Men om någon faktiskt anser, på förhand, att det är en
öppen fråga huruvida en handling som att ordna med en rättslig avrättning av
oskyldiga bör vara helt utesluten så vill jag inte diskutera med honom: han har
en korrupt själ.
(G. E. M. Anscombe: "Modern Moral Philosophy"; på
svenska i Backström-Torrkulla, red: Moralfilosofiska
essäer)
I en artikel under strecket (SvD 8.5.12)
bjuder Isabella Varricchio upp den norske massmördaren till en filosofisk dans.
Hon strävar efter att förstå hans tankevärld genom att ställa den i relation till några politiska
filosofer på modet, främst Carl Schmitt och Giorgio Agamben. I ivern att visa
upp de danssteg hon behärskar tror jag att hon glömmer vem hon dansar med.
Varricchio skriver bland annat:
Han har således
skapat en egen suveränitet, inom men också utanför den etablerade ordningen som
han är född och uppvuxen i och som han nu, öga mot öga med dess rättssystem,
envisas att vilja hålla sig på jämbördig nivå med.
Genom sin kompromisslösa positionering
förkroppsligar Breivik den suveräna staten i sin rena, mest transparenta form,
som en nomos basileus, lagen som enväldig kung. De som har följt de ingående
förhören med denna ensamma gärningsman har fått en närmast unik inblick i
mekaniken bakom undantagstillståndet; hur man mot all vedertagen norm ger sig
själv en legitimitet utifrån vilken en egen logik konstrueras och rättfärdigas.
Varricchio intellektualiserar
massmördarens bevekelsegrunder utöver det han själv varit förmögen till. Hennes
uppvisning balanserar på gränsen till det ansvarslösa. Hennes text är ingalunda
ensam i sin genre. Tankarna går exempelvis till Stockhausens uttalande om elfte-septemberattacken
som ett konstverk.
Raimond Gaita framför i boken Good and Evil: An Absolute Conception idén
om en moralisk reductio: ett resonemang
kan i sin akademiska kontext te sig oklanderligt men så snart vi frågar oss
vilka konsekvenser det har i praktiken inser vi att det är vanvettigt. Ett exempel
på det är utilitarismen: idén att ändamålen helgar medlen kan i teorin förefalla
rationell men att fullt ut försöka
leva efter den skulle vara ondskefullt eller omänskligt. Så länge filosoferna stannar
kvar i sina elfenbenstorn låter man dem hållas. Man kanske till och med
beundrar dem. Men om någon försöker omsätta sådana verklighetsfrämmande filosofier
i praktiken visar det att omdömet sviktar.
Nu vill jag inte hävda att
massmördarens tänkande, vare sig i hans manifest eller i den tolkning det ges
av Varricchio, är intellektuellt respektabelt (idén om en individens självpåtagna
legitimitet ter sig självmotsägande), vad jag vill ifrågasätta är hela den föreställning
om förhållandet mellan tanke och liv som Varricchios artikel uttrycker, en föreställning
som i själva verket löpt som en röd tråd genom den västerländska filosofins
historia: bilden av det mänskliga livet som ett tillämpat tänkande - föreställningen
att vårt liv svävar på en rymd av intellektuella konstruktioner. Föreställningen
att vi lever i våra huvuden, att ordet föregår handlingen. Denna föreställning är
givetvis smickrande för filosofernas uppfattning om den egna betydelsen: i idéernas
rike regerar filosoferna allsmäktigt. Men i själva verket baserar den sig på
ett missförstånd av tänkandets karaktär (som andra filosofer har påvisat): det
är genom de sätt på vilka våra tankar och ord uttrycks i handlande som deras mening
framträder. Tänkandet är en förlängning av livet, inte tvärtom.
Låt oss då ställa frågan: i vilken relation
står massmördarens handlande till den islamofobiska retorik som odlas på
tusentals bloggar över Europa? Det verkar finnas två sätt att besvara frågan. Man
kan hävda att massmördaren helt enkelt verkställde det som de andra
islamofoberna predikade. Han skilde sig från dem genom att han var mera konsekvent,
"kompromisslös" som Verricchio skriver. Kanske tillägger man:
anledningen till att de andra inte griper till vapnen är att de saknar mod
eller handlingskraft eller förmåga att planera. Utan att märka det ger man då uttryck
åt ett slags beundran. (Eller kanske säger man man man "inte vet" varför
de andra inte gör det. Det förvånande blir då att så många inte ställer till
massakrer. Men försök följa den tankegången till sin spets!)
Å andra sidan kan man hävda att
gärningsmannen missförstod den islamofobiska retoriken. Han förstod inte att
den var avsedd att stanna i cyberrymden, att den var en verbal sysselsättning,
utövad av personer som (i de flesta fall) inte skulle vara beredda att begå
massmord för sakens skull - vare sig de själva inser detta eller inte. Morden
var något som denna retorik framkallade i en överhettad hjärna. Härmed inte
sagt att denna retorik inte är förhatlig eller farlig, eller att de som utövar
den inte skulle bära sin del av ansvaret för det som hände den 22 juli. Men om
detta är det svar man väljer (och som jag är benägen att välja) så har man
samtidigt markerat en gräns för vilket förhållande mellan tanke och handling man
finner begripligt.
