Parti och kyrka

Kristdemokraternas ordförande Päivi Räsänen anser att Finland ska prioritera kristna flyktingar. Lutherska kyrkan anser att flyktingar ska väljas enligt skyddsbehov.

Där har vi skillnaden mellan ett kristligt parti och en kristen kyrka i ett nötskal.

Gatans parlament

När grundlagsutskottet beslöt att fallet Matti Vanhanen skulle utredas av polisen tog sig svenska TV-Nytt för att fråga kvinnor och män på gatan om de ansåg att beslutet var korrekt. Svaren fördelade sig ungefär jämnt mellan dem som stödde beslutet och dem som ogillade det. Ingen av de tillfrågade sade att hon eller han saknade förutsättningar att ta ställning. (Det är förstås möjligt att alla ”vet inte” klipptes bort. Men hur många har sinnesnärvaro nog att inte ta ställning när man plötsligt ställs inför en fråga och får en mikrofon uppkörd i ansiktet?)

Man kan fråga sig vilket värde de här publikreaktionerna ska tillmätas. Vilken betydelse har ett ställningstagande i en fråga när de tillfrågade inte ens har tillgång till det material frågan gäller? Och även bortsett från detta, hur tungt väger en snabb respons av en lekman i ett gathörn, i en fråga som bedöms som svår av landets främsta juridiska expertis?

Vilka är TV-Nytts motiv för att vidta en sådan här ”intervjuundersökning”? Vill man befrämja demokratin genom låta enskilda medborgare komma till tals? Jag tror att effekten är den motsatta: om man skapar en föreställning om att demokrati innebär att varje åsiktsyttring ska tillmätas samma vikt oberoende av vad frågan gäller leder detta snarast till förakt för demokratin.

Snarare handlar det väl om att befordra något slags interaktivitet mellan nyhetsmedier och allmänhet. Dagstidningarna publicerar likaså ofta intervjuer med ett slumpmässigt urval personer. Ibland är frågorna triviala, ibland gäller de saker som de tillfrågade knappast är i läge att bedöma. Men när det gäller viktiga angelägenheter måste man minnas att det finns ett ansvar hos dem som formulerar frågorna, inte bara hos dem som ger svaren.