Ulla Achrén har valts till ny förvaltningsdirektör för Åbo Akademi. Man får önska henne framgång i arbetet.
Det rapporteras att beslutet i ÅA-styrelsen var enhälligt. Det här är i själva verket det senaste i en serie enhälliga beslut från ÅA:s styrande organ. Inom det tidigare förvaltningssystemet var beslut av den här ordningen sällan enhälliga. Man får hoppas att valet av Achrén avspeglar en genuin samstämmighet och inte är uttryck för en förvaltningskultur där man går in för att utåt visa upp en monolitisk fasad.
Detta skulle vara en olycklig utveckling. Omröstningar i viktiga frågor hjälper till att legitimera beslut, eftersom de signalerar att olika åsikter kommit till uttryck. Härigenom förstärks universitetssamfundets känsla av att styrelsemedlemmarna är dess representanter.
Att försöka dölja oenigheter ger uttryck för en annorlunda legitimitetssyn: man vill framhäva att ledningen är stark. Ledningen representerar inte i första hand samfundet utan arbetsgivaren. Detta är i sin tur förbundet med föreställningen om en motsatsställning mellan ledningen och dess "underlydande". Budskapet är att protester är meningslösa.
Thomas Hobbes ansåg att envåldshärskaren skulle föra rådslag bakom lyckta dörrar. Utåt skulle man signalera fullständigt enighet. Det systemet praktiserades som känt av det kommunistiska partiets politbyrå i Sovjet. Det blir intressant att se hur förvaltningskulturen vid ÅA utvecklas.
Friday, February 26, 2010
Monday, February 8, 2010
Långbacka och ”den anglosachsiska underhållningsteatern”
Ralf Långbacka fick i år det Tollanderska priset som utdelas av Svenska Litteratursällskapet i Finland. Han är att gratulera till en välförtjänt utmärkelse.
I en intervju han gav i Radio Vegas kulturtimme med anledning av priset uttalade han sig om dagens teater på ett sätt som jag vill kommentera. Han beklagade sig över att teatrarna i allt större utsträckning har övergett den seriösa dramatiken till förmån för underhållningsteater, med påkostade musikaler mm. Detta har han säkert rätt i, men jag reagerade på att han använde uttrycket ”anglosachsisk underhållningsteater”. I mina öron lät det som om han hemföll åt den klichémässiga användningen av ”anglosachsisk” eller ”amerikansk” som en etikett för saker man inte gillar.
Man kan uttrycka sitt avstådstagande från en trend utan att koppla den till den engelskspråkiga kulturen.
Det finns inga skäl att likställa ”anglosachsisk” med ”underhållning”. Det fanns en tid när operetter från Österrike-Ungern var ett starkt inslag på teatrarnas repertoar (och också då fördes det en kritisk diskussion). Jag skulle gissa att det fortfarande produceras underhållningsteater på den europeiska kontinenten.
Å andra sidan härstammar stora delar av 1900- och 2000-talets viktiga dramatik från USA och Storbritannien. Långbacka inledde själv sin karriär med uppsättningar av amerikanen Eugene O’Neill. Andra moderna klassiker i USA är Edward Albee och Arthur Miller, i Storbritannien Harold Pinter. Bland den senaste tidens betydande dramatiker kan man nämna David Mamet i USA, Sarah Kane och David Hare i England.
Vi borde undvika att tänka i klichéer. Det förekommer idag en tanklös anti-amerikanism, som knappast är mera meningsfull än om man drog all europeisk kultur över en kam, från isländska sagor till Iliaden och från portugisisk fado till samisk jojk.
Det finns också, tror jag, en gammal underström av anglofobi i vårt land. För inte så länge sen var det sällsynt att bildade personer i vårt land kunde engelska. Av hävd har man brukat föreställa sig att seriös kultur kommer från den europeiska kontinenten, inte västerifrån (och sällan österifrån). Långbackas tal om ”anglosachsisk underhållningsteater” låter som en kvarleva av den traditionen.
I en intervju han gav i Radio Vegas kulturtimme med anledning av priset uttalade han sig om dagens teater på ett sätt som jag vill kommentera. Han beklagade sig över att teatrarna i allt större utsträckning har övergett den seriösa dramatiken till förmån för underhållningsteater, med påkostade musikaler mm. Detta har han säkert rätt i, men jag reagerade på att han använde uttrycket ”anglosachsisk underhållningsteater”. I mina öron lät det som om han hemföll åt den klichémässiga användningen av ”anglosachsisk” eller ”amerikansk” som en etikett för saker man inte gillar.
Man kan uttrycka sitt avstådstagande från en trend utan att koppla den till den engelskspråkiga kulturen.
Det finns inga skäl att likställa ”anglosachsisk” med ”underhållning”. Det fanns en tid när operetter från Österrike-Ungern var ett starkt inslag på teatrarnas repertoar (och också då fördes det en kritisk diskussion). Jag skulle gissa att det fortfarande produceras underhållningsteater på den europeiska kontinenten.
Å andra sidan härstammar stora delar av 1900- och 2000-talets viktiga dramatik från USA och Storbritannien. Långbacka inledde själv sin karriär med uppsättningar av amerikanen Eugene O’Neill. Andra moderna klassiker i USA är Edward Albee och Arthur Miller, i Storbritannien Harold Pinter. Bland den senaste tidens betydande dramatiker kan man nämna David Mamet i USA, Sarah Kane och David Hare i England.
Vi borde undvika att tänka i klichéer. Det förekommer idag en tanklös anti-amerikanism, som knappast är mera meningsfull än om man drog all europeisk kultur över en kam, från isländska sagor till Iliaden och från portugisisk fado till samisk jojk.
Det finns också, tror jag, en gammal underström av anglofobi i vårt land. För inte så länge sen var det sällsynt att bildade personer i vårt land kunde engelska. Av hävd har man brukat föreställa sig att seriös kultur kommer från den europeiska kontinenten, inte västerifrån (och sällan österifrån). Långbackas tal om ”anglosachsisk underhållningsteater” låter som en kvarleva av den traditionen.
Subscribe to:
Posts (Atom)