Tredje budet

I Finland är vilodagen helig - utom på sommaren, före jul och i butiker på mindre än 400 kvadratmeter.

Abkhazia and South Ossetia: why not independence?

When Russia recognized the independence of Abkhazia and South Ossetia on 25 August, 2008, practically the entire world community denounced the decision. The matter was considered beyond discussion. At the same time, the people most nearly concerned in the matter, the Abkhazians and South Ossetians, were dancing in the streets. Something appears to be wrong here.

There is no doubt that Russia has perpetrated egregious aggression in Georgia, that it has its own ulterior motives and Abkhazia and South Ossetia are little more than pawns in a bigger game. But if we consider the issue of independence in itself, why should it be considered such a huge error that it cannot even be discussed?

Of course the matter is not straightforward. For one thing, when a minority becomes independent, it usually becomes the new majority, and those who used to be in the majority are now the minority, often leading to repression or even ethnic cleansing. This happened in the Balkans and it is likely to happen in the Caucasus. But if everybody knew this, why were there no attempts to resolve the conflicts while there was still time, rather than simply shutting one's eyes and ears until it was too late?

For another thing, there is a fear that the example will spread to the other ethnic groups in the Caucasus, to the Kurds in Turkey, Iran and Syria, to the Muslims in Kashmir and the Tamils in Sri Lanka, to the Uigurs and Tibetans in China, etc. But that is a circular argument: "independence is bad because it makes more people want independence". (It is like saying that fugitive slaves should be returned to their "rightful" owners because otherwise other slaves may be encouraged to flee.) No doubt all those independence movements will be met by repressive measures, but surely that is the fault of the oppressors, not of those seeking independence.

Again, it might be argued that granting independence means caving in to nationalist sentiment, and that nationalism is a matter of the past. But declaring nationalism to be a matter of the past does not make it go away. On the contrary, by repressing nationalist sentiment we are certain to encourage it.

(This does not mean that any region clamoring for independence should automatically be granted it. Sometimes is is merely a question of a prosperous region wishing to free itself of the responsibility for the rest of the country, as in the case of Katanga in the Congo in 1960, or Santa Cruz in Bolivia, or Northern Italy. The question is never a simple one. But surely repression by a central government representing an ethnic majority together with large consensus among the members of the minority should create a strong presumption in favour of independence, or, at the very least, autonomy. )

Pre-emptive warfare in the Caucasus

Russia seems to be losing the propaganda war in the Caucasus, and no doubt they largely have themselves to blame. But in listening to George W. Bush’s bluster, I can’t help thinking that Russia is simply applying the Bush doctrine, according to which pre-emptive warfare is justified.

Bush also insists that the integrity of Georgia’s territory is non-negotiable. The US were quite right to support the independence of Kosova, but so far I can see no reason why the case of Abkhasia and South Ossetia should be any different.

(Theodore Roosevelt’s foreign policy motto was: “Speak softly and carry a big stick.” G. W. Bush’s might be: “Speak loud and carry a small stick.”)

Matilda och det absoluta

Jag frågade mitt barnbarn Matilda, som strax ska fylla 8, om det är viktigare att vara vacker eller snäll. "Snäll" svarade hon omedelbart. Sedan frågade jag om det är viktigare att vara vacker eller klok. Efter en halv sekunds tvekan svarade hon: "Klok". Till slut frågade jag om det är viktigare att vara klok eller snäll. Nu tvekade hon kanske en sekund innan hon sade: "Snäll".

Jag berättar det här, inte för att fästa uppmärksamhet vid Matilda, som är en underbar men i övrigt helt normal åttaåring, utan för att fästa uppmärksamheten vid en diskurs.

Hon frågade inte "Viktigt för vad då?" (alltså "I relation till vad?"), utan förstod omedelbart att frågan också kunde förstås i vad vi kan kalla en absolut mening - "viktigt i förhållande till själva tillvaron". Samtidigt är jag säker på att ingen enkom hade lärt henne detta konstiga sätt att använda ordet "viktig". Hon bara uppfattade omedelbart vad det handlade om, liksom hon omedelbart visste vad svaret var. (Man kunde säga: att hon förstod denna användning och att hon visste svaret är två sidor av samma sak.)

Det här illustrerar vad Wittgenstein menade när han i sin föreläsning om etiken talade om absolut värde och om hur vi rusar mot språkets gränser när vi försöker uttrycka etiken i ord.

Vergangenheitsbewältigung

Finlands konsulat i St Petersburg återtar sin inbjudan till författaren Sofi Oksanen. Tyvärr är det svårt att undgå tanken, att det beror på att hon har gett ut en roman, Stalins kossor, som behandlar det sovjetiska förtrycket i Estland. (Lika svårt som att tro att spjutkastaren Tero Pitkämäki inte visste att det upprop han skrev på var till stöd för en fredlig lösning av konflikten i Tibet - nu vill ha ta tillbaka sin namnteckning.)

Att Finland är finlandiserat i alla tänkbara riktningar är ingen nyhet. Det man på engelska kallar "public spirit" har aldrig lyckats finna en grogrund i vår kultur.

Däremot är det anmärkningsvärt att de ryska myndigheterna är känsliga för kritik mot Sovjetunionen. I stället för att betrakta den kommunistiska diktaturen som något förgånget vill man identifiera sig med den, och är därmed också angelägen om att bagatellisera dess brott. (Ett förhållningssätt som också kom till uttryck när Putin beskrev Sovjets upplösning som den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet.)

Det är intressant att jämföra olika nationers sätt att hantera sitt förflutna. Turkiet verkar ha de största problemen. Också där vill statsmakten (både sekularister och muslimer) helt i onödan identifiera sig med den regim som utförde folkmordet på armenier 1914-18, och den är följaktligen angelägen om att förneka att det någonsin har ägt rum. Ja, man har gått så långt som att göra det straffbart att beröra hela saken. I Serbien verkar det finns en stark opinion som vill slå in på den "turkiska" vägen när det gäller kriget i Bosnien-Herzegovina.

Japan verkar ha svårt att vidgå sina förbrytelser under andra världskriget. DDR "löste" å sin sida problemet med nazismen genom att helt enkelt välta över hela arvet på Förbundsrepubliken. Österrike har också med en viss framgång försökt undgå att bli identifierat med nazismen, även om det brände till i samband med avslöjandena om Kurt Waldheims förehavanden under kriget i Jugoslavien. (En österrikisk guide skämtade en gång om att österrikarna bevisade sin slughet genom att få hela världen att tro att Hitler var tysk och Beethoven österrikare.) Också Frankrike lyckades länge upprätthålla bilden av ett oskyldigt offer för nazismen.

Australiens regering har samlat sig till att be om ursäkt för förbrytelser mot aboriginerna. I Sverige har man småningom börjat vidkännas det problematiska i det slags neutralitet man intog under kriget, det sätt på vilket man kunde göra sig vinst på båda parterna. I Finland har man också, så småningom, börjat erkänna både de vitas blodiga hämnd efter inbördeskriget och de mörka sidorna av vår medverkan i andra världskriget.

(Historikern Sture Lindholm föreslog nyligen att vår regering borde be om ursäkt för de vitas brott 1918. Men för mig är det inte självklart att dagens Finland ska anses vara en arvtagare till den vita sidan: riksdagen väljs ju av hela folket.)

USA har haft förmågan att gå till rätta med sig självt både när det gäller indiankrigen, slaveriet, Hiroshima och Vietnam.

Ingen nation har ändå förhållit sig mera rakryggat än Tyskland. Tyska politiker har varit nästan samstämmiga i att påta sig ett ansvar för landets förflutna. Det måste de ges erkänsla för. Bara genom att erkänna det förflutna kan man göra sig fri från det.

Om moralen och vår död

Tillbaka till temat om vår inställning till vår egen död. Det som hindrar oss från att se den som en moralisk fråga är, tror jag, att vi har en förkrympt syn på moral. Vi har lärt oss att betrakta moral som en fråga om regler: vad får man göra och vad får man inte göra? Ur det perspektivet verkar frågan enkel: hur skulle man kunna förbjuda någon att riskera sitt eget liv, så länge han inte skadar någon annan?

Men vad moraliska frågor innerst inne gäller är något annat: de handlar om vårt sätt att förhålla oss till tillvaron. Om den anda i vilken vi lever. Det är i det ljuset vi måste betrakta valet att riskera livet för ett äventyr.

Äger jag min egen död?

Fallet med de förolyckade alpinisterna på K2 i Himalaja påminner mig om att människor i vår kultur har en egendomlig, possessiv inställning till sin egen död. Vi betraktar det som vars och ens ensak om man frivilligt sätter sitt liv på spel, vare sig man gör det för nöjes skull, för att vinna berömmelse eller av ren tanklöshet.

Vi har vant oss vid att betrakta döden som något människor till varje pris vill undvika. Därför tänker vi inte vidare: vi noterar inte att det å andra sidan ligger en enorm självupptagenhet i att utsätta sig för risken att dö utan att vara tvungen till det. Den som sätter sitt liv på spel riskerar att slå sina anhörigas liv i spillror. Eller man tvingar andra, obekanta människor att riskera sina liv i försöken att rädda en.

Även om någon har tänkt tanken så uttalas den i varje fall aldrig. Ingen har fört på tal att John Kennedy jr skulle kunna klandras för att han valde att flyga sitt plan under osäkra omständigheter, eller prinsessan Diana för att hon lät sig köras på en vansinnesfärd genom Paris för att undfly några fotografer.

Tvärtom heroiserar man ofta människor som mot alla odds har lyckats återvända helskinnade från strapatsrika färder in i djungeln eller över polarisarna. Deltagarna motiverar ofta sina val med att de ville bevisa för sig själva att de hade mod att göra det - samtidigt som de bevisar att de saknade modet att avstå.

(Nu talar jag inte om människor som tar livet av sig. Ingen kan ställas till svars för en depression.)


***

Det svåraste i bergbestigning sägs vara nerfärden. Då är det ju märkligt att det var när sir Edmund Hillary nådde toppen av Mount Everest som man jublade - och inte när han kom ner igen.