning skriva om österbottningar,
kan Närpesbor skriva om Korsnäsbor, kan de som bor vid Södra Hesperiagatan
skriva om dem som bor vid Norra Hesperiagatan? Vilken instans ska ange de
relevanta skillnaderna?
En
seriösare invändning är den här: om tillhörighet till gruppen x är en nödvändig
betingelse för att kunna skriva om medlemmar i gruppen x, då tycks detta ofrånkomligen
gälla också förmågan att tillgodogöra sig dessa beskrivningar. Bara muslimer
kan skriva och läsa böcker om muslimer, bara finlandssvenskar kan skriva och
läsa böcker om finlandssvenskar osv. Detta påminner om den värld google
försöker skapa åt oss: en värld där vi aldrig ska behöva konfronteras med
åsikter eller perspektiv som avviker från våra egna. En mardrömsvärld.
¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨¨
Jag har
medvetet ”gjort mig dum” i den här texten. Jag vet att när man diskuterar
rätten att skriva om andra människors verklighet så handlar frågan i själva
verket inte om vem som kan eller inte kan ha något belysande att säga om saken.
Det handlar om ett slags politiskt ställningstagande, uttryckligen om en
”rätt”. Det Praizovic tar avstånd från är att en medlem av en priviligierad
grupp gör sig till tolk för de underpriviligierades upplevelser. Hon kallar det
att ”parasitera på andra kvinnors berättelser”. Hon medger samtidigt att
invandrarflickorna själva inte skriver om hedersvåld, kanske för att de är
fångade i klyftan mellan kulturer, kanske för att de inte har det erforderliga
kulturella kapitalet. Men om de inte
skriver om saken ska ingen skriva.
Resonemanget för tanken
till två klassiska böcker. Harriet Beecher Stowe gav år 1852 ut romanen Onkel Toms stuga. Boken behandlar de
svarta slavarnas predikament i de amerikanska sydstaterna, och den anses ha
bidragit till slaveriets avskaffande. Holländaren Multatuli (Eduard Douwes
Dekker) gav 1860 ut romanen Max Havelaar,
som beskrev det koloniala förtrycket i Holländska ostindien (nuvarande
Indonesien), och som sägs ha bidragit till kolonialväldets fall. Vad jag frågar
mig är om Lidija Praizovic anser att Beecher Stowe och Multatuli parasiterade
på de förtrycktas berättelser. (Sådana beskyllningar har för all del framförts mot
Beecher Stowe inom det afrikansk-amerikanska samfundet.)
Exakt vad är det att
”parasitera”?
` Givetvis är Johanna
Holmströms ambitioner av ett annat slag. Men även om hon inte är ute efter att
skaka om ett samhällssystem i dess grundvalar, förefaller mig hennes strävan
efter att klä några invandrarkvinnors upplevelser i ord legitim och värdefull.
