Pamparna och Radio X3M

Trots att jag definitivt inte hör till Radio X3M:s målgrupp hade jag tänkt skriva en blogg om kanalen redan innan jag visste att Mikael Jungner ville lägga ner den.

Också för en pensionär (64) kan en daglig dos X3M fungera som en vitaminspruta. Det är stimulerande att lyssna på unga kreativa människor med energiska röster, människor för vilka det är helt naturligt att tänka att världen fortsätter också på andra sidan det egna trädgårdsstaketet, och att den existerar också nu och inte bara i det förflutna. Att man trakteras med en del hårdrock mellan verserna får man finna sig i.

Man kunde ju tänka sig att det finlandssvenska kapitalet skulle se till att kanalen överlever åtminstone tills makthavarna sansar sig och tills folk igen börjar betala sina licenser. Men pamparna i de svenska fonderna tycks inte ha desto mera till övers för ungdomens kultur än Yle-direktörerna har.

Borde man inte understöda det som lever och fungerar? Ibland tycks det vara viktigare att arkivera finlandssvenskarnas liv än att se till att det kan fortsätta. Däremot får kanske någon efter 50 år ett understöd från Svenska kulturfonden för att skriva en avhandling om hur det gick till när Radio X3M lades i graven.

Tillägg 2.12: Radio X3M undgick som känt nedläggning. Nu har det också framkommit att åtminstone en representant för det finlandssvenska kapitalet, Konstsamfundet, skulle ha varit beredd att rädda kanalen.

Tragedier och klander

Stora tragedier lämnar oss frågande. Vi söker någon att klandra. Inför lidanden förorsakade av blinda krafter i naturen eller i människans psyke blir vi handfallna – vi har ingenstans att vända vår vrede. Men om vi lyckas förklara det skedda med människors onda avsikter eller mänskliga brister så har vi därmed gett det en mening, inordnat det i en föreställning om världen som en begriplig helhet.

Är det däremot uppenbart att inget mänskligt fel ligger bakom en katastrof – som vid tsunamin 2004 – riktas vår vrede i stället mot efterspelet: t.ex. mot myndigheternas oförmåga att hantera situationen.

Efter skolskjutningen i Tusby har klandret sökt alla tänkbara objekt: gärningsmannen själv, hans familj, kamrater och lärare (för att de kanske inte gjorde vad de borde ha gjort, eller gjorde vad de inte borde), antidepressionsmedlen som han åt eller hade slutat äta, Systemet (den nerskurna mentalvården för unga, bristen på kuratorer i skolan, den slappa vapenlicenskontrollen, lagen som tillåter 15-åringar att äga skjutvapen, den ansvarslösa skytteföreningen i Helsingfors), Tiden (våldsunderhållning i tv, datorspel, demonisk rock, internet och YouTube, jäktade medmänniskor, individualismen som gör oss blinda för varandra), Det Finländska Samhället (Europas sämsta skoltrivsel, barn som lämnas vind för våg, kontaktlösheten), eller mera aparta orsaker som Pentti Linkolas antihumanistiska ideologi eller den svenska och/eller danska flickvännen som hade övergett gärningsmannen.

Händelsen blir en brännpunkt för allt det vi upplever som främmande, oroväckande, motbjudande i vår tillvaro. Givetvis kan den också ge tankeställare, vissa attityder kan få en knuff i rätt riktning – å andra sidan kan den föra mycket negativt i sitt spår.

De här olika förklaringarna kan inte prövas som vetenskapliga hypoteser. Vilka förklaringar vi sätter vår tilltro är ett uttryck för vilka vi är. Vill jag utröna hur du ser på tillvaron är det bättre att fråga vad saker och ting enligt din uppfattning beror än att fråga vilka värderingar du omfattar.

Finländare, svenskar och demokrati

Thorleif Pettersson (Uppsala universitet) och Sakari Nurmela (TNS Gallup) har jämfört vissa attityder bland finländare och svenskar. Attitydundersökningar bör i allmänhet tas med en nypa snus, men de kan i varje fall motivera vissa reflektioner. En intressant skillnad är att svenskar tenderar att gilla finländare mera än finländare gillar svenskar. (Se HBL 3.11.07.) Det här kan eventuellt sättas i samband med att flera svenskar har finländska bekanta än tvärtom - däremot känner finländare bättre till det svenska samhället än svenskar känner till det finländska.

En annan skillnad gäller inställningen till demokrati och jämställdhet. Svenskarna är, sägs det i undersökningen, betydligt mera demokratiskt sinnade, medan finländare är mera auktoritetsbundna. Det ligger säkert något i den här iakttagelsen. Vårt politiska system har skolat oss att inte engagera oss för starkt i politiken, utan låta experterna ta sig an samhällsfrågorna. Hos oss har man försökt förverkliga Paul Valérys definition av politik som konsten att hindra människor från att lägga sig i saker som angår dem.

Hela väljarkåren engagerar sig med liv och lust för presidentvalet, vilket är ofarligt eftersom presidenten knappt har någon makt. Riksdagens sammansättning har däremot en stor politisk betydelse, men man har lyckats föra väljarna bakom ljuset genom att inbilla dem att man i första hand röstar på en person och inte på ett parti. Och varför skulle man över huvud taget bry sig om att rösta i riksdagsvalet: regeringens sammansättning beror i varje fall på vad man kommer överens om mellan de tre stora partierna. Vårt partisystem möjliggör inte ett val mellan två block som i Sverige, Storbritannien, Tyskland eller USA.

Vi ligger kvar på sofflocket, trygga i förvissningen om att Onsdagsklubben och Helsingin Sanomats ledarstab styr över rikets öden.