Matti Vanhanen besvarade idag sina kritiker genom att säga att han inte anser att han har varit arrogant. Påståendet har något konstigt över sig. Man har svårt att föreställa sig motsatsen: någon som skulle säga om sig själv att han tycker att han är arrogant.
Det finns vissa utsagor som antingen blir obegripliga eller måste ges en särskild tolkning när de görs i första person. T.ex.: "Jag är nog ganska oärlig." Eller å andra sidan: "Jag är ovanligt anspråkslös."
Smått egendomligt blir det också om man säger: "Jag är mycket tillförlitig/otillförlitlig." - "Jag är alltid/aldrig rättvis." - "Jag är väldigt generös/snål."
En annan typ av konstigheter: "Jag är inte här." (Det säger man kanske till sin partner när telefonen ringer, men då betyder det något annat.) Eller: "Jag sover djupt." - "Jag har dött."
Saturday, September 26, 2009
Tuesday, September 22, 2009
En härva av många trådar
Den s.k. valfinansieringshärvan består av många olika oegentligheter som tenderar att köras samman till en enda gröt i nyhetsrapporteringen.
Först kom det fram att politiker i olika partier hade underlåtit att rapportera om det stöd de hade fått. Rapporteringskravet ansågs tydligen inte så viktigt, eftersom det inte var bundet till sanktioner. Detta var en uppenbar brist i lagstiftningen: genomskinlighet i det här sammanhanget är nödvändigt för att allmänheten ska kunna bedöma om det uppstår bindingar mellan donatorer och politiker (se föregående blogg). Det visade sig också mycket riktigt att föreningen Kehittyvien Maakuntien Suomi hade stött framför allt centerpolitiker - som ju å sin sida stödde föreningens planer på att inrätta köpcentra.
Därnäst kom det fram att företaget Nova hade stött politiker i olika partier, bl.a. hade man betalat för Ilkka Kanervas födelsedagskalas. Det här var olagligt, eftersom företaget hotades av konkurs. Ett företag som hotas av konkurs måste i första hand dra försorg om sina fordringsägares och arbetstagares intressen.
Sedan kom det fram att en stiftelse vars syfte är att hjälpa unga att få bostäder hade använt en del av sina medel till att stöda Matti Vanhanens och stiftelsens ordförandes valkampanj. Detta är (eller borde vara) lagstridigt, eftersom de som anförtrott sina pengar åt en stiftelse borde kunna lita på att pengarna används för stiftelsens syfte. (Centerpolitikern Vihriälä, som såg sig tvungen att avgå på grund av den här skandalen, tyckte att det var orättvist att bara Centern blir kritiserad trots att SFP hade fått betydligt mera pengar från en stiftelse. Han förstod inte att den stiftelse som stödde SFP hade politiska syften.)
Det är alltså många olika former av ohägn som fått chansen att frodas i skuggan av den hemliga valfinansieringen.
*
Det har sagts att ungdomsstiftelsens agerande i varje fall är "omoraliskt". Vad man menar med det är att lagstiftningen är undermålig. Tydligen är det rättsliga skyddet för de medel som doneras eller testamenteras till stiftelser svagt i vårt land. Vi har ju kunnat läsa om hur medlen i Trygwe och Hjördis Nymans stiftelse mest har använts för att stiftelsens styrelseordförande ska kunna smörja kråset, medan Kilostiftelsen vägrar att utföra den verksamhet som är dess huvudsyfte, nämligen att upprätta ett daghem i Kilo.
Vi får, när allt kommer omkring, vara tacksamma för att Svenska Kulturfonden faktiskt stöder den svenska kulturen i Finland.
Först kom det fram att politiker i olika partier hade underlåtit att rapportera om det stöd de hade fått. Rapporteringskravet ansågs tydligen inte så viktigt, eftersom det inte var bundet till sanktioner. Detta var en uppenbar brist i lagstiftningen: genomskinlighet i det här sammanhanget är nödvändigt för att allmänheten ska kunna bedöma om det uppstår bindingar mellan donatorer och politiker (se föregående blogg). Det visade sig också mycket riktigt att föreningen Kehittyvien Maakuntien Suomi hade stött framför allt centerpolitiker - som ju å sin sida stödde föreningens planer på att inrätta köpcentra.
Därnäst kom det fram att företaget Nova hade stött politiker i olika partier, bl.a. hade man betalat för Ilkka Kanervas födelsedagskalas. Det här var olagligt, eftersom företaget hotades av konkurs. Ett företag som hotas av konkurs måste i första hand dra försorg om sina fordringsägares och arbetstagares intressen.
Sedan kom det fram att en stiftelse vars syfte är att hjälpa unga att få bostäder hade använt en del av sina medel till att stöda Matti Vanhanens och stiftelsens ordförandes valkampanj. Detta är (eller borde vara) lagstridigt, eftersom de som anförtrott sina pengar åt en stiftelse borde kunna lita på att pengarna används för stiftelsens syfte. (Centerpolitikern Vihriälä, som såg sig tvungen att avgå på grund av den här skandalen, tyckte att det var orättvist att bara Centern blir kritiserad trots att SFP hade fått betydligt mera pengar från en stiftelse. Han förstod inte att den stiftelse som stödde SFP hade politiska syften.)
Det är alltså många olika former av ohägn som fått chansen att frodas i skuggan av den hemliga valfinansieringen.
*
Det har sagts att ungdomsstiftelsens agerande i varje fall är "omoraliskt". Vad man menar med det är att lagstiftningen är undermålig. Tydligen är det rättsliga skyddet för de medel som doneras eller testamenteras till stiftelser svagt i vårt land. Vi har ju kunnat läsa om hur medlen i Trygwe och Hjördis Nymans stiftelse mest har använts för att stiftelsens styrelseordförande ska kunna smörja kråset, medan Kilostiftelsen vägrar att utföra den verksamhet som är dess huvudsyfte, nämligen att upprätta ett daghem i Kilo.
Vi får, när allt kommer omkring, vara tacksamma för att Svenska Kulturfonden faktiskt stöder den svenska kulturen i Finland.
Sunday, September 20, 2009
Partistöd eller skampengar?
SDP:s ordförande Jutta Urpilainen har sagt att partistöden troligen bidrog till den borgerliga valsegern. Man får förmoda att både de som gav stöd till de borgerliga partierna och partierna själva för skams skulle håller med henne.
Man kan tänka sig två slags motiv för partistöd från privata donatorer. Antingen vill man bidra till att ett parti vars politik man understöder kommer till makten. Eller också vill man skapa bindningar mellan partiet och donatorn, för att påverka partiets politik i önskvärd riktning. (Tobaksindustrin brukade ge stora donationer till båda de stora partierna i USA för att vara säkra på att ha vänner i Washington oberoende av valutgången.) Man hoppas att alla partier och donatorer inser att det förra motivet är respektabelt och det senare korrupt - och att de alltså håller med Urpilainen.
Man kan tänka sig två slags motiv för partistöd från privata donatorer. Antingen vill man bidra till att ett parti vars politik man understöder kommer till makten. Eller också vill man skapa bindningar mellan partiet och donatorn, för att påverka partiets politik i önskvärd riktning. (Tobaksindustrin brukade ge stora donationer till båda de stora partierna i USA för att vara säkra på att ha vänner i Washington oberoende av valutgången.) Man hoppas att alla partier och donatorer inser att det förra motivet är respektabelt och det senare korrupt - och att de alltså håller med Urpilainen.
Saturday, September 19, 2009
Toppen eller isberget?
Mikael Antell, som är styrelsemedlem i Jägarnas centralorganisation, ondgör sig i en insändare i HBL (18.9.09) över den nya vapenlagen, som bl.a. innebär att åldern för innehav av jaktvapen höjs från 15 till 18 år och för handeldvapen till 20 år. Han skriver: "Man har valt att strängera vapenlagen - enkelt och billigt - i stället för att ta sig an frågor om psykisk ohälsa, utslagning och främlingskap - svårt och dyrt - som i verkligheten är de frågor samhället, och lagstiftaren, borde adressera."
Det här är en bekant argumentationsform: man kritiserar specifika reformer eller åtgärder med hänvisning till att de bara skrapar på ytan. Det och det fenomenet är toppen av ett isberg, och det är isberget vi borde komma åt. Det är ingen idé att försöka stävja drogmissbruket eftersom det bara är en aspekt av en kultur där man söker snabba vägar till lycka. Att hålla efter barnens snaskätande är meningslöst så länge vi vuxna tröstar oss med mat. Trafikkontroller är fåfänga, i stället borde folk lära sig ta större hänsyn till varandra. Och: det är en undanflykt att höja åldern för handeldvapen till 20 i stället för att eliminera psykisk ohälsa och utslagning.
Den som dömer ut de specifika åtgärderna vill ge intryck av att ta problemen på allvar. "Politikerna smiter undan sitt ansvar genom att välja enkla och billiga metoder i stället för gå på djupet med problemet."
Något ligger det ju i detta: skolskjutningar är ett symptom, och själva sjukdomen kommer vi inte åt genom att begränsa de ungas tillgång till pistoler. Skulle man verkligen lyckas eliminera alla former av psykisk ohälsa, utslagning och främlingskap, skulle det säkert inte inträffa några skolskjutningar. Men hur har man inom Jägarnas centralorganisation tänkt sig att detta ska gå till? Man kan väl inte bara lagstifta bort dem?
Skolskjutningar må vara toppen av ett isberg, men det gör dem inte mindre fasliga. Och isberget går knappast att rubba. Kan man göra något för att minska risken för ytterligare en skoltragedi måste man göra det, även om det går ut över jägarnas och skyttarnas hobbyverksamhet.
Det här är en bekant argumentationsform: man kritiserar specifika reformer eller åtgärder med hänvisning till att de bara skrapar på ytan. Det och det fenomenet är toppen av ett isberg, och det är isberget vi borde komma åt. Det är ingen idé att försöka stävja drogmissbruket eftersom det bara är en aspekt av en kultur där man söker snabba vägar till lycka. Att hålla efter barnens snaskätande är meningslöst så länge vi vuxna tröstar oss med mat. Trafikkontroller är fåfänga, i stället borde folk lära sig ta större hänsyn till varandra. Och: det är en undanflykt att höja åldern för handeldvapen till 20 i stället för att eliminera psykisk ohälsa och utslagning.
Den som dömer ut de specifika åtgärderna vill ge intryck av att ta problemen på allvar. "Politikerna smiter undan sitt ansvar genom att välja enkla och billiga metoder i stället för gå på djupet med problemet."
Något ligger det ju i detta: skolskjutningar är ett symptom, och själva sjukdomen kommer vi inte åt genom att begränsa de ungas tillgång till pistoler. Skulle man verkligen lyckas eliminera alla former av psykisk ohälsa, utslagning och främlingskap, skulle det säkert inte inträffa några skolskjutningar. Men hur har man inom Jägarnas centralorganisation tänkt sig att detta ska gå till? Man kan väl inte bara lagstifta bort dem?
Skolskjutningar må vara toppen av ett isberg, men det gör dem inte mindre fasliga. Och isberget går knappast att rubba. Kan man göra något för att minska risken för ytterligare en skoltragedi måste man göra det, även om det går ut över jägarnas och skyttarnas hobbyverksamhet.
Sunday, September 13, 2009
Citat om könsroller
"Godwin, in advance of his time in being impatient of gender distinctions, wished the boy to be 'soft and gentle' but Edy 'hard as nails'. She was supposed to 'brace up' her little brother, who was frightened of the dark, hitting him on the head with a wooden spoon as she exhorted him to 'be a woman!'."
(Stanley Wells' recension av Michael Holroyd, A Strange Eventful History: The Dramatic Lives of two Remarkable Families, New York Review of Books, 11 juni 2009. Barnens mor var Ellen Terry (1847-1928), en av Englands främsta skådespelerskor; sonen Edward Gordon Craig (1872-1966) blev en inflytelserik teaterman.)
(Stanley Wells' recension av Michael Holroyd, A Strange Eventful History: The Dramatic Lives of two Remarkable Families, New York Review of Books, 11 juni 2009. Barnens mor var Ellen Terry (1847-1928), en av Englands främsta skådespelerskor; sonen Edward Gordon Craig (1872-1966) blev en inflytelserik teaterman.)
Citat om finsk litteratur
"Finska författare odlar ofta talspråklighet som självändamål, en folklighet som en ursäkt för att de ägnar sig åt något så mamsellaktigt lärt som att skriva."
(Pia Ingström i en recension av Kristina Carlsons roman Herra Darwinin puutarhuri, HBL 13.9.09. Ingström konstaterar att Carlson inte delar detta bekymmer.)
(Pia Ingström i en recension av Kristina Carlsons roman Herra Darwinin puutarhuri, HBL 13.9.09. Ingström konstaterar att Carlson inte delar detta bekymmer.)
Tuesday, September 8, 2009
Kultur von oben och von unten
Monica Ålgars kritiserar i sin kolumn i HBL 8.9 kulturfondens satsning på Peppar & Papper. Hon skriver bl.a.:
"… bästa väktare av förmögenheterna, här kommer ett råd inför framtiden: Sluta hafsa med överdådiga projekt. Kultur är organiskt och växer fram på egna villkor, och inga fräsiga logor, ambitiösa motton eller klatschiga typsnitt i världen hjälper om initiativet kommer von oben.
I stället - satsa på det som funkar. De goda nyheterna är nämligen att det finns människor som gör saker på svenska i Finland. Begåvade, kreativa och smarta människor som jobbar på sitt modersmål inte bara frivilligt, utan dessutom jävligt bra."
Mitt i prick! Ålgars ger ett slående uttryck åt en tanke som säkert har föresvävart många kulturaktiva i Svenskfinland. Själv har jag tänkt den i samband med vetenskapstidskriften Ikaros, som har vuxit från rötterna uppåt (vid filosofiämnet vid Åbo Akademi) och som enligt min bedömning under sin femåriga existens har lyckats föra en fruktbar debatt om vetenskapen, människan och samhället.
Jag är visserligen jävig eftersom jag sitter i redaktionsrådet, men som en objektiv bekräftelse på att vi gör någonting rätt får man väl betrakta det faktum att Ikaros som en av fyra tidskrifter (och enda svenskspråkiga) fick motta Undervisningsministeriets nyinstiftade kvalitetspris för kulturtidskrifter.
"… bästa väktare av förmögenheterna, här kommer ett råd inför framtiden: Sluta hafsa med överdådiga projekt. Kultur är organiskt och växer fram på egna villkor, och inga fräsiga logor, ambitiösa motton eller klatschiga typsnitt i världen hjälper om initiativet kommer von oben.
I stället - satsa på det som funkar. De goda nyheterna är nämligen att det finns människor som gör saker på svenska i Finland. Begåvade, kreativa och smarta människor som jobbar på sitt modersmål inte bara frivilligt, utan dessutom jävligt bra."
Mitt i prick! Ålgars ger ett slående uttryck åt en tanke som säkert har föresvävart många kulturaktiva i Svenskfinland. Själv har jag tänkt den i samband med vetenskapstidskriften Ikaros, som har vuxit från rötterna uppåt (vid filosofiämnet vid Åbo Akademi) och som enligt min bedömning under sin femåriga existens har lyckats föra en fruktbar debatt om vetenskapen, människan och samhället.
Jag är visserligen jävig eftersom jag sitter i redaktionsrådet, men som en objektiv bekräftelse på att vi gör någonting rätt får man väl betrakta det faktum att Ikaros som en av fyra tidskrifter (och enda svenskspråkiga) fick motta Undervisningsministeriets nyinstiftade kvalitetspris för kulturtidskrifter.
Tuesday, September 1, 2009
"Vår" moral och "deras"
Svenska Dagbladet har 31.8 en streckare om moralisk relativism. Ett exempel som tas upp är hur ett barn av Suruhawastammen i Amazonas begravs levande. Det uppges att det är ett sätt att göra sig av med sjuka eller oönskade barn. Exemplet kan användas för att visa att uppfattningar om gott och ont varierar radikalt mellan olika kulturer. Men det kan också åberopas som ett argument för att visa att sederna i främmande kulturer ibland är grymma och inte kan tolereras.
Diskussionerna kring moralisk relativism tenderar att vara fyrkantiga. Man resonerar som om människorna i den ena kulturen omfattar en viss uppsättning principer, i den andra kulturen en annan uppsättning principer.
Att man sätter ut barn att dö har förekommit i många kulturer (kom ihåg Moses, Oidipus, Romulus och Remus). Innan jag vet hur jag ska förhålla mig vill jag veta mera: under vilka omständigheter görs det? Hur känner sig människorna när de gör det? Varför tar de inte livet av barnet först? Är det förknippat med övernaturliga föreställningar? Är det föräldrarna som gör det, eller utomstående? Vad händer innan, vad händer sedan?
Den främmande moralen kontrasteras mot "vår" moral? Vem är dessa "vi", och vilken är "vår" moral? Att man ska ta hand om sin nästa, eller att alla dessa asylsökande ska skickas hem snarast möjligt? Att familjen är viktigast, eller att man måste tänka på sin karriär? Att mänskliga relationer går före det materiella, eller att man först måste jobba ihop till hus och bil?
Hela idén om moral som en enhetlig uppsättning principer är problematisk. Snarare handlar det om möjligheter till förståelse, men också om källor till blindhet. Om impulser till godhet och rättvisa, men också lockelser till intolerans eller maktfullkomlighet. Moral är en mänsklig angelägenhet, den är mänsklig liksom människorna själva.
(En bok i ämnet som rekommenderas är John Cook: Morality and Cultural Differences.)
Diskussionerna kring moralisk relativism tenderar att vara fyrkantiga. Man resonerar som om människorna i den ena kulturen omfattar en viss uppsättning principer, i den andra kulturen en annan uppsättning principer.
Att man sätter ut barn att dö har förekommit i många kulturer (kom ihåg Moses, Oidipus, Romulus och Remus). Innan jag vet hur jag ska förhålla mig vill jag veta mera: under vilka omständigheter görs det? Hur känner sig människorna när de gör det? Varför tar de inte livet av barnet först? Är det förknippat med övernaturliga föreställningar? Är det föräldrarna som gör det, eller utomstående? Vad händer innan, vad händer sedan?
Den främmande moralen kontrasteras mot "vår" moral? Vem är dessa "vi", och vilken är "vår" moral? Att man ska ta hand om sin nästa, eller att alla dessa asylsökande ska skickas hem snarast möjligt? Att familjen är viktigast, eller att man måste tänka på sin karriär? Att mänskliga relationer går före det materiella, eller att man först måste jobba ihop till hus och bil?
Hela idén om moral som en enhetlig uppsättning principer är problematisk. Snarare handlar det om möjligheter till förståelse, men också om källor till blindhet. Om impulser till godhet och rättvisa, men också lockelser till intolerans eller maktfullkomlighet. Moral är en mänsklig angelägenhet, den är mänsklig liksom människorna själva.
(En bok i ämnet som rekommenderas är John Cook: Morality and Cultural Differences.)
Subscribe to:
Posts (Atom)