Betänkligheter

Hur man styr ett universitet

2012-02-07T17:54:00.002+02:00

För två år sedan genomfördes en stor reform av hur våra universitet är organiserade. Reformen innebar bland annat att man frångick det gamla systemet där det vetenskapliga samfundet - lärare och studenter - genom sina representanter drog upp riktlinjerna för hur forskning och undervisning skulle vara organiserade. I stället överfördes makten till särskilda organ och individer. Därförinnan hade man också övergivit principen om de ordinarie lärarnas oavsättlighet. Numera kan lärare sägas upp t.ex. om konjunkturerna så kräver, eller de styrande organen annars finner det lämpligt.

Åbo Akademi har tillsatt en utredare för att bedöma hur reformen utfallit. Utvärderingen gjordes av Lisette Edin, biträdande förvaltningschef vid Luleå tekniska universitet. Hon intervjuas i Meddelanden från Åbo Akademi 3.2.2012.

"Man har tagit ett steg i rätt riktning men det finns en stor, ökad konkurrens som gör att kravet på ledarskap har ökat", säger hon. Hennes syn på problematiken är talande:

"Ett förslag till att stärka ledarskapet är att prefektskapet professionaliseras och kontakten mellan rektor och prefekter stärks. ... 'Ni kommer att vara i en situation där prefekterna måste kunna handla, och till exempel säga upp folk om det behövs'."

Det verkar inte råda någon oklarhet om, vad slags "handlingskraft" som framför allt krävs av ledarskapet.

Edin fortsätter: "vi är på väg mot ett externt ledarskap oavsett om vi vill det eller inte. Vi behöver personer som tar ledning på fullt allvar, inte bara såna som gör det för att det är deras tur att ställa upp."

Min tolkning: problemet med att universitetssamfundet styr sig självt är att det inte tar ledningen "på fullt allvar", att det låter sin nedskärningsiver och sitt marknadstänkande hämmas av vad som i dagens managementideologi utgör ovidkommande vetenskapliga och pedagogiska hänsyn.

Till rektor Jorma Mattinens och förvaltningsdirektör Ulla Achréns heder bör nämnas att de i en efterföljande intervju försiktigt men tydligt tar avstånd från Edins resonemang. Men frågan är vad man ville uppnå genom att anlita henne.

Andra omgången

2012-02-06T07:46:00.000+02:00

Det är lätt att bortse från, att Haavistos framgång faktiskt fortsatte också i den andra valomgången. I första omgången fick han drygt 50 % av Niinistös röstantal, i andra omgången nästan 60 %. Han lyckades alltså erövra en proportionellt större andel av de röster som blev "hemlösa" i första omgången än Niinistö lyckades med.

En egenartad konjunktion

2012-02-01T09:25:00.000+02:00

Stödet för Haavisto är högst bland unga, kvinnor, högutbildade och invånare i huvudstadsregionen. Det är en egendomlig användning av ordet "och". Finns det inte många personer som både är unga, kvinnor, högutbildade och bor i Helsingfors med omgivningar?

Vi förstår alla vad som menas: stödet för Haavisto är högre bland de unga än bland de äldre, högre bland kvinnor än bland män osv. Men för den som inte är bekant med enkätundersökningar är uttrycket förvirrande.

Om att vara representativ

2012-01-31T08:05:00.000+02:00

I debatten om presidentvalet har vissa (bl.a. Ralf Friberg) framfört ståndpunkten att ett samkönat par inte kan vara representativt för Finland vid utländska statsbesök. Det får mig att reflektera över vad det innebär att vara representativ.

En representativ statschef ska ge en god bild av sitt land. Men när är bilden god? Är det framför allt en fråga om att tilltala motparten - eller handlar det snarare om att framstå sådan man vill framstå, de andra må sedan tycka vad de vill. Det senare är vad man brukar kalla integritet.

Så när det gäller ett land där homosexualitet är kriminaliserad kan man antingen ha den inställningen att det är särskilt olämpligt att låta oss representeras av ett samkönat par, eller också att det just i det fallet är det särskilt lämpligt.

Frågan är inte neutral. Ens ställningstagande uttrycker i sista hand ens egen inställning till sexuellt likaberättigande.

Invandringskritik eller invandrarkritik?

2011-08-24T16:50:00.002+03:00

”Du sökte en arbetstagare och fann en människa – du är besviken.” - Astrid Thors

I en debatt härom veckan i tv-programmet Tredje statsmakten möttes Li Andersson från Vänsterförbundet och Wille Rydman från Samlingspartiets ungdomsförbund. Rydman har blivit känd för sina invandringskritiska ställningstaganden. Li Andersson var samlad och slagfärdig, men debatten blev inte så lyckad. Rydman, det måste sägas till hans fördel, har en hovsam debattstil, och här blev han i det närmaste överkörd av sin motpart som – så föreföll det – fick flankstöd av debattledaren. Det var som om de andra två var rädda för att låta honom lägga ut sina åsikter. Enligt min uppfattning var den rädslan obefogad. Det hade varit intressantare om hans åsikter i stället blivit vädrade och bemötta.

Debatten gav upphov till ett par reflektioner.

Rydman välkomnade att det nu blivit tillåtet att ta upp problem kring invandringen. Han har rätt i att det är viktigt att problemen diskuteras öppet. Det har onekligen funnits en tendens att hyscha ner de olika svårigheter invandringen kan ge upphov till, en tendens som är ännu tydligare i Sverige än hos oss. Problemen försvinner ju inte för att de förtigs, tvärtom kan detta leda till att motsättningarna skärps (jfr Sannfinländarnas valframgång).

Oviljan att ta upp problemen beror delvis, tror jag, på att man underlåter att skilja mellan invandringskritik och invandrarkritik. Den här sammanblandningen gör man sig skyldig till från båda hållen. Vad man borde inse är att om det uppstår problem mellan finländare och invandrare så beror det inte på att det är något fel på invandrarna eller vissa invandrargrupper som sådana, desto mer än det beror på att det är något fel på finländare som sådana. De konflikter som uppstår är kanske ofrånkomliga i mötet mellan människor med olika kulturella koder, olika erfarenheter, olika levnadsvillkor.

En annan anledning till att debatten tystats ner är att de opinionsledande kretsarna i vårt land sällan har förstahandskunskap om de friktioner som kan uppstå mellan etniska grupper i invandrartäta förstäder. Eliten och en stor del av exempelvis Sannfinländarnas väljare lever i olika verkligheter. Förstädernas människor har känt att ingen lyssnar på dem.

Fast egentligen är det vilseledande att tala om problemen med invandringen som om det rörde sig om en enhetlig, avgränsad uppsättning problem. Problemen uppstår i bestämda situationer. Vad vi kan hoppas är att de berörda anefter lär sig komma till rätta med de varierande konflikter som uppstår.

Rydman ville ta avstånd från talet om hatskriverier på nätet. Så länge debattinläggen inte uppmanar till våldshandlingar ville han i yttrandefrihetens namn inte fördöma dem. Här uttryckte han ett vanligt missförstånd av yttrandefriheten. Man kan fördöma ett yttrande utan att vilja förbjuda det. Ett ställningstagande är något man kan vara oenig om. Ja, hela meningen med en fri debatt ligger ju i ett kritiskt utbyte av ståndpunkter.

(Jag har skrivit om några missförstånd kring yttrandefriheten i artikeln ”Yttrandefriheten ett livsvillkor för kulturen”, niin & näin 2011: 2.)

Moralfilosofin lever i litteraturen

2011-08-22T08:26:00.000+03:00

http://www.dixikon.se/bloggarna/moralfilosofin-lever-i-litteraturen/

Själen igen

2011-08-11T13:21:00.002+03:00

Min vän C skriver med anledning av min föregående blogg:

”Jag misstänker att de flesta av mina bekanta skulle säga att själens roll i uttryckssätt ss. ‘att bli kränkt i djupet av själen’ och ‘att lägga sin själ i arbetet’ är ungefär som svordomarnas i uttryckssätt ss. ‘att bli förbannat arg’ och ‘att vara än jäkla bra arbetare’. Jag misstänker att mina bekanta skulle påpeka att de två uttryckssätten kunde omskrivas mha. ordet ‘hjärta’ utan att man förlorar något. De skulle kanske också peka på uttryck ss. ‘det får mitt hjärta att brista’ och mena att de närmast är att betrakta som (nästan humoristiska) hyperboler. De skulle säga: ‘Egentligen talar vi inte alls om hjärtat/själen när vi säger sådant. Det är bara dumma gamla talesätt - som att tala om tandtroll, änglavakt, kaffemask...’”

Det är klart att de uttryck jag nämnde ofta bara är talesätt. Ofta fungerar de hyperboliskt, alltså som ett slags dramatiserande överdrifter. Men en överdrift förutsätter att uttrycket har en ”grundanvändning”, som inte utgör en överdrift. Vi förstår uttryck som ”Det här brödet är hårt som sten”, ”Du gör mig galen”, ”Jag är dödstrött” därför att vi vet hur hårda stenar är, att människor kan bli galna, eller att trötthet ofta är förbunden med sjukdom och död.

När vi säger att någon lägger in sin själ i sitt arbete menar vi oftast bara att hon är mycket entusiastisk, ivrig eller samvetsgrann. Hon är ”uppslukad” av sitt arbete. Efter en tid kanske hon tröttnar och byter till något annat. Det här är psykologiska bestämningar. Men en människa kan också se sitt arbete som en livsuppgift. Då är det inte beroende av hennes entusiasm. Hon skulle se det som ett svek att byta uppgift. Jag tror att när människor blir utbrända (som Mamma Linda i kommentaren till min blogg) så beror det ofta (inte alltid) på att de ser på sitt jobb på det här sättet. De uppfattar det som ett kall, som något större än de själva.

C fortsätter:

”Så vad skulle du säga under temat ‘Att tala om själen är inte att prata strunt’? Kanske tala om det ogripbara i människan och hennes liv? (Ordet ‘djup’ skulle säkert bli viktigt? Djupa tankar, djupa känslor, djupa förändringar, djupa människor, djupsinnigheter, djup i samband med konsten... )”

Ja, jag tror att begrepp som det ogripbara eller det som går djupt i en människa har med det här att göra. Än en gång: här handlar det inte om det ”djupa” i psykoanalysens mening, utan vad jag vill kalla ett moraliskt djup. ”Moral” uppfattas ofta som en fråga om spelregler: reglerna behövs för att samhällslivet ska fungera friktionsfritt, de gagnar ”det gemensamma bästa”. Men det här sättet att betrakta moraliska angelägenheter är ytligt. När moralen uppfattas som en fråga om spelregler betyder det att allting går att ersätta, allt har ett bytesvärde. Om jag skadar dina intressen kan jag ersätta dig och så är vi tillbaka där vi började. Det här bortser från att det finns saker i vårt liv som är oåterkalleliga. Om jag svikit en medmänniska kan jag inte få det ogjort genom att betala ersättning.

Jag kan inte heller prioritera bort någon som är beroende av mig. Ändå kan jag tvingas till det. Jag tror att det här ofta gör vårdyrken slitsamma.

Jag kan också lockas att svika mig själv: det jag står för, det som ger mitt liv mening, för någon vinnings skull. Men då lurar jag mig själv. Innebörden av Jesu fråga ”Vad gagnar det en människa om hon vinner världen men förlorar sin själ?” kan bli aktuell för envar av oss, vare sig vi förknippar själen med odödligheten eller inte.

Själen – finns den?

2011-08-06T15:50:00.003+03:00

Duncan MacDougall var en amerikansk läkare som gick till historien genom att hävda att själen väger 21 gram. Han kom till sitt resultat genom att väga tuberkulospatienter före och efter dödsögonblicket. De hade i genomsnitt blivit 21 gram lättare. Eftersom hundar inte genomgick en motsvarande viktförlust slöt sig MacDougall till att det var den flyende själen som förorsakade förändringen.

Eller som Falstaff Fakir uttryckte saken:

”Kroppen är den största delen
med ett litet hål för själen.”

MacDougall gjorde sina mätningar år 1901. Andra forskare har inte lyckats upprepa resultatet.

MacDougall nämns i en bokrecension av Gitte Lauströer i HBL 3.8.2001. Hon skriver om en bok av den tyske vetenskapsjournalisten Thomas Vasek, där han granskar frågan om själens existens i filosofihistoriens ljus.

Frågan om själens existens kan förefalla djup, men är i själva verket förvirrad. Det brukar sägas att ingen neurolog har lyckats finna bevis på den mänskliga själens existens eller dess lokalisering i hjärnan. Men om man åberopar deras iakttagelser är man offer för samma förvirring som MacDougall. Förvirringen bottnar i att man å ena sidan utgår från att själen är något övernaturligt, något radikalt annorlunda än våra kroppsliga organ, men samtidigt föreställer sig att den ska kunna gå att påvisa genom empiriska observationer.

Att tala om själen är inte att ställa sig i konflikt med vetenskapen. Föreställningen om människans själ är inte en empirisk hypotes. Kontrasten själ – kropp är en begreppslig kontrast, inte en vetenskaplig. Ordet ”själ” hämtar sin mening ur den diskurs (det språkliga sammanhang) där det har en roll. Det uttrycker ett perspektiv på människans liv. Vi talar om att vinna världen men förlora sin själ, att en människa blir kränkt i djupet av sin själ, att någon lägger in sin själ i sitt arbete. De här uttryckssätten är förbundna med uppfattningen att människans tillvaro inte helt låter sig fångas in i psykologiska termer utan att den också har en moralisk dimension: varje människa har ett okränkbart värde, varje människa har ansvar inför andra, en människas liv kan vinna eller förlora sin mening.

Någon invänder kanske att talet om själ i de här uttryckssätten är bildligt, att ordet i dess bokstavliga mening ”helt enkelt” betecknar en övernaturlig substans som lever vidare efter kroppens död, att den moraliska användningen av ordet ”själ” är baserad på det övernaturliga begreppet. Och att detta är den substans vars existens man vill förneka när man säger att människan inte har någon själ.

Tanken på själens odödlighet är förknippad med många frågor som det skulle föra för långt att gå in på här. Det borde ändå vara uppenbart att denna tanke är beroende av föreställningen om människan som en moralisk varelse. Förståelsen av människans jordeliv ger mening åt föreställningen om det eviga livet, och inte tvärtom. Och det är genom den moraliska användningen av ordet ”själ” som den religiösa blir begriplig.

Iso numero

2011-06-26T10:34:00.002+03:00

Helsingfors håller på att få sin motsvarighet till Londons Big Issue och Stockholms Situation: tidskrifter som säljs på gatan av bostadslösa eller andra marginaliserade individer för att ge dem ett tillfälle att själva hjälpa upp sin situation. Ett provnummer har kommit ut. Helsingforsvarianten heter Iso numero: katukulttuurilehti. (Jag köpte ett exemplar av en romsk kvinna.)

Iso numero håller hög kvalitet. Innehållet består till stor del av artiklar som tidigare utkommit i andra tidskrifter, som niin & näin, Tuli ja savu, Yliopisto, Filmihullu med flera. Måns Broo skriver om livet i en ashram, Kari Pirhonen om mansbilden i samtida finsk film. Numret innehåller också en intervju med Claes Andersson, en tecknad serie av Kaisa Leka. Med mera. Artiklarna är rikt illustrerade, layouten förstklassig. Man får god valuta för 4 euro.

Numret innehåller två serier av Miiku Lehtelä, som uppenbarligen är avsedda att gå till rätta med etniska fördomar. Den ena handlar om ett fyllo som far ut mot busschauffören som är ”neger”. Han uppmanar chauffören att återvända till Afrika, vartill denna svarar: ”Vill du att jag far dit omedelbart eller ska jag först köra hem dig?” Det är ju väl funnet.

Den andra serien är mera diskutabel. Den handlar om en gammal man som rasar mot ryska turister. Det visar sig att han själv är född i Finland 1915 och därmed ursprungligen rysk undersåte. Det som gör serien problematisk är det sätt på vilket den gamle mannen framställs. Han är uppenbarligen finlandssvensk: han heter Holmström och talar ömsom svenska, ömsom bruten finska. Här etableras en koppling mellan hans russofobi och hans finlandssvenskhet. Mest skrämmande är att han tecknas på ett sätt som för tanken till judekarikatyrer i 1930-talets Tyskland.

Fördomar bekämpas här med fördomar. Jag hoppas det här en tillfällig lapsus i ett i övrigt utomordentligt projekt.

Ekonomistisk retorik

2011-06-17T17:31:00.002+03:00

Tom Berglund har i HBL 16.6 en kolumn om beskattning. Den är ett retoriskt kraftprov. Resonemanget baserar sig skenbart på naturvetenskapliga utgångspunkter, men är i själva verket genomideologiserat.

Berglund skiljer mellan två slags överlevnadsstrategier, värdeskapande och värdeomfördelande. ”Värdeskapande strategier går ut på att skapa sådant som andra, helt frivilligt, är beredda att betala så mycket för att alla kostnader för framställning och försäljning blir täckta.” (Det är uppenbart att Berglund här med ”värde” uttryckligen avser ekonomiskt värde.)

De värdeomfördelande strategierna kan enligt Berglund både vara mera och mindre dramatiska: till de mera dramatiska hör stöld och rån, till de mindre dramatiska de som uppkommer genom beskattningen. Gemensamt för dem är att de personer från vilka resurserna överförs inte tillfrågas.

Berglund framställer beskattningen som en börda som den enskilda medborgaren mer eller mindre oförskyllt tvingas bära. Men faktum är att man med hjälp av skatter upprätthåller hela den infrastruktur som möjliggör ekonomiska vinster, börjande med sedelpressarna. Redan Kristus konstaterade att mynten bär kejsarens asikte.

Givetvis används skatter också för ändamål som inte – i varje fall inte direkt – befordrar privat affärsverksamhet: för sjuk- och åldringsvård, kultur osv. Berglund framhåller att ”den enskilda skattebetalarens kontroll över medlens användning är marginell”. Men även om den enskilda medborgaren inte kan bestämma över hur just hans eller hennes skattepengar används, så är fördelningen av offentliga medel underkastad demokratisk kontroll.

Kännetecknet på skicklig retorik är att man anar att man har blivit lurad men inte kan sätta fingret på hur. Jag skulle påstå att det centrala tricket i trolleriföreställningen är Berglunds formulering att både rånoffret och skattebetalaren ”sannolikt upplever att överföringen beskär deras levnadsstandard”. Berglund måste skyla över den avgörande bristen i jämförelsen: ingen vill bli rånad, däremot finns det många som gladeligen betalar skatt. Det gäller att hitta en formulering som (om man tänjer på orden) kan tillämpas i båda fallen, och ändå betyder olika saker. Att uppleva att ”överföringen beskär ens levnadsstandard” kan kanske betraktas som ett – lätt överdrivet – uttryck för något som skattebetalaren kan konstatera som ett faktum, medan det som beskrivning av rånoffrets känslor snarast blir en komisk underdrift.

Berglund har förstås rätt i sitt fortsatta resonemang om farorna med att den offentliga sektorn sväller okontrollerat. Men i dagens värld är denna fara knappast akut. Det är inte många som anser att de resurser som idag tilldelas till exempel åldringsvården eller skolan borde skäras ner ytterligare.

Varför ger ingen Soini svar på tal?

2011-05-11T14:55:00.001+03:00

Sannfinländarnas ordförande Timo Soini förklarar i en kolumn i Wall Street Journal 9.5 varför han inte kommer att rösta för stödpaketet till Portugal. Kolumnen är välskriven, argumenteringen förefaller genomtänkt, den är är i varje fall inte uppenbart ihålig.

Förmodligen skulle ekonomiska experter eller ledare för andra partier med lätthet finna luckor i argumentationen. Men då är det så mycket mera anmärkningsvärt att ingen mig veterligen bemödat sig om göra det. I alla händelser skulle man få en ökad respekt för vår officiella EU-politik om någon tog sig tid att försöka bemöta Soinis argument.

Sanna finländare?

2011-04-21T16:13:00.001+03:00

Statsvetaren Göran Djupsund påpekade vid FST5:s valvaka att de väljare som i årets val stödde Sannfinländarna också har funnits tidigare (och antingen röstat på andra partier eller, till stor del, låtit bli att rösta). Det betyder ändå inte att dessa väljare nödvändigtvis har mycket annat gemensamt än just att de valde att rösta på Sannfinländarna.

Jag har på känn att det under beskrivningen ”utlänningsfientlighet” egentligen gömmer sig flera olika attitydkomplex (vet inte om detta har undersökts). En form är vad man kunde kalla Jakobackarasismen, vars främsta representanter är Jussi Halla-aho och hans protofacistiska meningsfränder. Här handlar det om reaktioner bland människor som lever i invandrartäta miljöer, och om den friktion som lätt uppstår mellan personer med olika vanor och beteendemönster, i många fall säkerligen förstärkt av att invandrarna i många fall är traumatiserade av sina erfarenheter eller har svårt att finna en mening i sin upprotade tillvaro, och av att många av deras finländska grannar å sin sida drabbats av utslagning, kanske ett offer för ekonomins globalisering. (Denna friktion är inte en ofrånkomlig följd av kulturblandning – det visar exemplet Närpes.) Det var dessa väljare som förra valet gav sina röster åt boxaren Toni Halme, och som nu röstade på docenten Halla-aho.

Den här varianten av främlingsfientlighet är säkert framträdande till exempel i Malmö i Sverige, i Paris förorter, i Holland, England osv. Jag tror inte att den är särskilt betydelsefull i Finland, helt enkelt därför att vi har så få invandrare. Däremot föreställer jag mig att en annan variant är särskilt utbredd hos oss: vad man kunde kalla utlänningslikgiltighet. Många människor i vårt land har bara haft en mycket ytlig beröring med människor från främmande kulturer, eller ens från länder längre bort i Europa. Man har svårt att ta deras behov på allvar, vare sig det gäller uhjälp, krispaket eller asylbehov. Det är ”våra” pengar, det är ”vi” som ska komma i åtnjutande av dem. (Vill man se något positivt i denna inställning kan man ju framhålla att dessa väljare i varje fall känner en viss solidaritet mot sina landsmän – särskilt mot dem som talar rätt språk.)

För den första gruppen är främlingarna alltför verkliga, för den andra är de inte verkliga nog.

*

Det är en annan distinktion som jag tror det är viktigt att göra när det gäller Sannfinländarna. De har kallat sig populister (en beskrivning som för övrigt inte torde passa in till exempel på Halla-aho). Populism anses innebära ett avståndstagande från eliten. Det här kan förstås på två sätt. Å ena sidan kan det avse en intressemotsättning: populisterna utger sig för att försvara de ”små människornas” intressen mot de rikas eller de mäktigas. Det finns onekligen drag av detta i Sannfinländarnas krav på en minskning av inkomstklyftorna. Men det kan också gälla ett avståndstagande från den politiska elitens argumentering: man vägrar helt enkelt att erkänna att frågorna är mera komplicerade än de förefaller. (De här två aspekterna kan också sammanblandas på ett förvirrande sätt.) Ett exempel på detta är Sannfinländarnas inställning till stödpaketet i Portugal. Risken är ju att en ekonomisk kollaps i landet skulle ha följdverkningar också i vårt land, och att de skulle komma att gå ut över många av dem som stöder Sannfinländarna.

Här innebär populism ett slags verklighetsflykt. Men vem bär ansvar för det? Det gör förstås ledarskiktet inom det populistiska partiet, men också ledarna för de traditionella partierna som inte varit lyhörda för väljarnas bekymmer.

Kärnkraft och nyheter

2011-04-14T11:27:00.000+03:00

Länge tävlade kärnkraftskatastrofen i Japan med oroligheterna i Libyen om platsen som huvudnyhet. Nu har katastrofen pågått så länge att den sjunkit långt ner i nyhetsrapporteringen, i enlighet med nyheternas obönhörliga dramaturgi.

Jag drar mig till minnes en iakttagelse jag gjorde när händelsen var färsk. Man berättade i nyheterna att finländska strålsäkerhetscentralen ”medgav” att olyckan är större än man först hade trott. Ordvalet ger vid handen att man utgår från att den finländska myndigheten var inställd på att bagatellisera hotet. Vare sig formuleringen var avsiktlig eller inte var den talande, eftersom man föreställer sig att myndigheterna är neutrala när det gäller kärnkraftspolitik.

Olyckorna i Fukushima sätter också Tjernobylkatastrofen i perspektiv. Nyhetsrapporteringen i Finland 1986 ägde ju rum i finlandiseringens skugga, som i fråga om allting som gällde Sovjetunionen. För dem som bodde i Finland vid den tiden kröp det bara gradvids fram hur dramatisk och omfattande olyckan var, och hur långt följderna sträckte sig. Det är egentligen först nu, i samband med rapporterna från Japan, som olyckan börjar framstå i hela sin vidd. Skeendena då dränktes in under ett lager av betong likt det betonglager som täckte in själva kärnreaktorn i Tjernobyl.

Spegel spegel på väggen där

2011-04-13T16:14:00.001+03:00

Päivi Räsänen, kristdemokraternas ordförande, är upprörd över att hennes ansikte på valaffischerna har försetts med hakkors och Hitlermustasch. Men ... kanske hon borde se sig i spegeln?

Tillsvidare tvåspråkigt

2011-03-25T11:41:00.000+02:00

”Finland är naturligtvis tillsvidare tvåspråkigt” sade statsminister Kiviniemi på ett valmöte i Österbotten enligt HBL 20.3.11.

Uttalandet har en intressant mångtydighet. I första hand låter det som om statsministern helt enkelt konstaterade ett obestridligt demografiskt faktum: i Finland talas det för närvarande och under överskådlig framtid två språk. Detta tarvar i och för sig inte statsministerns bekräftelse. Det är över huvud taget inte något man kan rå på med politiska beslut, vad man än må tycka om saken. (Ordet ”tillsvidare” skulle kunna tas som en antydan om att hon motser den svenska språkgruppens utdöende, men det är en process som även i bästa / värsta fall kommer att dröja betydligt längre än man i vissa kretsar hoppas på och i andra kretsar fruktar. En språkgrupp upphör inte att existera bara för att man klämmer åt den. Ett kärvare språkklimat kan rentav ha motsatt verkan.)

Men i statsministerns uttalande antyds på ett obestämt sätt en annan tolkning. Det är svårt att värja sig för tanken att hon kanske syftar på de juridiska förhållandena. Vad hon menade var kanske, i klartext: ”Grundlagen erkänner naturligtvis tills vidare två nationalspråk.” Och då får orden ”tills vidare” en hotfull klang. Hon har ju låtit förstå att hon inte är nöjd med svenskans grundlagsstadgade ställning i Finland, eller i varje fall inte med vissa av dess konsekvenser. I hennes ord anar man en antydan om, att hon motser en förestående grundlagsändring.

Hur ekonomisk är människan?

2011-02-13T08:53:00.002+02:00

Sveriges finansminister Anders Borg besökte Finland härom veckan. Han gav sin syn på varför Sverige klarat sig så bra i finanskrisen. Han trodde inte att det berodde på att Sverige hade behållit sin egen valuta. ”Växelkursen betonas alltför mycket i den ekonomiska diskussionen. Visst inverkar den på kort sikt, men om Sandvik gör världens bästa skärverktyg så går de åt även om kronan stärks tio-tjugo-trettio öre mot euron, samma med Scanias timmerbilar. Konkurrenskraften hos de här företagen bygger på att de gör nya innovationer (sic) och utvecklar sina produkter, håller nere sina kostnader och har relationer på arbetsmarknaden som gör att folk jobbar och inte strejkar.”(Citerat i Hufvudstadsbladet 26.1.11.)

Borg mötte den finländska finansmannen Björn Wahlroos – blivande ordförande för Nordea – i en debatt. Det var intressant att lägga märke till hur deras samhällssyn skiljer sig från varandra, trots att båda är utpräglade förespråkare för marknadsekonomi. Wahlroos hävdade att vi ”lever i en ’ny värld’ där kapitalet rör sig fullständigt fritt och man kan hyra arbetskraft från hela världen. Därför kommer det i högskatteländer att bli allt hårdare konkurrens om skattebetalarna, arbetsmarknaden och varumarknaden.”

Wahlroos frammanar här bilden av den nakna homo oeconomicus, som utan att påverkas av konkreta livsförhållanden strävar efter att maximera sin ekonomiska vinning. I Borgs värld spelar däremot mänskliga faktorer som kreativitet, yrkesstolthet och traditionerna på arbetsmarknaden en viktig roll.

Vilkendera föreställningen är riktig? Det är kanske ett misstag att tänka sig att vi här står inför två konkurrerande hypoteser om mänskligt beteende som slutgiltigt skulle kunna bekräftas eller vederläggas. Samhällsskeendena är produkten av en mångfald motiv, ja, varje mänsklig handling är uttryck för oräkneliga hänsyn på olika plan som inverkar på vilka handlingsalternativ vi tar i beaktande, hur vi ser de möjligheter vi har framför oss.

Både de faktorer Borg nämner och de som Wahlroos framhäver spelar givetvis en roll. För egen del är jag mera benägen att hålla med Borg. Men hur vi gestaltar helheten är oupplösligt förbundet med våra värderingar – huruvida det är samhällssynen eller värderingarna som är mera grundläggande är en hönan-eller-ägget-fråga. Vår förmåga att frigöra oss från vår egen samhällssyn är begränsad. Det är en förenkling att tro att politiska motsättningar har sin grund i värderingar vi bara har valt att omfatta.

(Den här motsättningen för tanken till hur förklaringarna av motståndet mot slaveriet i USA har varierat genom tiderna. Ibland har man förklarat abolitionismen som en religiöst eller moraliskt inspirerad rörelse, ibland har den förklarats med ekonomisk beräkning. )

*

Wahlroos tillägger sedan att han tror på en ändlös ekonomisk tillväxt och på att marknadsekonomin ersätter naturresurserna: ”När priset på dem går upp skapar vi fler alternativa teknologier.” I det skedet börjar hans ord förefalla som en trosbekännelse snarare än en samhällstolkning.

Här kan man invända att det här i varje fall visar att också Wahlroos tror på kreativiteten. Men här finns en viktig skillnad: man kan å ena sidan tänka sig att innovationsförmågan inte uppstår av sig själv utan kräver ett gynnsamt kulturklimat – som Borg förefaller anse – eller å andra sidan – som Wahlroos tydligen menar – att man kan bortse från behovet av att befordra kreativiteten eftersom den automatiskt uppstår när marknaden har behov av den.

Kränkande forskning?

2011-01-09T10:45:00.002+02:00

Fyra beteendeforskare och neurologer vid Karolinska institutet i Stockholm fäster i en artikel i Dagens Nyheter 18.12.10 uppmärksamhet vid en sammanställning av forskningsresultat som visar på ett svagt men otvetydigt samband mellan datorspelsvåld och ökad aggressivitet.
Det handlar bland annat om ”verklighetstrogna och extremt våldsinriktade spel där alla spelmoment som belönas går ut på att virtuellt döda, skada, misshandla, våldta, sprätta upp och lemlästa sina opponenter”. Sambandet förmedlas av förändringar i hjärnan. Det antas vara beroende av andra riskfaktorer, ”socioekonomisk bakgrund, brist på skyddande nätverk, utsatthet och genetiska faktorer” som inte är utredda.

Resultatet är kanske inte speciellt överraskande. Jag fascineras däremot av en insändare, undertecknad av några spelforskare och en kulturskribent, som – med hänvisning till att andra sammanställningar gett vid handen att sambandet mellan datorspelvåld och aggressivitet är försumbart – under rubriken "Dold kulturkritik i debatten om spelvåld" (DN 21.12.10) hävdar att forskarnas varning är ”kränkande mot de miljontals människor som konsumerar tv- och datorspel”.

I DN 22.12.10 ingår ett svar från forskarna från Karolinska under rubriken "Det handlar om hälsa och inte kultur".

Låt oss anta att här föreligger en genuin vetenskaplig oenighet. Det är ändå intressant att kritiken tar sig detta uttryck. De forskare som först påvisade sambandet mellan rökning och cancer blev motsagda men knappast anklagade för att kränka de miljontals människor som konsumerar cigarretter. Nåja, cancer- och beteendeforskning är ju inte samma sak. Men vari består kränkningen i detta fall? Menar man att dessa miljontals konsumenter vet bättre, och att forskningen åsidosätter deras sakkunskap? Eller anser man att sambandet bör hemlighållas för att alla dessa datorspelare inte ska känna sig stämplade som potentiella förbrytare? Eller är man rädd för att störa deras sinnesro?

(En fråga som inställer sig: måste man inte bära på ett visst mått av aggressioner från början om vad man har lust att göra på sin fritid är att döda, skada, misshandla, våldta eller sprätta upp människor – även om det bara sker i fantasin?)

Är förstapersonsperspektivet överskattat?

2011-01-06T13:43:00.000+02:00

http://www.dixikon.se/bloggarna/ar-forstapersonsperspektivet-overskattat/

Susanne Bier och våldets dilemman

2010-12-17T17:00:00.000+02:00

http://www.dixikon.se/bloggarna/susanne-bier-och-valdets-dilemman/

Skvalforskning om värderingar

2010-12-07T08:50:00.000+02:00

http://www.dixikon.se/bloggarna/skvalforskning-om-varderingar/

Om konsten att tänka - svar till Martina Reuter

2010-11-30T18:45:00.001+02:00

Jag är snarare beredd att försvara matematikundervisningen både för dess egen skull, som en viktig del av allmänbildningen, och för dess stora tillämpbarhet, än för dess pedagogiska överslagseffekter.

Martina Reuter framhäver att matematikundervisningen ger träning i förmågan att dra logiska slutsatser och i förmågan att överblicka abstrakta helheter. Vad gäller ”logiska slutsatser” vill jag hänvisa till den distinktion jag gjorde tidigare. Om man med logiska slutsatser avser rimliga och sakliga resonemang, så finns det vad jag kan se inga skäl att tro att man kan lära sig vad som är rimligt och sakligt till exempel inom diagnostik eller strategi genom att studera matematik snarare än genom att studera just diagnostik eller strategi – allra mest lär man sig onekligen genom att utöva de här verksamheterna i praktiken. (Med enbart logiskt tänkande kommer man inte särskilt långt i de flesta sammanhang, men utan det kommer man ingen vart.)

Å andra sidan kan man avse deduktiva resonemang, alltså slutledningar där slutsatsen inte inehåller något som går ut över premisserna (”Om Sokrates är en människa och alla människor är dödliga så är Sokrates dödlig” – givetvis kan slutledningen ibland vara mera komplicerad). Angående deduktiva slutledningar vill jag hävda:

1) Vi lär oss deduktiva relationer när vi lär oss tala. Om jag vet namnen på veckodagarna,så vet jag att det är tisdag i övermorgon ifall det är söndag idag. Om det finns tio stolar och elva gäster, så blir en av gästerna utan stol.

2) Inom matematik- och logikundervisningen sysslar man inte så mycket med att göra deduktiva slutledningar som med att undersöka deras karaktär och tillägna sig nya sätt att uttrycka dem.

3) Deduktiva slutledningar har en mycket begränsad roll i de flesta olika praktiska och intellektuella sammanhang. (Till skillnad från logiskt tänkande i vidare mening, se ovan.) Utmaningen är att se hur en problemsituation ska gestaltas, vad som behöver och inte behöver beaktas. Svårigheterna är sällan av den arten att ett deduktivt resonemang är till någon hjälp.

Jag är med andra ord skeptisk till föreställningen att det finns några ”tankeverktyg” som matematik- eller logikundervisningen skulle kunna tillhandahålla och som kan utnyttjas i flera olika sammanhang.

Vad gäller förmåga till abstrakt tänkande: onekligen lär man sig tänka abstrakt inom matematik, logik, filosofi, naturvetenskap. Den fråga man kan ställa är: handlar det om samma förmåga i olika sammanhang? Är det samma abstraktionsförmåga som krävs, säg, av en matematiker och av en skattejurist? Det här är väl en fråga som bara kan avgöras empiriskt.

Hur det sist och slutligen förhåller sig med de här sambanden vet jag inte. Jag vill bara få sagt att de inte är självklara.

Om konsten att tänka

2010-11-27T16:49:00.002+02:00

I tv-programmet ”Din morgon” 22.11 framhöll filosofen Martina Reuter att matematikundervisningen i skolan är viktig för att den hjälper en att tänka logiskt. Det här är något hon i alla händelser som filosof haft nytta av, sade hon.

Påståendet väcker en intressant fråga, som gäller olika ämnens överslagseffekter. Detta är givetvis svårmätbart, och i olika tider har man haft olika syn på hur man bäst kan ”fostra tanken”. Berättaren i Thomas Manns Doktor Faustus hävdar t.ex. att det bästa sättet att tillägna sig ett disciplinerat tänkande är att studera latin: tolkningen av latinska satser kräver omutlig konsekvens och uppmärksamhet för detaljer. Så resonerade man också förr i England, när man ansåg att den bästa grunden för en karriär i det brittiska imperiets tjänst var en examen i klassiska språk från Oxford eller Cambridge. I vår tid är det snarare de formella vetenskaperna som åtnjuter särskild prestige: matematik, symbolisk logik, statistik, datorvetenskap, lingvistik.

Själv lutar jag snarare åt den motsatta uppfattningen: det finns ingen kungsväg till intellektets utveckling, utan olika frågor kräver olika tankeförmågor. Att vara en skicklig strateg, att få igång en bilmotor som stannat mitt på landsvägen, att ställa diagnoser och kurera sjukdomar, att vinna i poker eller i schack, att skriva en roman, att vinna väljarnas förtroende i politiken, att bygga ett hus, att förmedla i konflikter (mellan stater eller mellan äkta makar), att lösa en kriminalgåta, att driva ett företag, att spåra en varg, och så vidare – allt detta är verksamheter som kräver sin särskilda form av självdisciplin, iakttagelseförmåga och fantasi. De åtnjuter olika grader av prestige i vårt samhälle, men detta säger ingenting om att någon av dem skulle vara mera krävande eller grundläggande än de andra.

Med att tänka logiskt kan vi antingen avse det tänkande som krävs inom formella discipliner som symbolisk logik eller matematik, eller förmågan att resonera klart kring det problem man har för handen. Vad man framför allt tillägnar sig i de formella disciplinerna är en viss tankestil: en form av abstrakt tänkande. Men det finns ingen anledning att tro att studier i symbolisk logik eller matematik skulle befordra förmågan att tänka logiskt i andra sammanhang. Ifall de gjorde det borde man kunna märka att logiker eller matematiker skulle vara särskilt framgångsrika i alla de sammanhang jag nämnde ovan, men det är de inte, inte ens i poker (däremot ofta nog i schack).

Dags att slopa tvångssvenskan?

2010-11-20T21:02:00.001+02:00

Fred Karlsson, professor i allmän språkvetenskap vid Helsingfors universitet, intervjuades i tv-nytt 19.11. Han ansåg att goda skäl talar för att den obligatoriska svenskundervisningen i finska skolor ska slopas. Om undervisningen görs frivillig leder det till mindre undervisningsgrupper med högt motiverade studenter, som verkligen har utsikter att lära sig språket. (Det är ett omdebatterat faktum att dagens undervisning inte efterlämnar några märkbara spår i många elevers förmåga att använda svenska.)

Ett slopande innebär inte en så genomgripande historisk förändring som många kanske tror. Svenskan har varit obligatorisk för alla elever i bara cirka 30 år.

Karlssons enligt mitt tycke starkaste argument var, att det inte borde vara SFP:s eller den svenska språkgruppens sak att diktera undervisningen i finska skolor. Många finskspråkiga upplever detta som ett försök att omyndigförklara dem. Genom att acceptera att obligatoriet slopas skulle man däremot uppnå en välvilligare inställning till de svensktalande.

Intervjun anslöt sig till Karlssons tal vid Svenska dagens huvudfest i Lovisa

Få se om Karlssons tankar väcker gehör. En vanlig reaktion bland svenska opinionsbildare är att anse en uppluckring av språkkraven inte ens kan diskuteras (vilket Jutta Zilliacus fick erfara när hon väckte frågan för några år sedan). ”Stonewalling” kallas detta på engelska. Det här hänger ihop med en ovilja eller oförmåga att betrakta frågan ur den andra språkgruppens synvinkel – något som med all önskvärd tydlighet illustrerades i Slaget efter tolv 26.10.10, då Timo P. Huhtinen försökte ge en analys av hur frågan om skolsvenskan ter sig i många finskspråkigas ögon, och han av Folktingets Markus Österlund blev bemött med just den oförståelse han försökte påtala. (Å andra sidan bottnar förstås den svenska kompromisslösheten i en rädsla för framtiden – en rädsla som, tror jag, är kontraproduktiv.)

Många finlandssvenskar biter sig fast i legalitetsaspekterna. Men legalitet utan legimitet är ett dåligt skydd. Och det är legitimiteten i bestämmelserna om obligatorisk svenskundervisning som många medlemmar av folkmajoriteten har svårt att omfatta.

Inslaget i tv-nytt illustrerades för övrigt med en intervju med några flickor i ett finskt högstadium i Kronohagen. De bedyrade att de gärna läste svenska och att svenskan borde vara obligatorisk. Nyhetsteamets avsikt var kanske att förmedla en föreställning om att finska elever tycker om att läsa svenska och gärna har kvar obligatoriet. Man kan fråga sig hur representativa för landets skolelever de här flickorna var.

Kanske inslaget ska tolkas som ett försök att antyda att Karlsson är ute i ogjort väder. Det utgör i så fall ett försök till vinkling som inte är värdigt vår svenska tv-kanal.

Gäll retorik slår tillbaka

2010-11-02T20:52:00.003+02:00

Vid en promenadväg i Fågelsången invid Tölöviken i Helsingfors har någon organisation ställt upp en stor gravstensliknande sten. Under orden ”ITSEKKYYDEN MUISTOMERKKI” (”Ett minnesmärke för själviskheten”) räknar man upp namnen på alla de riksdagsledamöter som i somras röstade för en utbyggnad av kärnkraften.

Jag har varit försiktigt skeptisk till utbyggnaden, men kärnkraftsmotståndarnas retorik förefaller mig anmärkningsvärd. Hur ska man förstå anklagelsen för själviskhet? Man vill knappast låta påskina att riksdagens majoritet drevs av en tanke på personlig vinning. Jag skulle gissa att de flesta folkrepresentanterna motiverade beslutet med omtanke om Finlands ekonomi, en del kanske ville motverka klimatförändringen.

Ordet ”självisk” har i de här sammanhangen fått en ny innebörd: man anses självisk om man prioriterar hänsynen till dagens samhälle framom kommande generationers intressen (i vissa fall kan det gälla risker som aktualiseras efter flera tusen år).

Man kan förstås ha olika åsikter om detta men att man ifrågasätter moralen hos dem som har en annan åsikt inger inte förtroende. Det har en anstrykning av fanatism.

(Retoriken för tanken till de gällare varianterna av ateistisk agitation: de får mig nästan att bli religiös.)

Parti och kyrka

2010-10-31T15:28:00.000+02:00

Kristdemokraternas ordförande Päivi Räsänen anser att Finland ska prioritera kristna flyktingar. Lutherska kyrkan anser att flyktingar ska väljas enligt skyddsbehov.

Där har vi skillnaden mellan ett kristligt parti och en kristen kyrka i ett nötskal.

Gatans parlament

2010-10-19T11:08:00.002+03:00

När grundlagsutskottet beslöt att fallet Matti Vanhanen skulle utredas av polisen tog sig svenska TV-Nytt för att fråga kvinnor och män på gatan om de ansåg att beslutet var korrekt. Svaren fördelade sig ungefär jämnt mellan dem som stödde beslutet och dem som ogillade det. Ingen av de tillfrågade sade att hon eller han saknade förutsättningar att ta ställning. (Det är förstås möjligt att alla ”vet inte” klipptes bort. Men hur många har sinnesnärvaro nog att inte ta ställning när man plötsligt ställs inför en fråga och får en mikrofon uppkörd i ansiktet?)

Man kan fråga sig vilket värde de här publikreaktionerna ska tillmätas. Vilken betydelse har ett ställningstagande i en fråga när de tillfrågade inte ens har tillgång till det material frågan gäller? Och även bortsett från detta, hur tungt väger en snabb respons av en lekman i ett gathörn, i en fråga som bedöms som svår av landets främsta juridiska expertis?

Vilka är TV-Nytts motiv för att vidta en sådan här ”intervjuundersökning”? Vill man befrämja demokratin genom låta enskilda medborgare komma till tals? Jag tror att effekten är den motsatta: om man skapar en föreställning om att demokrati innebär att varje åsiktsyttring ska tillmätas samma vikt oberoende av vad frågan gäller leder detta snarast till förakt för demokratin.

Snarare handlar det väl om att befordra något slags interaktivitet mellan nyhetsmedier och allmänhet. Dagstidningarna publicerar likaså ofta intervjuer med ett slumpmässigt urval personer. Ibland är frågorna triviala, ibland gäller de saker som de tillfrågade knappast är i läge att bedöma. Men när det gäller viktiga angelägenheter måste man minnas att det finns ett ansvar hos dem som formulerar frågorna, inte bara hos dem som ger svaren.

Vilken talakt?

2010-08-10T10:08:00.000+03:00

”Varje finländare vet att man ska bada med måtta” säger Lasse Lehtinen, medlem i arbetsgruppen som ska utveckla varumärket ”Finland”.

Det borde finnas ett särskilt namn för denna typ av talakter, när både talaren och lyssnarna vet att det man säger inte är sant, och när alla vet att alla andra vet det.

En kopp kaffe mellan kolleger

2010-08-09T23:32:00.001+03:00

Riksdagsmannen Petri Salo (Saml.) blir åtalad för mutbrott. Han hade stannats av polisen för att ha kört 138 km/t på ett område med hastighetsgränsen 80 km/t. Åtalet baserar sig – enligt Salos egen utsago – på att han hade erbjudit sig att bjuda poliskollegan på en kopp kaffe (Salo är själv polis).

Informationen om fallet är knapphändig, men det väcker intressanta frågor. Eftersom överhastigheten var så hög drog konstapeln in Salos körkort och gjorde brottsanmälan. Salo kan ha varit angelägen om att saken inte skulle gå vidare, särskilt som han i riksdagen gjort sig till talesman för trafiksäkerhetsfrågor.

Samtidigt verkar hans förslag rätt oskyldigt, i varje fall som han själv redogör för det. Men allt beror på sammanhanget. Var ”kollegan” någon han kände från förut? Var det naturligt att han skulle föreslå en kaffestund? Eller menar Salo att alla poliser är hans kolleger, och att han självklart kan vilja dricka kaffe med vem som helst av dem? (Eftersom denne konstapel valde att göra brottsanmälan kan vi utgå från att han i varje fall inte upplevde erbjudandet som naturligt.)

Erbjudandet om en kopp kaffe medför ingen betydande ekonomisk fördel, men det är inte det som är avgörande. Det viktiga är att det kan fungera som ett sätt att bryta situationen. Man etablerar en vänskaplig kontakt, och det kan bli svårare att göra brottsanmälan.

Och ändå: ifall Salo inte hade nämnt kaffet, ifall han bara hade fört in samtalet på andra, vänskapliga banor, kanske hänvisat till gemensamma erfarenheter osv. hade det kunnat fungera lika bra, men i det fallet kunde han knappast ha åtalats för försök till korruption.

Mutförsök hör till en kategori av vad man kunde kalla subtila brott. Dit hör bl.a. också sexuella trakasserier. I samband med de här brotten gäller det ibland att göra hårdfina bedömningar av avsikter. Anta att konstapeln och trafiksyndaren hade varit av olika kön och att föraren försökt klara sig ur knipan genom att koppla på sin charm. En manlig förare skulle eventuellt riskera åtal för att ha trakasserat den kvinnliga konstapeln, däremot är det mindre sannolikt att en manlig polis skulle ha anmält en kvinnlig förare. (Att det finns en sådan asymmetri innebär inte nödvändigtvis en orättvisa.)

(Det är f.ö. intressant att notera att de flesta som kommenterar fallet på Yle:s svenska sidor anser att mutåtalet är överdrivet, medan förhållandet är det motsatta på en finsk diskussionssida. Är finlandssvenskar mera toleranta mot mjuk korruption?)

Koncentration eller snuttifiering?

2010-07-27T17:22:00.001+03:00

http://www.dixikon.se/bloggarna/koncentration-eller-snuttifiering/

Föräldraansvar

2010-07-23T11:40:00.000+03:00

”Vad är det här för försök att skuldbelägga föräldrar till drunkningsoffer?! Klart att en förälder har ett visst ansvar, men nog har samhället gått fel om föräldern måste vaka över barnet hela tiden. Går man till en badstrand med badvakt så förutsätter man ju att badvakten utför sitt jobb och håller reda på simmarna.”

Så skriver en debattör på hbl.fi. Man undrar om inte skribenten är ironisk. Det är svårt att förstå att någon på allvar kan hävda att föräldrarna å ena sidan har ”ett visst anvar” för att deras barn inte drunknar, men att det å andra sidan är uttryck för en skev samhällsutveckling om man alltför mycket betonar föräldrarnas roll.

Kan ni föreställa er föräldrar som säger: ”Vår lilla flicka drunknade tyvärr, men till all tur var det inte på vårt ansvar”?

Om kloka fåglar

2010-06-23T16:05:00.000+03:00

http://www.dixikon.se/bloggarna/kloka-faglar/

Bara att ta för sig?

2010-06-07T14:38:00.002+03:00

HBL rapporterar att det finns en bensinpump i Ingå där man av någon anledning kunde tanka gratis senaste helg. ”Enligt Yle hade ryktet om pumpen ... spritt sig i nejden så snabbt att det uppstod kö till macken.” Man uppskattar att det tagits ut tusentals liter bensin medan pumpen var sönder. Till slut hade en kund anmält felet.

Skulle du stjäla bensin om du fick en chans? Ingåbor är väl som folk är mest. Jag förmodar att de flesta av dem som stal bensin inte skulle gå in på någons gård och plocka med sig tvätten, de skulle förmodligen inte ens snatta karameller i butiken. Även om de var säkra på att inte bli fast. Om jag har rätt i min förmodan så är det en intressant fråga varför de kände sig oförhindrade att lägga sig till med mackägarens bensin utan betalning. Har det att göra med att det plötsligt blev tekniskt möjligt att göra något som normalt är omöjligt? Att stjäla tvätt eller snatta karameller är ju ingen större konst. Tyckte man att man lyckades överlista en maskin, och glömde att bensinen tillhörde en människa?

(Det finns en alternativ förklaring som jag föredrar att inte tro på. Macken torde ägas av en invandrare. Kunde detta ha lett till att man inte kände solidaritet med ägaren?)

”Kvinna, upp till bevis!”

2010-06-04T18:08:00.002+03:00

Enligt pressöversikten var en vanlig reaktion bland ledarskribenter på valet av Finlands första kvinnliga biskop att det nu gäller för henne att visa att hon klarar sig lika bra som någon av de manliga kandidaterna skulle ha gjort.
Lustigt, man har inte hört av någon motsvarande reaktion vid valet av manliga biskopar.

Motståndet mot kvinnliga präster kan förstås på två sätt. Antingen ser man det som en praktisk fråga: man anser att kvinnor till sin natur är sämre skickade att handha kyrkliga ämbeten. Deras olämplighet uppfattas i så fall som något som är uppenbart för det naturliga förnuftet. Eller också betraktar man förbudet för kvinnor som ett av trons mysterier, något som uppenbarats för människan och som man inte ska försöka förstå med det naturliga förnuftet.

Det senare synsättet verkar lättare att respektera än det förra. (Lustigt nog brukar kvinnoprästmotståndare inte avslöja vilkendera ståndpunkten de intar.)

Vårt lands ledarskribenter har, förefaller det, en viss förståelse för det förra synsättet: de tycks tro att kvinnor måste bevisa att de klarar sig lika bra som män.

(Efter detta kan man f.ö. konstatera att näringslivet nu är den mest konservativa samhällssektorn i vårt land.)

Manskvoter?

2010-05-20T14:42:00.000+03:00

I diskussionen om bristen på kvinnor i börsbolagens styrelser har man framfört tanken på att införa könskvoter. Andra har motsatt sig det här. Bl.a. styrelseproffset Birgitta Kantola sade i en intervju i Radio Vega att kvoter inte är en god lösning ur kvinnornas synvinkel. Det är viktigt att kvinnor väljs in i styrelserna för att de är kompetenta, inte för att de är kvinnor.

Frågan är givetvis komplicerad. Men det är intressant att notera att de män som till över 80 % fyller bolagens styrelser inte tycks ha motsvarande betänkligheter. Har ingen av dem kommit på tanken att han kanske inte skulle sitta i någon av dessa styrelser om han inte råkade vara man?

Högre tänkande?

2010-05-18T23:13:00.000+03:00

http://www.dixikon.se/bloggarna/hogre-tankande/

Mera invandringskritik?

2010-04-23T11:21:00.000+03:00

Samlingspartiets ordförande Jyrki Katainen vill dra igång en invandrardebatt som ger rum för kritiska röster. Man undrar vilken värld han lever i. Är det inte kännetecknande just för vårt land att den invandrarkritiska debatten på nätet svämmar över alla breddar?

När man talar om att det ska finnas utrymme för kritik menar man vanligen att främlingsfientliga uttalanden ska anses acceptabla. Hur ska man nå därhän: ska man uppmana näthatarna att sluta skämmas för sina åsikter och börja uppträda med namn? Ska politikerna föregå med "gott" exempel och själva (tydligare än hittills) gå ut med invandringskritiska ståndpunkter?

Jag uppfattar Katainens uttalande som en signal om att det är Sannfinländarna som sätter agendan inför nästa val.

Överkonsumtion av bibliotekstjänster?

2010-04-23T11:08:00.003+03:00

Hankenprofessorn Tom Berglund skriver i sin kolumn i HBL 22.4: "Problemet i vårt demokratiska system är att majoriteten ... är alltför villig att finna sig i en relativt hög nivå på beskattningen... Vi har svårt att riktigt föreställa oss alternativet med en mera moderat beskattning och ett mindre utbud av offentliga tjänster."

Berglund anser att problemet med skattefinansierade tjänster är att det lätt uppstår en överkonsumtion av dem. Med "överkonsumtion" menar Berglund att man utnyttjar en tjänst som man inte skulle ha utnyttjat om man själv hade tvingats betala för den. Om vi tillämpar Berglunds kriterium är det ett exempel på "överkonsumtion" om människor som är utblottade anser sig ha råd att uppsöka läkare. (Om däremot en förmögen person springer hos läkaren vid minsta krämpa är det sannolikt inte "överkonsumtion" enligt Berglunds definition: för honom eller henne gör det troligen ingen skillnad om läkarbesöket kostar eller inte.)

Berglund tycker ändå att skattefinansiering, och därmed också överkonsumtion, inom hälsovården kan accepteras. Däremot ställer han sig frågande till skattefinansiering av bibliotekstjänster: "... det att verksamheten bekostas med skattemedel leder till att de som utnyttjar tjänsterna understöds av dem som inte utnyttjar dem. Sammanlagt används tjänsterna klart mera än de skulle användas om de skulle användarfinansieras." Detta är tydligen enligt Berglund en olägenhet.

Jag vet inte varför Berglund väljer att ta upp biblioteksväsendet i stället för exempelvis landsvägsnätet eller brandkåren. Men hans resonemang visar hur missvisande det blir om man om man oreflekterat likställer olika former av "konsumtion" med varandra.

Förvisso är många bibliotekskunder ute efter förströelse. Men de avgiftsfria biblioteken är också ett medel för medborgarna att vidga sina vyer, fördjupa sin utbildning, hålla sig à jour med världsläget eller förhållandena i närsamhället, hitta praktiska anvisningar för allt från husreparationer till hur man grundar en förening eller gör upp ett testamente. Folkbiblioteket är en central nerv i det västerländska medborgarsamhället.

(Biblioteket ger också tillgång till datorer och internet - Berglund har kanske inte tänkt på att det i vårt samhälle finns personer som inte har råd med en bredbandskoppling hemifrån.)

För egen del föredrar jag att leva i ett samhälle där tröskeln för biblioteksbesök är så låg som möjligt, där det alltså förekommer en riklig "överkonsumtion" av bibliotekstjänster.

Ja, man får lust att svänga på Berglunds formulering och säga att de som inte gitter utnyttja bibiotekets tjänster i själva verket understöds av dem som gör det.

(O)kritiskt tänkande

2010-04-23T10:07:00.001+03:00

http://www.dixikon.se/bloggarna/okritiskt-tankande/

Beklämmande om aga

2010-04-22T22:18:00.000+03:00

"Närmare 16 procent av de tillfrågade barnen i Norden anser … att fysisk bestraffning av barn är acceptabel i viss mån. I Finland anser 31 procent av de tillfrågade att fysisk bestraffning kan godtas medan endast 10 procent av barnen i Norge står för samma åsikt" - enligt en undersökning som utförts av UNICEF (läs här.)

Att en tredjedel av finländska barn (mot en tiondel i Sverige och Norge) godkänner aga är egentligen mera beklämmande än att deras föräldrar gör det.

Vintertid och sommartid

2010-04-02T01:14:00.004+03:00

När tiden byts: på våren skulle vi kunna sova en timme mera men vi får inte. På hösten skulle vi få sova en timme mera men vi kan inte.

"Där rätt ej finns kan lag ej heller finnas."

2010-04-01T23:12:00.002+03:00

Tack vare Högsta förvaltningsdomstolens president Pekka Hallbergs ingripande avbröts utvisningen av Fadayel och Antonova. Men de rättslärda knorrar. Se här. Enligt deras uppfattning står förfarandet i strid med principerna för en rättsstat.

Onekligen var Hallbergs handlande oortodoxt. (I och för sig kunde väl polisen formellt sett ha struntat i hans direktiv.) Men frågan är om inte Finlands anseende som rättsstat hade blivit mera lidande ifall utvisningen hade verkställts.

Själva begreppet rättsstat är uppenbarligen värdeladdat. Det innebär att man inte kan åberopa begreppet rättsstat för att försvara uppenbart absurda eller inhumana beslut.

("Där rätt ej finns kan lag ej heller finnas." Jag tycker mig ha läst den sentensen någonstans, men kanske jag inbillar mig. Det finns också de som håller styvt på den omvända principen: "Utan lag ingen rätt." De anser t.ex. att Nürnbergrättegångarna var orättvisa, eftersom de byggde på lagar som inte gällde i Tredje riket. Göring & co borde ha fått löpa. Till detta vill jag invända att i det läge som nazisterna hade skapat fanns det visserligen ingen god lösning, men den lösning som tillgreps var mindre dålig än den motsatta. Ett analogt resonemang gäller om det beslut som fattades av Högsta förvaltningsdomstolen.)

För mig är det uppenbart att HFD-beslutet var lagstridigt. Utlänningslagens 52 § stadgar nämligen

”En utlänning som befinner sig i Finland beviljas kontinuerligt uppehållstillstånd, om det med hänsyn till utlänningens hälsotillstånd, de band som knutits till Finland eller av någon annan individuell, mänsklig orsak är uppenbart oskäligt att vägra uppehållstillstånd …”.

Rättsstaten hotas alltså snarast av domstolens majoritet.

Förlåt för ingenting?

2010-03-19T16:38:00.000+02:00

http://www.dixikon.se/bloggarna/forlat-for-ingenting-politiken-ursakt-mohammedteckning/

Klartext om universitetsreformen

2010-03-17T22:55:00.001+02:00

I en insändare i HBL 13.3.10 gör professor J. P. Roos en klarläggande sammanfattning av problemen kring den senaste universitetsreformen. Han påpekar bl.a. att ”påståendet att den nya lagen stärker universitetens autonomi har visat sig felaktigt, till och med lögnaktigt... Det som beskrevs som ökad autonomi var i själva verket en privatisering av det statliga universitetssystemet...”

Han framhåller också att autonomin redan inskränktes av en rad reformer som infördes före privatiseringen.

Vidare påpekar han att lärarnas administrativa börda har ökat eftersom man har infört en ny nivå av stora institutioner som måste förvaltas – samtidigt som de enskilda ämnena givetvis fortfarande måste administreras. Även om de enskilda disciplinerna enligt den officiella bilden inte väntas ha någon egen verksamhet alls.

Prorektorn för Helsingfors universitet Ulla-Maija Forsberg skriver ett svar i HBL 17.3 – men hennes svar visar att hon inte förstått resonemanget om enskilda ämnen.

(Universitetsförvaltningens bristande förståelse för verksamheten inom enskilda ämnen blev tydlig för några år sedan när man vid Åbo Akademi argumenterade för en sammanslagning av institutioner – och motiverade den med att lärarna i olika ämnen i så fall kunde tura för varandra: ifall t.ex. professorn i musikvetenskap blev sjuk kunde hennes undervisning handhas av professorn i filosofi och vice versa.)

(Se också min blogg ”Dinglande autonomi”.)

Finländsk rättspraxis förr och nu

2010-03-13T09:42:00.001+02:00

I en utredning som gjorts vid Justitieministeriet kommer man fram till att krigansvarighetsprocessen 1945 och 1946 visserligen var politisk och bröt mot principerna för en rättsstat (dvs. hade beställts av Sovjetunionen), men att det är svårt att t.ex. i efterskott ogiltigförklara domarna. Motiveringen är intressant: ifall man gjorde det skulle man bli tvungen att revidera många andra domslut där principerna för en rättsstat inte följts.

Man anser tydligen att det finländska rättsväsendet i historiskt perspektiv är ett sådant augiasstall att det är meningslöst att försöka städa upp i det.

Den finländska rättskulturen har också annars varit aktuell de senaste dagarna. Det intressanta med reaktionerna på HFD:s beslut att utvisa Eveline Fadayel är att man nu också tagit fasta på vilken inverkan domslutet kommer att få på finländarnas attityder. En och annan drar slutsatsen att åldriga föräldrar inte är familjemedlemmar och att man inte behöver ta ansvar för dem.

Lyckligtvis verkar det ändå som om många av dem som reagerat har svårt att förstå domslutet. Man kunde ju anse att domstolar i sitt agerande inte bara skulle beakta om den lagtolkning de själva föredrar ligger inom de juridiska möjligheternas gräns, utan skulle välja den av de möjliga tolkningarna som bäst motsvarar det allmänna rättsmedvetandet.

Enig front eller monolitisk fasad?

2010-02-26T12:52:00.000+02:00

Ulla Achrén har valts till ny förvaltningsdirektör för Åbo Akademi. Man får önska henne framgång i arbetet.

Det rapporteras att beslutet i ÅA-styrelsen var enhälligt. Det här är i själva verket det senaste i en serie enhälliga beslut från ÅA:s styrande organ. Inom det tidigare förvaltningssystemet var beslut av den här ordningen sällan enhälliga. Man får hoppas att valet av Achrén avspeglar en genuin samstämmighet och inte är uttryck för en förvaltningskultur där man går in för att utåt visa upp en monolitisk fasad.

Detta skulle vara en olycklig utveckling. Omröstningar i viktiga frågor hjälper till att legitimera beslut, eftersom de signalerar att olika åsikter kommit till uttryck. Härigenom förstärks universitetssamfundets känsla av att styrelsemedlemmarna är dess representanter.

Att försöka dölja oenigheter ger uttryck för en annorlunda legitimitetssyn: man vill framhäva att ledningen är stark. Ledningen representerar inte i första hand samfundet utan arbetsgivaren. Detta är i sin tur förbundet med föreställningen om en motsatsställning mellan ledningen och dess "underlydande". Budskapet är att protester är meningslösa.

Thomas Hobbes ansåg att envåldshärskaren skulle föra rådslag bakom lyckta dörrar. Utåt skulle man signalera fullständigt enighet. Det systemet praktiserades som känt av det kommunistiska partiets politbyrå i Sovjet. Det blir intressant att se hur förvaltningskulturen vid ÅA utvecklas.

Långbacka och ”den anglosachsiska underhållningsteatern”

2010-02-08T08:48:00.000+02:00

Ralf Långbacka fick i år det Tollanderska priset som utdelas av Svenska Litteratursällskapet i Finland. Han är att gratulera till en välförtjänt utmärkelse.

I en intervju han gav i Radio Vegas kulturtimme med anledning av priset uttalade han sig om dagens teater på ett sätt som jag vill kommentera. Han beklagade sig över att teatrarna i allt större utsträckning har övergett den seriösa dramatiken till förmån för underhållningsteater, med påkostade musikaler mm. Detta har han säkert rätt i, men jag reagerade på att han använde uttrycket ”anglosachsisk underhållningsteater”. I mina öron lät det som om han hemföll åt den klichémässiga användningen av ”anglosachsisk” eller ”amerikansk” som en etikett för saker man inte gillar.

Man kan uttrycka sitt avstådstagande från en trend utan att koppla den till den engelskspråkiga kulturen.

Det finns inga skäl att likställa ”anglosachsisk” med ”underhållning”. Det fanns en tid när operetter från Österrike-Ungern var ett starkt inslag på teatrarnas repertoar (och också då fördes det en kritisk diskussion). Jag skulle gissa att det fortfarande produceras underhållningsteater på den europeiska kontinenten.

Å andra sidan härstammar stora delar av 1900- och 2000-talets viktiga dramatik från USA och Storbritannien. Långbacka inledde själv sin karriär med uppsättningar av amerikanen Eugene O’Neill. Andra moderna klassiker i USA är Edward Albee och Arthur Miller, i Storbritannien Harold Pinter. Bland den senaste tidens betydande dramatiker kan man nämna David Mamet i USA, Sarah Kane och David Hare i England.

Vi borde undvika att tänka i klichéer. Det förekommer idag en tanklös anti-amerikanism, som knappast är mera meningsfull än om man drog all europeisk kultur över en kam, från isländska sagor till Iliaden och från portugisisk fado till samisk jojk.

Det finns också, tror jag, en gammal underström av anglofobi i vårt land. För inte så länge sen var det sällsynt att bildade personer i vårt land kunde engelska. Av hävd har man brukat föreställa sig att seriös kultur kommer från den europeiska kontinenten, inte västerifrån (och sällan österifrån). Långbackas tal om ”anglosachsisk underhållningsteater” låter som en kvarleva av den traditionen.

En kombination av väggar, lås och nycklar

2010-02-07T17:49:00.001+02:00

http://www.dixikon.se/bloggarna/en-kombination-av-vaggar-las-och-nycklar/

Tingen i oss

2010-01-18T09:50:00.001+02:00

http://www.dixikon.se/bloggarna/tingen-i-oss/

Bättre och sämre veteraner?

2010-01-02T19:12:00.001+02:00

Olav S. Melin skriver i HBL 2.1.10 om en finlandssvensk veteranorganisation som blev misstyckt över att veteraner från minoriteter som romer, tatarer och judar behandlades likvärdigt med finlandssvenskarna vid ett seminarium om minoriteter i Finlands krig. Seminariet ordnades av tankesmedjan Magma.

Organisationen skrev: "Våra veteraner är förvånade över att ni sätter finlandssvenskarna i samma grupp som judarna, tatarerna och romerna. Det borde ju inte finnas någon tvekan om var finlandssvenskarna har sina rötter och sitt medborgarskap."

Låt oss bortse från passusen om medborgarskap: alla finska medborgare är ju medborgare i lika hög grad oberoende av modersmål, religion eller etnisk tillhörighet. Det förstår säkert också de finlandssvenska veteranerna.

Däremot kan man möjligen diskutera frågan om rötter. De finlandssvenska veteranernas tankar har gått i kors. De verkar ha tänkt att valet att stöda Finlands försvarskamp var mindre självklart för judar, romer och tatarer än för finlandssvenskar på grund av deras etniska rötter. Den tanken uttrycker i sig en fördom. Men låt oss anta att den är riktig. I så fall innebar dessa minoriteters beslut att delta i kriget i högre grad ett frivilligt åtagande än etniska finländares beslut. Om det var så borde vi finländare känna större tacksamhet för minoriteternas insats än för övriga finländares.

Antingen var minoritetsmedlemmarnas insats lika värdefull som alla de andras. Så tänker jag. Men om man tänker som den finlandssvenska veteranorganisationen borde man dra slutsatsen att den var mera värdefull.

Ovälkommen i Schweiz?

2009-11-29T19:03:00.002+02:00

En majoritet av schweizarna har röstat för att förbjuda minareter.

Kanske bäst att jag håller mig borta från Schweiz. Vem vet, schweizarna kan börja förarga sig på min finländska näsa.

Demokrati, paternalism eller vargflock

2009-11-19T22:21:00.002+02:00

Se blogg.

"Debattglädje"

2009-11-09T17:56:00.002+02:00

Det har väckt en viss uppmärksamhet att anonyma inlägg med nedlåtande kommentarer om luciakandidaternas utseende har publicerats på en webplats som upprätthålls av Svenska handelshögskolans studentkår (Helsingfors).

Nu är det kanske inte oväntat att folk har åsikter om kandidaternas utseende när det gäller en - nåja, utseendetävling. Men det jag fäste mig vid var webredaktionens kommentar. Man har tidigare krävt att debattdeltagarna skulle registrera sig (vilket betyder att redaktionen vet vem som skrivit ett inlägg också om det publiceras anonymt). Nu har man slopat kravet. Motiveringen var att debattglädjen blir större om deltagarna kan vara helt anonyma.

"Debattglädje" - till glädje för vem?

*

Debattglädjen lär stå särskilt högt i tak på Helsingin Sanomats websidor och på andra finländska debattfora. Det är främst hatet mot finlandssvenskar och invandrare som här är föremål för (anonym) glädje. (Om man nu är så full av genuin debattglädje - varför vill man då vara anonym? Tidigare blogg on anonyma debattörer, läs här.)

Flera kommentatorer har framkastat tanken att regeringens njugga inställning till finlandssvenska frågor skulle bero på att politikerna påverkats av dessa anonyma debattkampanjer. Detta har jag ändå svårt att tro. Tanken att våra politiker låter sig påverkas av anonyma inlägg förutsätter att de har förlorat omdömet. Må vara att våra politiker ofta är inkompetenta, och - som det har visat sig i år - korrupta; totalt omdömeslösa är de väl ändå inte.

Taxeringskalendern (gäsp!)

2009-11-04T10:40:00.001+02:00

Igår (3.11) gick det snabbt att läsa HBL. Halva tidningen bestod av uppgifter om hur mycket olika finländare betalar i skatt. Finns det något tråkigare? Eller något mera finländskt?

(Det är f.ö. tänkvärt att dataskyddslagen t.ex. förbjuder publicering av förteckningar över lärare och studenter vid ett universitet med deras adresser, men däremot är publiceringen av dessa skattelängder tillåten. En guide för presumtiva kidnappare?)

”Anvisningar för Åbo Akademis kommunikation”

2009-10-31T11:38:00.002+02:00

En skrivelse med ovanstående rubrik sändes nyligen ut till Åbo Akademis personal. Texten börjar med ”Allmänna regler: Åbo Akademis kommunikation skall vara i linje med universitetets strategi och målsättningar”. Sedan följer fem punkter, därpå ”Målsättningar och uppgift”: nio punkter, ”Särskilda anvisningar”: fyra punkter.

Jag måste erkänna att hela skrivelsen förbryllar mig. Jag undrar vad som avses med ”Åbo Akademis kommunikation”. Jag antar att denna skrivelse är ett exempel på ÅA:s kommunikation. I så fall får jag lov att konstatera: den kommunicerar inte.

(De nio punkterna under ”Målsättningar och uppgift” är vad man med ett engelskt uttryck kunde karakterisera som ”sweet nothings”, typ: ”Ledningen skall vara lyhörd för stämningarna och åsikterna på fältet” osv osv.)

De fem allmänna reglerna är generellt hållna och avfattade på byråkratspråk. Men de låter en dunkelt ana vad det hela handlar om. Regel nr 2 säger:

”Rektor, akademins styrelseordförande och kommunikationschefen sköter offentliga uttalanden gällande strategiskt viktiga frågor för universitetet. Universitetssamfundet uttalar sig i expertisfrågor.”

Jag undrar om inte detta är den springande punkten, hela skrivelsen har kommit till som ett sätt att linda in regel 2. Inte för att regel 2 talar klarspråk. Jag har en känsla av att man här velat förmedla att förbud utan att det ska kunna påvisas att man har förbjudit något. Regeln är ju hållen i presens indikativ: den innehåller inga imperativer eller normativa begrepp (typ ”får inte”, ”bör” etc). Men den effekt man önskar åstadkomma – det misstänker jag starkt – är att vetenskapssamfundet (forskare, lärare och studenter) ska avhålla sig från att i offentligheten komma med åsikter om ”strategiskt viktiga frågor för universitetet”. Samfundet ska hålla sig vid sina vetenskapliga läster.

Så låt oss säga: ett ärende som förläggandet av den svenskspråkiga lärarutbildningen i Vasa skulle, om det blivit aktuellt i år, inte få diskuteras av vetenskapssamfundet vid Åbo Akademi. Ifall andra ärenden av likartad betydelse dyker upp får ÅA-samfundet inte debattera dem offentligt.

Och varför kommer denna skrivelse just nu? Det är knappast en slump. Det är ju från 1 januari 2010 som universiteten i vårt land blir ett slags kvasi-affärsverk. Och i ett affärsverk ska personalen hålla mun.

Självförverkligande orealism

2009-10-31T09:41:00.001+02:00

”En nordisk förbundsstat?” säger alla Nordens ledande politiker med en mun: ”en trevlig idé, men tyvärr orealistisk.”

De har säkert rätt. Och en av de viktigaste anledningarna till att idén är orealistisk är att alla Nordens ledande politiker säger det.

Konsten att inte väcka förargelse

2009-10-28T19:41:00.001+02:00

De rumänska romernas bostadsskjul revs i Helsingfors. En anledning var att skjulen hade förargat stadsbor. En annan anledning var att de inte var en lämplig miljö för barn.

Nu står det romerna fritt att övernatta under bar himmel med sina barn. Den bara himmeln förargar ingen. Och den går inte att riva.

Vindarnas stad

2009-10-21T00:21:00.000+03:00

http://www.dixikon.se/bloggarna/filosof-resa-chicago/

Farlig lag?

2009-10-20T16:47:00.002+03:00

"Artiga förare den största faran" skriver HBL (20.10), med anledning av de två flickorna som blev överkörda för att de gav sig ut på ett övergångsställe efter att en bil hade stannat för dem.

Lika väl hade man kunnat skriva "Laglydiga förare den största faran". Att man följer lagen brukar ju inte i allmänhet ses som ett bevis på artighet.

En person som följer paragrafen "Föraren skall lämna fri passage åt gående som befinner sig på skyddsvägen [övergångsstället] eller står i beråd att beträda denna" utsätter alltså fotgängarnas liv för fara eftersom hon eller han, enligt polisens uppfattning, invaggar dem i falsk trygghet.

Detta är en lag som, med ett engelskt talesätt, är "more honoured in the breach than in the observance".

Hur ofta har ni inte blivit vittne till att bilförare struntar i att lämna fri passage åt gående? Och hur ofta har ni sett bilister som bryter mot lagen bli bötfällda, eller ens hört om att det skulle ha skett?

Uppenbarligen vill polisen inte bidra till att flera bilförare respekterar övergångsställena, och därmed invaggar fotgängare i falsk trygghet. Vill man följa polisens linje fullt ut borde övergångsställena slopas helt. Att ta sig över gatan borde vara ett likadant äventyr som (förmodar jag) i Kalkutta eller Rio de Janeiro. Ingen falsk trygghet där.

Management by Vanhanen II

2009-10-19T00:45:00.003+03:00

Matti Vanhanen säger att Finland behöver en stark ledare, och han erbjuder sig att vara denne ledare. Jawohl!

Nej, jag tror inte i grund och botten att han har några aspirationer på en bli en ny Führer. Men det är förbluffande att han har ett sådant tygöra att han inte hör hur han själv låter. Höstens mediekarusell har uppenbarligen lämnat honom med en känsla av svindel. Brädskandalen landade i hans famn på samma sätt som 9/11 landade i famnen på George W. Bush.

Under hösten hade medierna grävt fram den ena skandalen efter den andra. Vanhanen och hans parti hade tagit emot valpengar av konkursbon, han tillät att stiftelser han hade ansvaret för hjälpte till att bekosta hans egna valkampanjer, det kom fram att det köpcenter i Vichtis han drog en lans för planerades av kretsar som stött hans valkampanj, att sjukhusdistrikt och statsbolag hade finansierat (bl.a.) hans valreklam - och allt han kunde säga var att man inte kunde klandra honom eftersom han bara hade följt landets sed. Men samtidigt blev de genomsnittliga tidningsläsarna allt tröttare och hade allt svårare att följa med i svängarna.

Sedan en dag blev han anklagad för att ha tagit emot några hyvlade bräder utan att betala för dem. Bevisen var hemliga. Vanhanen tog omedelbart kontroll över situationen. Det här var något konkret, något som den genomsnittlige läsaren förstod. En hög med bräder - existerar den eller inte? Han kallar in experterna från Tekniikan maailma, ber dem konstatera att det inte finns några bräder i hans hus. Perfekt! Vilken pr-firma kunde väl ha tänkt ut ett mera effektfullt scenario! De ursprungliga anklagelserna är som bortblåsta. Vår "starke ledare" sitter kvar, orubbad.

Ny blogg

2009-10-01T18:03:00.001+03:00

Har också börjat blogga på nättidskriften Dixikon. Kommer att lägga länkar här.

http://www.dixikon.se/bloggarna/minnet-tema-i-litteraturen/

"Jag är inte arrogant"

2009-09-26T19:05:00.001+03:00

Matti Vanhanen besvarade idag sina kritiker genom att säga att han inte anser att han har varit arrogant. Påståendet har något konstigt över sig. Man har svårt att föreställa sig motsatsen: någon som skulle säga om sig själv att han tycker att han är arrogant.

Det finns vissa utsagor som antingen blir obegripliga eller måste ges en särskild tolkning när de görs i första person. T.ex.: "Jag är nog ganska oärlig." Eller å andra sidan: "Jag är ovanligt anspråkslös."

Smått egendomligt blir det också om man säger: "Jag är mycket tillförlitig/otillförlitlig." - "Jag är alltid/aldrig rättvis." - "Jag är väldigt generös/snål."

En annan typ av konstigheter: "Jag är inte här." (Det säger man kanske till sin partner när telefonen ringer, men då betyder det något annat.) Eller: "Jag sover djupt." - "Jag har dött."

En härva av många trådar

2009-09-22T23:23:00.000+03:00

Den s.k. valfinansieringshärvan består av många olika oegentligheter som tenderar att köras samman till en enda gröt i nyhetsrapporteringen.

Först kom det fram att politiker i olika partier hade underlåtit att rapportera om det stöd de hade fått. Rapporteringskravet ansågs tydligen inte så viktigt, eftersom det inte var bundet till sanktioner. Detta var en uppenbar brist i lagstiftningen: genomskinlighet i det här sammanhanget är nödvändigt för att allmänheten ska kunna bedöma om det uppstår bindingar mellan donatorer och politiker (se föregående blogg). Det visade sig också mycket riktigt att föreningen Kehittyvien Maakuntien Suomi hade stött framför allt centerpolitiker - som ju å sin sida stödde föreningens planer på att inrätta köpcentra.

Därnäst kom det fram att företaget Nova hade stött politiker i olika partier, bl.a. hade man betalat för Ilkka Kanervas födelsedagskalas. Det här var olagligt, eftersom företaget hotades av konkurs. Ett företag som hotas av konkurs måste i första hand dra försorg om sina fordringsägares och arbetstagares intressen.

Sedan kom det fram att en stiftelse vars syfte är att hjälpa unga att få bostäder hade använt en del av sina medel till att stöda Matti Vanhanens och stiftelsens ordförandes valkampanj. Detta är (eller borde vara) lagstridigt, eftersom de som anförtrott sina pengar åt en stiftelse borde kunna lita på att pengarna används för stiftelsens syfte. (Centerpolitikern Vihriälä, som såg sig tvungen att avgå på grund av den här skandalen, tyckte att det var orättvist att bara Centern blir kritiserad trots att SFP hade fått betydligt mera pengar från en stiftelse. Han förstod inte att den stiftelse som stödde SFP hade politiska syften.)

Det är alltså många olika former av ohägn som fått chansen att frodas i skuggan av den hemliga valfinansieringen.

*

Det har sagts att ungdomsstiftelsens agerande i varje fall är "omoraliskt". Vad man menar med det är att lagstiftningen är undermålig. Tydligen är det rättsliga skyddet för de medel som doneras eller testamenteras till stiftelser svagt i vårt land. Vi har ju kunnat läsa om hur medlen i Trygwe och Hjördis Nymans stiftelse mest har använts för att stiftelsens styrelseordförande ska kunna smörja kråset, medan Kilostiftelsen vägrar att utföra den verksamhet som är dess huvudsyfte, nämligen att upprätta ett daghem i Kilo.

Vi får, när allt kommer omkring, vara tacksamma för att Svenska Kulturfonden faktiskt stöder den svenska kulturen i Finland.

Partistöd eller skampengar?

2009-09-20T23:21:00.000+03:00

SDP:s ordförande Jutta Urpilainen har sagt att partistöden troligen bidrog till den borgerliga valsegern. Man får förmoda att både de som gav stöd till de borgerliga partierna och partierna själva för skams skulle håller med henne.

Man kan tänka sig två slags motiv för partistöd från privata donatorer. Antingen vill man bidra till att ett parti vars politik man understöder kommer till makten. Eller också vill man skapa bindningar mellan partiet och donatorn, för att påverka partiets politik i önskvärd riktning. (Tobaksindustrin brukade ge stora donationer till båda de stora partierna i USA för att vara säkra på att ha vänner i Washington oberoende av valutgången.) Man hoppas att alla partier och donatorer inser att det förra motivet är respektabelt och det senare korrupt - och att de alltså håller med Urpilainen.

Toppen eller isberget?

2009-09-19T17:03:00.002+03:00

Mikael Antell, som är styrelsemedlem i Jägarnas centralorganisation, ondgör sig i en insändare i HBL (18.9.09) över den nya vapenlagen, som bl.a. innebär att åldern för innehav av jaktvapen höjs från 15 till 18 år och för handeldvapen till 20 år. Han skriver: "Man har valt att strängera vapenlagen - enkelt och billigt - i stället för att ta sig an frågor om psykisk ohälsa, utslagning och främlingskap - svårt och dyrt - som i verkligheten är de frågor samhället, och lagstiftaren, borde adressera."

Det här är en bekant argumentationsform: man kritiserar specifika reformer eller åtgärder med hänvisning till att de bara skrapar på ytan. Det och det fenomenet är toppen av ett isberg, och det är isberget vi borde komma åt. Det är ingen idé att försöka stävja drogmissbruket eftersom det bara är en aspekt av en kultur där man söker snabba vägar till lycka. Att hålla efter barnens snaskätande är meningslöst så länge vi vuxna tröstar oss med mat. Trafikkontroller är fåfänga, i stället borde folk lära sig ta större hänsyn till varandra. Och: det är en undanflykt att höja åldern för handeldvapen till 20 i stället för att eliminera psykisk ohälsa och utslagning.

Den som dömer ut de specifika åtgärderna vill ge intryck av att ta problemen på allvar. "Politikerna smiter undan sitt ansvar genom att välja enkla och billiga metoder i stället för gå på djupet med problemet."

Något ligger det ju i detta: skolskjutningar är ett symptom, och själva sjukdomen kommer vi inte åt genom att begränsa de ungas tillgång till pistoler. Skulle man verkligen lyckas eliminera alla former av psykisk ohälsa, utslagning och främlingskap, skulle det säkert inte inträffa några skolskjutningar. Men hur har man inom Jägarnas centralorganisation tänkt sig att detta ska gå till? Man kan väl inte bara lagstifta bort dem?

Skolskjutningar må vara toppen av ett isberg, men det gör dem inte mindre fasliga. Och isberget går knappast att rubba. Kan man göra något för att minska risken för ytterligare en skoltragedi måste man göra det, även om det går ut över jägarnas och skyttarnas hobbyverksamhet.

Citat om könsroller

2009-09-13T16:34:00.001+03:00

"Godwin, in advance of his time in being impatient of gender distinctions, wished the boy to be 'soft and gentle' but Edy 'hard as nails'. She was supposed to 'brace up' her little brother, who was frightened of the dark, hitting him on the head with a wooden spoon as she exhorted him to 'be a woman!'."

(Stanley Wells' recension av Michael Holroyd, A Strange Eventful History: The Dramatic Lives of two Remarkable Families, New York Review of Books, 11 juni 2009. Barnens mor var Ellen Terry (1847-1928), en av Englands främsta skådespelerskor; sonen Edward Gordon Craig (1872-1966) blev en inflytelserik teaterman.)

Citat om finsk litteratur

2009-09-13T16:24:00.002+03:00

"Finska författare odlar ofta talspråklighet som självändamål, en folklighet som en ursäkt för att de ägnar sig åt något så mamsellaktigt lärt som att skriva."

(Pia Ingström i en recension av Kristina Carlsons roman Herra Darwinin puutarhuri, HBL 13.9.09. Ingström konstaterar att Carlson inte delar detta bekymmer.)

Kultur von oben och von unten

2009-09-08T13:11:00.002+03:00

Monica Ålgars kritiserar i sin kolumn i HBL 8.9 kulturfondens satsning på Peppar & Papper. Hon skriver bl.a.:

"… bästa väktare av förmögenheterna, här kommer ett råd inför framtiden: Sluta hafsa med överdådiga projekt. Kultur är organiskt och växer fram på egna villkor, och inga fräsiga logor, ambitiösa motton eller klatschiga typsnitt i världen hjälper om initiativet kommer von oben.

I stället - satsa på det som funkar. De goda nyheterna är nämligen att det finns människor som gör saker på svenska i Finland. Begåvade, kreativa och smarta människor som jobbar på sitt modersmål inte bara frivilligt, utan dessutom jävligt bra."

Mitt i prick! Ålgars ger ett slående uttryck åt en tanke som säkert har föresvävart många kulturaktiva i Svenskfinland. Själv har jag tänkt den i samband med vetenskapstidskriften Ikaros, som har vuxit från rötterna uppåt (vid filosofiämnet vid Åbo Akademi) och som enligt min bedömning under sin femåriga existens har lyckats föra en fruktbar debatt om vetenskapen, människan och samhället.

Jag är visserligen jävig eftersom jag sitter i redaktionsrådet, men som en objektiv bekräftelse på att vi gör någonting rätt får man väl betrakta det faktum att Ikaros som en av fyra tidskrifter (och enda svenskspråkiga) fick motta Undervisningsministeriets nyinstiftade kvalitetspris för kulturtidskrifter.

"Vår" moral och "deras"

2009-09-01T00:31:00.002+03:00

Svenska Dagbladet har 31.8 en streckare om moralisk relativism. Ett exempel som tas upp är hur ett barn av Suruhawastammen i Amazonas begravs levande. Det uppges att det är ett sätt att göra sig av med sjuka eller oönskade barn. Exemplet kan användas för att visa att uppfattningar om gott och ont varierar radikalt mellan olika kulturer. Men det kan också åberopas som ett argument för att visa att sederna i främmande kulturer ibland är grymma och inte kan tolereras.

Diskussionerna kring moralisk relativism tenderar att vara fyrkantiga. Man resonerar som om människorna i den ena kulturen omfattar en viss uppsättning principer, i den andra kulturen en annan uppsättning principer.

Att man sätter ut barn att dö har förekommit i många kulturer (kom ihåg Moses, Oidipus, Romulus och Remus). Innan jag vet hur jag ska förhålla mig vill jag veta mera: under vilka omständigheter görs det? Hur känner sig människorna när de gör det? Varför tar de inte livet av barnet först? Är det förknippat med övernaturliga föreställningar? Är det föräldrarna som gör det, eller utomstående? Vad händer innan, vad händer sedan?

Den främmande moralen kontrasteras mot "vår" moral? Vem är dessa "vi", och vilken är "vår" moral? Att man ska ta hand om sin nästa, eller att alla dessa asylsökande ska skickas hem snarast möjligt? Att familjen är viktigast, eller att man måste tänka på sin karriär? Att mänskliga relationer går före det materiella, eller att man först måste jobba ihop till hus och bil?

Hela idén om moral som en enhetlig uppsättning principer är problematisk. Snarare handlar det om möjligheter till förståelse, men också om källor till blindhet. Om impulser till godhet och rättvisa, men också lockelser till intolerans eller maktfullkomlighet. Moral är en mänsklig angelägenhet, den är mänsklig liksom människorna själva.

(En bok i ämnet som rekommenderas är John Cook: Morality and Cultural Differences.)

Skenbar konflikt

2009-08-26T19:43:00.001+03:00

Sannfinländaren Jussi Halla-aho står åtalad för hets mot folkgrupp och brott mot trosfriden. På sin blogg har han skrivit "att råna förbipasserande och att parasitera på skattemedel är somaliernas nationella, kanske direkt genetiska särdrag", och att islam är en pedofilreligion.

I en kommentar i HBL 26.8.09 säger Jussi Tapani, professor i straffrätt vid Åbo universitet att fallet är svårt eftersom det gäller en konflikt mellan yttrandefrihet å ena sidan och religionsfrihet och heder å den andra. (Att tala om religionsfrihet och heder i sammanhanget är i och för sig konstigt, men kanske reportern har missförstått.)

Det egendomliga är att det framställs som om det handlade om en speciell konflikt i detta enskilda fall. Motsättningen finns snarare (om man vill se det så) mellan lagarna om hets mot folkgrupp och trosfrid å ena sidan och yttrandefrihet å andra sidan. Det är svårt att föreställa sig ett fall där hets mot folkgrupp eller brott mot trosfriden tar sig någon annan form än yttranden. Så vad Tapani egentligen säger är att det är problematiskt att ha lagar som förbjuder hets mot folkgrupp.

Vi har andra lagar som inskränker rätten att yttra sig fritt. Det finns t.ex. lagar mot ärekränkning. Ibland läser man om journalister som blir åtalade för ärekränkning. Likså är det straffbart att uppvigla till brott. I de här fallen hör man sällan experter uttala sig om att saken är komplicerad eftersom den innebär ett hot mot yttrandefriheten. Varför anses yttrandefriheten vara utsatt för ett större hot i detta fall? Man får intrycket att lagen om hets mot folkgrupp betraktas som onödig, illegitim. Bottnar de här reaktionerna i ett allmänt förakt för minoriteter?

*

Däremot är ju rättegången problematisk genom att Halla-aho riskerar bli något slags martyr för högerextremisterna. Karlen lär vara doktor. Det mest salomoniska vore väl att låta honom löpa, men ta ifrån honom doktorsvärdigheten. Men det går väl inte för sig i vårt system.

Laglig diskriminering

2009-08-08T17:19:00.002+03:00

I Sverige har man infört en gemensam lag för alla former av diskriminering: diskriminering på grund av kön, etnisk diskriminering, diskriminering av handikappade och diskriminering på grund av sexuell läggning. I Finland lär motståndet mot en motsvarande reform vara stort. Det är ju klart: annars kanske folk inte förstår skillnaden mellan lagar som ska tas på allvar och lagar som bara finns till för formens skull. (Ironi.)

Yttrandefrihetens gräns?

2009-07-29T23:47:00.001+03:00

Yle rapporterar:

"Serietidningen Kalle Anka anmäls till konsumentombudsmannen i Sverige.

En privatperson anklagar tidningen för att sprida illegal propaganda om nerladdning, rapporterar den svenska tidningen Medievärlden.

Orsaken är en serie som publicerades i nummer 30 av svenska Kalle Anka. Knattarna berättar att de har laddat ner musik olagligt och Kalle blir upprörd.

Privatpersonen som har gjort anmälan menar att serien tjatar om att man ska köpa originalskivor, annars svälter artisterna.

I går rapporterade Dagens Nyheter att förlaget bakom Kalle Anka, Egmont Kärnan, ångrat att de hade publicerat serien eftersom debatten om piratkopiering är så het i Sverige."

Nu har vi tydligen nått yttrandefrihetens gräns. Gud och Mohammed får skymfas. Holocaust får förnekas. Men fildelare får inte kritiseras. (Ironi.)

TT - talibans språkrör?

2009-07-29T23:37:00.000+03:00

"Tre av oss blev martyrer. Men hämnden kommer - kanske inte i dag eller i morgon eller nästa vecka, men den kommer," säger en talibanledare i en "exklusiv intervju" med svenska telegrambyrån TT.

TT har tydligen tagit på sig rollen att förmedla hot från taliban. En intressant syn på telegrambyråernas uppgift.

Snödhet - den enda dödssynden?

2009-07-29T23:25:00.000+03:00

"Nova höll hov för journalister på Kämp" rapporterar HBL 24.7.09. "Fyra kända tidningsjournalister har njutit av konkursbolaget Nova Kiinteistöyhtiös traktering för över 10 000 euro."

I sammanhanget framhålls det att en av journalisterna betalade sin räkning själv. Det visar en intressant syn på korruption. Man verkar utgå från att journalister kan delta i gästabud tillsammans med dem de är satta att bevaka utan att detta på minsta sätt inverkar på deras oväld. Så länge de själva står för kostnaderna är allt i sin ordning. Det är först när de haft ekonomisk fördel av den andra parten som deras objektivitet plötsligt hamnar i riskzonen.

Jag tror att den finländska kulturen styrs av ett slags ekonomisk puritanism. Maktmissbruk som beror på vänskapsrelationer anses acceptabelt. Däremot är det förbjudet är att själv dra fördel av transaktionen. Endast snödhet är skamligt.

(Invandringsfientliga personer i vårt land finner sig i att utlänningar skickas tillbaka till sina hemländer även om de riskerar bli torterade eller lämnade vind för våg. Däremot skulle de - tror jag - inte kunna tänka sig att stjäla ens 50 cent av en av dessa utlänningar.)

Namnlösa "ställningstaganden"

2009-07-24T00:15:00.003+03:00

Ett ställningstagande som man inte vill stå för är ett paradoxalt fenomen. Men de har blivit vanliga på internet. (Förr förekom det anonyma inlägg i lokaltidningarnas insändarspalter. Men då hade redaktionen i varje fall skribentens namn och adress.)

Diskussionsfora fylls med aggressiva angrepp på invandrare, minoriteter och andra utsatta grupper. Vi är alltför benägna att ta dem på allvar. Att uttrycka en åsikt utan att våga stå för den uppfyller kanske ett psykologiskt behov, men innebär egentligen inte ett deltagande i den offentliga debatten. Man vet ju inte ens hur många olika individer som skrivit inläggen. Kanske lär vi oss småningom bli immuna mot dem.

Tendensen i anonyma inlägg går ofta i liknande riktningar. Också det är en anledning att bortse från dem som något slags balanserad mätare av folkopinionen.

*

En variant av ställningstaganden är medborgaradresserna. Också där finns det undertecknare som inte vill avslöja sin identitet.

3129 personer har vid det här laget undertecknat en adress som yrkar på att beslutet att utvisa den 64-åriga Eveline Fadayel till Egypten ska upphävas. Utvisningen (det finska ordet "karkoitus" kan också översättas med "fördrivande") motiveras med att hon enligt våra myndigheter inte kan anses tillhöra sina söners familj. Av dem som har undertecknat adressen är uppskattningsvis en tredjedel anonyma.

Någon har också startat en motadress där man yrkar på att utvisningbeslutet ska verkställas (med andemeningen "om vi finländare inte tar hand om våra gamla mödrar så ska väl inte egyptier behöva göra det heller"). Den har bara samlat 180 namn, men av dem är ungefär två tredjedelar anonyma. Det är kanske ingen tillfällighet: anonyma ställningstaganden gäller ofta sådant man skäms för att säga öppet.

*

Yle:s nyheter har gått i fällan och tolkat anonyma inlägg på Kansan Uutisets websida (Vänsterförbundets tidning) som bevis på att det finns en invandrarfientlig opinion inom Vänsterförbundet. Kanske det är sant eller kanske inte, men det är naivt att basera en nyhet på anonyma inlägg.

*

En speciell variant av anonymiteten på internet är anonyma bloggar. De här kan ibland ha ett seriöst ärende, de framför - som det förefaller - väl underbyggda resonemang kring viktiga angelägenheter, men de gör det anonymt. Här möter vi anonymitetens paradox igen: skribenterna verkar angelägna om att bli trodda, men ändå vågar de inte stå för det de säger. Vad ska man tro? Drivs bloggen av KGB-agenter, av scientologer eller av vem?

Ett exempel på det här är bloggen Feta lögner som beskriver sig så här: "FETA LÖGNER handlar om fett, fetma, kolesterol, nutrition, kost och diet, livsmedelsindustri och mat, läkemedelsindustri och medicin, rörelse och vällevnad. Det handlar om vad som är myt och vad som är verklighet, och om att välja medvetet." Den gör alltså anspråk på att komma med sanningar. Men jag har i varje fall inte lyckats hitta namnet på några upphovsmän eller -kvinnor.

Nokiaridå?

2009-07-16T14:41:00.002+03:00

Iranierna bojkottar Nokiatelefoner. Anledningen är att Nokia Siemens Networks uppges ha levererat en teknologi som gör det möjligt för regimen i Iran att övervaka mobiltelefontrafiken.

Nokia-Siemens försvarar sig med att samma teknologi har sålts till USA och EU-länderna. (På vilket sätt är detta ett försvar? Men det kanske finns andra förklaringar.)

Det intressanta i sammanhanget är att nyheten knappast uppmärksammats i Nokias hemland förrän nu. Den rapporterades först i Wall Street Journal, därefter synligt t ex i The Guardian, i Wired och i Svenska Dagbladet 22 och 23.6.09.

I Finland rapporterades den, mig veterligen, vid den här tidpunkten bara i nättidningen Uusi Suomi.

Först 15.7.09 togs den upp i svenska Yles radionyheter (däremot inte i TV-Nytt). I HBL 16.7 nämns den på 21 rader på ekonomisidan.

Jag kan inte bedöma Nokia-Siemens agerande. Men det är anmärkningsvärt att nyheter om ett delvis finländskägt företag ges mindre utrymme i finländska medier än i den övriga världen. Man borde också hos oss får ta del av beskyllningarna och av Nokias ev. förklaringar.

Orwell in China

2009-07-12T17:27:00.000+03:00

”Han Chinese are the equals of Tibetans and Uigurs.

However, Tibetans and Uigurs are not the equals of Han Chinese.”

"Mina föräldrars roman"

2009-07-11T13:47:00.001+03:00

Läser Mina föräldrars roman av Arvid Järnefelt, i Thomas Warburtons ypperliga översättning.

(Järnefelts mor Elisabeth var ryska. Fadern Alexander var hög tjänsteman i storfurstendömet. Arvid J. - 1861-1932 - var författare och tolstojan. Han var bror till konstnären Eero Järnefelt och svåger till Jean Sibelius.)

Boken är en dramatiserad memoar av författarens föräldrar. De hade en central roll i finskhetssträvandena före sekelskiftet. Deras hem var ett centrum för kulturell och ideologisk debatt. Man stiftar bekantskap med författare som Juhani Aho (som fick skrivlektioner av Elisabeth) och Minna Canth, fennomaner som Yrjö Koskinen och Agathon Meurman, utopister som Matti Kurikka m.fl.

Texten har en styrka som är svår att förklara. Den förlorar aldrig kontakten med det som är centralt i livet, står i omedelbar beröring med livets nerv. Inga käpphästar, inga abstraktioner, ingen sensmoral. Den kännetecknas av ett slags engagerad objektivitet: människorna tecknas med sympati och med ett skarpt öga och öra, men författaren röjer aldrig var han själv står i relation till tidens konflikter. (Med objektivitet menar jag ett drag i själva framställningen, det är inte en bedömning som baserar sig på en jämförelse mellan text och verklighet.)

Boken kom ut 1929. Man är böjd att säga att en sådan bok inte skulle skrivas idag. Inte för att boken är föråldrad (även om många av de förhållanden som beskrivs är radikalt annorlunda), tvärtom ligger den mera ”i tiden” än mycket av det som skrivs idag, i den meningen att det mänskliga alltid ligger i tiden. (Jag menar inte att en sådan bok inte skulle kunna skrivas, men ingen skulle komma på tanken att göra det.)

Willy Kyrklund och förnuftet

2009-07-10T20:13:00.002+03:00

Willy Kyrklund var en aktningsvärd författare. Tydligen var han också förnuftsmetafysiker.

Pia Ingström citerar ur en intervju hon gjorde med Kyrklund 1996 (HBL 1.7.09). Han sade bl.a.:

"Förnuftet är ju ändå det bästa vi har! ... Det att vi inte kan lösa frågor av den här typen betyder ju inte att vi skall avstå från att använda förnuftet så långt vi kan."

Låter det här inte klokt? Vem kan väl säga emot det? Ja, problemet är kanske just att man inte kan säga emot det. Det låter som ett ställningstagande till förmån för förnuftet, men vad innebär ett ställningstagande som man inte kan säga emot? Vem skulle väl säga att han eller hon har kommit fram till att det gäller att inte använda sitt förnuft så mycket?

Kyrklund har fastnat i en av den västerländska filosofins rävsaxar. Man kan inte säga emot, men å andra sidan är det inte så lätt att rätta sig efter hans maning.

När vi säger att någon resonerar förnuftigt så använder vi ett "framgångsadverb". Att resonera förnuftigt är som att skjuta träffsäkert, döma rättvist eller spela vackert. Det innebär att man i hög grad har lyckats uppnå det man strävar att uppnå inom verksamheten i fråga. Att skjuta träffsäkert är inte ett sätt att skjuta som man kan välja. I så fall skulle ingen någonsin missa. På samma sätt räcker det inte att man vill resonera förnuftigt osv., man måste ha förmågan, och den har vi inte kontroll över.

I västerländsk filosofi finns det en tradition att föreställa sig att förnuftet är något vi väljer, att var och en av oss bär på förmågan att resonera väl och kan aktivera den om vi bara besluter oss för det, men att vi tyvärr inte alltid gitter göra det. Det här kunde man kalla förnuftsmetafysik.

Det som hindrar oss från att resonera förnuftigt – önsketänkande, självbedrägeri – är visserligen ett slags moraliska tillkortakommanden, men vi kan inte lösgöra oss från dem med en viljeakt. Det är det som Kyrklunds maning verkar förutsätta.

Ateistbussarna

2009-06-29T21:19:00.001+03:00

"Gud finns knappast. Så sluta bekymra dig och njut av livet." ["Jumalaa tuskin on olemassa. Lopeta siis murehtiminen ja nauti elämästä."]

Så står det på några av stadens bussar i Helsingfors.

Jag har försökt sätta fingret på varför texten känns så fånig. (Det bör påpekas att jag inte är ateist - jag är religiöst obunden.)

Givetvis tycker jag inte att texten borde ha censurerats - men det faktum att en text inte borde censureras är inte i sig ett skäl att publicera den.

Vad är det, för det första, vi ska sluta bekymra oss för? Klimatförändringen? Människohandeln? Situationen i Darfur? Gaza? Irans kärnvapen?

Tänker man att en anonym bussreklam ska ha en genomgripande inverkan på människors livssyn? "Jasså, på det viset? Nå då så!" (Med ordet "knappast" blir det hela dessutom en halvmesyr - en hypotes som man inte helhjärtat vågar stå bakom.)

Budskapet för tanken till Dostojevskijs "Om Gud inte finns så är allting tillåtet". Här i versionen: "Gud finns sannolikt inte, så allting är sannolikt tillåtet." Och därmed kommer man att tänka på vulgäruppfattningen om förhållandet mellan religion och moral: det enda skälet till att vi lägger band på vår omåttliga själviskhet är rädslan för eviga straff. Är det en sådan livssyn ateisterna vill bli identifierade med? "Ta för er bara, samvetet är en vidskepelse."

(Förhållandet religion - moral är väl snarare det motsatta: den mänskliga förståelsen av Gud är delvis betingad av vår förståelse av det goda. Rättare hade varit att säga: "Om allt är tillåtet så finns det ingen Gud.")

Tråkighetens paradox

2009-06-21T12:27:00.000+03:00

Livet är fascinerande och fasansfullt. Därför är det anmärkningsvärt att vi tidvis kan vara uttråkade, liknöjda, oberörda. Trots allt.

Dumma djur?

2009-06-21T12:26:00.001+03:00

Det finns olika åsikter om djurs (t.ex. katters) intelligens. En sak verkar ändå obestridlig: djur begår inte dumheter.

(Detta säger något om vad frågan om djurens intelligens betyder.)

Utopin som mardröm

2009-06-10T19:52:00.002+03:00

Av en slump kom jag att se Henry Selicks dockanimation Coraline, en film som inte verkar ha fått någon större uppmärksamhet. Med sin dialog, sitt reflektionsdjup, sin visuella fantasi ställer den definitivt den överreklamerade, förutsägbara, disneyfierade, gäspningsframdrivande animationsfilmen Wall-E i skuggan.

Filmen är en saga om hur lustprincipen kolliderar med realitetsprincipen. Handlingen väcker associationer i olika riktningar: Hans och Greta, Kubricks The Shining, The Stepford Wives, Lewis Carrolls Through the Looking-Glass. Den kan också ses som en omvänd Pinocchiosaga. Hjältinnan är en 11-årig flicka – en skarpsynt, snabbtungad kvinnlig Holden Caulfield – som, uttråkad av livet med sina stressade föräldrar, upptäcker en spegelvärld där hennes föräldrar förekommer i vad som förefaller vara en idealversion. Utopin visar sig ändå, som så ofta, vara betydligt kusligare än verkligheten.

Dockan som spelar Coraline borde nomineras för en Oscar – hon fångade perfekt in 11-åringens mimik.

Vad de 7-8-åriga flickorna i publiken tänkte vet jag inte. Det är definitivt ingen barnfilm, även om det finns en utbredd föreställning om att animationsfilmer alltid riktar sig till barn.

TV-nytts sjukhusvisioner

2009-06-10T00:15:00.001+03:00

Finlandssvenska TV-nytt rapporterade idag om att Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt hade försummat sin skyldighet att ge vård åt en ätstörningspatient inom den tid lagen föreskriver. Inslaget illustrerades med scener från en operationssal.

Man frågar sig hur man vid TV-nytt föreställer sig att vården av ätstörningar går till – eller vilken föreställning man gör sig om vad det är att illustrera en nyhetsrapport. (”Sjukhus som sjukhus” tänkte man tydligen.)

Makten och synligheten

2009-06-08T23:31:00.001+03:00

Politiker brukar säga att de inte är intresserade av makt. Partiernas svårigheter att nominera kandidater till EU-valet bekräftar det här påståendet. Det är svårt att få etablerade politiker att byta ut en plats i riksdagen mot en plats i EU-parlamentet. I EU-parlamentet har de visserligen större möjligheter att inverka, men som riksdagsmän i hemlandet har de en större synlighet i medierna.

***

Att SFP mot alla odds lyckades behålla ett mandat i EU-parlamentet beror sannolikt på att partiet fick röster av många som inte brukar rösta på SFP. Partiet lyckades samla finlandssvenskar av olika schatteringar. Sannfinländarnas antisvenska kampanj kan ha hjälpt till, men en viktigare faktor var troligen Centerns språkimperialism som framkallade en försvarsreaktion.

***

När ett parti går tillbaka i ett val brukar anhängarna förklara det med att partiet ”inte lyckats få fram sitt budskap”. Anta att alla partier lyckas få fram sitt budskap på en och samma gång. I så fall kommer röstsumman att stiga över 100 %.

Nätpirater och salttullar

2009-06-08T23:12:00.001+03:00

Signaturen Stall Mälkers frågade om min inställning till piratpartiets program, efter att jag hade diskuterat den finländska inställningen till laglydighet (bloggen ”Språklagen och verkligheten” 15.4.09).

Jag har svårt att känna starkt vare sig för eller emot nätpiratism. Jag kan förstå att förbudet mot nerladdning har svag legitimitet i mångas ögon. För det första är det svårt att kontrollera att lagen följs. Det leder till att bestraffningarna blir mera eller mindre slumpmässiga. För det andra verkar det omotiverat att skivbolagen ska ta ut vinster för en insats som den nya tekniken egentligen har gjort överflödig. Systemet påminner om forna tiders salttullar: man slog fäste vid flodmynningarna och tog betalt för att låta folket i inlandet hämta in salt – man mätte alltså ut en vinst utan att tillföra ett mervärde. Men å andra sidan är det ohållbart att upphovsmännen inte ska få ersättning för sina insatser. De skapar onekligen ett mervärde. Upphovsrätten har alltså två motsatta värden.

Klassikerns revansch

2009-06-04T00:04:00.002+03:00

J. D. Salinger, som drog sig undan offentligheten för ett halvsekel sedan, har låtit höra av sig i samband med en rättstvist mot en roman som enligt Salinger bryter mot hans upphovsrätt till karaktären Holden Caulfield, huvudperson i hans klassiska roman Catcher in the Rye (på svenska Räddaren i nöden). Läs här.

Salinger påpekar samtidigt att hans roman för närvarande säljer bättre på Amazon än både Harry Potter and the Sorcerer's Stone och The DaVinci Code.

Det är djupt tillfredsställande att än en gång kunna konstatera att kvalitet står sig i längden.

Långa tänder i EU-valet

2009-06-02T23:01:00.001+03:00

Det blev till slut en röst på SFP, med långa tänder. Gång på gång har jag sagt mig att nu får det vara nog. Andan i partiet är långt ifrån inspirerande. Men tanken på en svensk representant i Bryssel verkade viktig.

I riksdagsvalet har SFP:s invandringspolitik ofta blivit avgörande - det finns ingen politiker i andra partier som följt samma rakryggade linje som t.ex. Astrid Thors (hoppas att det nya lagförslaget inte betyder att hon börjat slå till reträtten).

Svenskans fortbestånd är är en betydelsefull fråga för mig, men jag tvivlar på om den betjänas bäst av ett språkparti i riksdagen. Det som kunde göra partiet tilltalade är om man hade modet att profilera sig som ett verkligt liberalt alternativ. (Ställningstagandet till de homosexuellas adoptionsrätt var ett lovande tecken - givetvis förlorar man en del röster på det, men man vinner säkert andra röster i gengäld. Håller man däremot fast vid en ren språkprofil - vilket betyder "högt i tak", mao. linjelöshet, i alla ideologiska frågor, så dömer man partiet till att deklinera i takt med den svenska språkgruppens proportionella nedgång.)

Så sent som igår beslöt jag att inte rösta på SFP. Det var efter Ulla Achréns famösa agerande kring frågan om det ojämna stödet till partiets kandidater. Läs här. Först sade hon att frågan måste ställas till Finn Berg som leder understödsföreningen. Men han förklarade att det är hon som fattar besluten. När hon fick frågan på nytt valde hon att linda in svaret i dimridåer, där ordet "strategi" upprepades ett flertal gånger. (Indirekt lät hon bl.a. förstå att Carl Haglund fick mera pengar på grund av sitt kön! ---- Av allt att döma har partimaskinen, dvs Ulla Achrén, bestämt att Haglund småningom ska ta över ledningen av partiet.)

Den nakna cynism som Achrén representerar förefaller mig vara ett nytt inslag i SFP:s profil. Jag kommer knappast att rösta på partiet flera gånger, så länge hon sitter på partisekreterarposten.

Sannfinländska nyheter?

2009-05-27T22:57:00.000+03:00

Härom dagen rapporterades i svenska Yles nyhetssändningar i radio och tv att ett filmteam hade filmat danska bönder som misshandlade svin på väg till slakten. På tv visades samtidigt några skrämmande filmsekvenser av ett svin i plågor mm.

Rapporten var ett typexempel på nyhetssnuttifiering, utan bakgrundsinformation, inramning eller analys. Ville man påstå att detta är typiskt för dansk boskapsskötsel? Är det något som alla danska svinfarmare ägnar sig åt? (I varje fall måtte det ha varit minst två, eftersom man talade om ”danska bönder”.)

I stället för att fördjupa rapporten hade Yle skickat ut någon av sina ”grävande journalister” för att intervjua konsumenter i ett finländskt snabbköp. Alla bedyrade att de prioriterar inhemskt kött.

Vad hade detta med nyhetsrapporten att göra? Ingenting alls. Men däremot var undertexten tydlig: man förmedlade intrycket att förståndiga konsumenter vet att utländska bönder misshandlar sina djur och att det är därför de undviker utländskt kött. Behandling av djur framställdes som en fråga om nationalitet.

Rov och återrov

2009-05-19T21:23:00.001+03:00

HBL 19.5.09 berättar hur Paavo Salonen lyckades återföra sin son Anton till Finland. Mamman och pappan hade gemensam omvårdnad, men för ett år sedan förde modern honom olagligt till Ryssland. ”När Salonen fått tag på sonen sökte de båda skydd i Finlands konsulat i S:t Petersburg.” Efter att förgäves ha väntat på ett myndighetsbeslut i tre veckor beslöt han sig för att smuggla ut sonen. Här fick han hjälp av en konsulatstjänsteman som i hägnet av sin diplomatiska immunitet förde sonen över gränsen. Tjänstemannen ”handlade enligt egen övertygelse”.

En hjältesaga och en solskenshistoria? Fadern återfick sin rättmätiga egendom? Slutet gott allting gott?

Men stopp! Är Anton verkligen ett stycke egendom? Äganderätt preskriberas aldrig, så heter principen, men gäller detta också barn? Att modern förde barnet till Ryssland var säkert lagstridigt, men betyder det att rättvisan blir återställd när fadern återfår barnet i sin vård?

Om det finns någon ”äganderättsfråga” som spelar in här så är det barnets rätt till god omvårdnad. Vad har skett under ett år? Antons ålder uppges inte, men av artikeln framgår ingenting som skulle göra det möjligt att avgöra om återförandet skedde i barnets intresse eller inte. Vi får ingenting veta om hur den har beaktats.

Eller är det så här? Orätt är när ett barn förs bort från Finland. Rätt är när barnet återbördas till Finland.

Hur tänker Laurén?

2009-05-19T19:46:00.002+03:00

Anna-Lena Laurén är onekligen en rapp reporter, men det är inte alltid helt lätt att sätta sig in i hur hon tänker. I dagens Aktuellt kommenterade hon myndigheternas brutala sätt att behandla deltagarna i gayparaden i Moskva. Hon beskrev sig själv som en något tveksam deltagare i ett återkommande skådespel. (Läs här.)

Hon skriver:

”Varje gång jag ska bevaka dissidentmarscher, gayparader och andra av oppositionens viljeyttringar funderar jag på samma sak. Är jag verkligen en utomstående betraktare, eller är jag inte tvärtom en del av showen?

Det är i själva verket precis vad jag är. En del av showen. De ryska oppositionsaktivisterna har en mäktig allierad, nämligen den västerländska pressen. Vad de än hittar på kan de räkna med att vi är på plats... Oppositionsaktivisterna ... blir haffade av polisen och förs med våld till polisstationen, hela tiden filmade av västerländska tv-kanaler som springer omkull varandra för att få de bästa bilderna då OMON-soldaterna går lös på unga kvinnor och män, hälften så stora som de själva.

Jag kritiserar inte västerländska medier för att vi bevakar dessa demonstrationer. Tvärtom. Det är vår uppgift. Så länge det fria ordet förtrycks i Ryssland kommer vi att rapportera om det, det hjälps inte att den bild vi ger av Ryssland därmed blir ensidig.”

Varför är hon då så motvillig? Hennes viktigaste invändning är att de som demonstrerar för demokrati och öppenhet riskerar bli skadade, rentav ihjälslagna av trupperna, något som hände vid oppositionens demonstration vid dumavalet 2007. Hon undrar om det är värt det.

Ja, vad är demokrati värd? Det beror förstås på graden av förtryck. Ryssland är inte ett Burma eller Zimbabwe, eller ens ett Vitryssland, men vem drar gränsen för vilken grad av demokrati det är värt att riskera liv och hälsa för? I sista hand kan gränsen dras bara av dem vilkas liv det gäller.

***

Som Laurén konstaterar är det stora flertalet av de s.k. väljarna övertygade om att demokratin inte är värd några offer. Så var det också under sovjettiden:

”De flesta höll dissidenterna för stolliga, de få som vågade sätta sig upp mot makten hade inget stöd att vänta. Ändå visade det sig i slutändan att dissidenterna fick rätt.”

Vad menar Laurén? Vad innebär det att ha ”rätt” eller ”fel” i kampen om mänskliga rättigheter? Fick dissidenterna rätt först när sovjetimperiet ruttnade sönder? Och om det inte hade skett, skulle de då ha haft fel? Är makt detsamma som rätt?

***

Å andra sidan förundrar sig Laurén över makthavarnas taktik: ”Makthavarna i Ryssland är direkt korkade som varenda gång slår ner små oskyldiga demonstrationer med hundratals OMON-soldater, järnstängsel, schäferhundar, kolonner av lastbilar som spärrar av gatorna.” Men hon ger själv svaret på sin undran: de styrande är medvetna om att folket inte bryr sig, kanske folket rentav beundrar sina ledare för att det har modet att skoningslöst slå ner allt motstånd. I enlighet med Machiavellis princip: det är bra om en härskare är älskad, men viktigare är att bli fruktad.

Den signal härskarna vill sända är kanske: sluta hoppas! Vi har makten i en järnhandske. Paradoxalt nog kan den signalen kännas betryggande för den enskilda undersåten: den gör det lätt att intala sig att allt ändå är förgäves, att det inte är någon mening med att offra sin sinnesfrid för en utsiktslös kamp för demokrati, även om man ibland kännaer sig frestad att göra det.

När allt kommer omkring är kanske herrarna Putin och Medvedev allt annat än korkade.

(Och: är det inte tron på den egna ofelbarheten som till slut blir förtrycksregimers fall? Kanske undersåtarnas bästa vapen vore att hålla inne med all kritik?)

Icke-existens 2

2009-05-18T17:44:00.001+03:00

Att en människa upphör att existera är ett brott mot tingens ordning, ett brott som också drabbar henne. Detta är inte något att "vänja sig vid" - på sin höjd förlorar man kraften att förstå att ett brott har skett.

Döden är inte "något naturligt", "en del av livet". De här talesätten uttrycker inte insikter utan likgiltighet.

Vårt eget lilla pandemonium

2009-05-13T00:40:00.001+03:00

Äntligen kom den! Våra medier måste ha varit rädda för att bli snuvade på konfekten. Sverige hade sina fall av svininfluensa, sedan Danmark och Norge. Varför måste vi alltid vara sist bland de nordiska brödrafolken?

Nu är de närmaste dagarna tryggade. Vi vet redan hur alla nyhetssändningar under överskådlig framtid kommer att börja. (Samtidigt är vi tryggade i förvissningen att det i själva verket verket rör sig om en relativt harmlös influensa. Det perfekta nyhetsmaterialet med andra ord.)

Icke-existens

2009-05-11T16:04:00.001+03:00

En människa som ännu inte blivit född kan vi i en viss mening inte föreställa oss. Å andra sidan är det oerhört svårt att föreställa sig en älskad människas icke-existens.

Hur kan man känna medlidande med någon som inte längre existerar? Men är det inte just detta som i vissa fall väcker vårt medlidande?

Om vänskap och ödmjukhet

2009-05-04T16:52:00.002+03:00

På HBL:s debattsida diskuteras livsåskådningsfrågor flitigt. Gustaf Molander (docent i socialgerontologi och tanatologi – alltså expert på åldrande och död) skriver ”Goda vänner behandlar varandra med hänsyn. Båda har investerat ett förtroendekapital och spricker vänskapen går insatsen förlorad” (I dag-kolumnen 4.5.09).

Det låter mera cyniskt än det kanske var menat. Enligt den här synen skulle sorgen över en väns bortgång egentligen vara harm över en investering som slutat ge avkastning. Men så är det ju inte: snarare är en god vän är viktig för mig som den människa hon är, inte för de fördelar hon kan erbjuda mig.

Jag tror att Molander här letts vilse av några drag som dominerar den västerländska filosofitraditionen. De har inte uppfunnits av evolutionspsykologer som Richard Dawkins (vars tankar Molander också tar upp i sin kolumn), utan går tillbaka till antiken. Enligt den här synen har varje förnuftsstyrd varelse en bestämd uppsättning värderingar (eller ”preferenser”) som han eller hon utgår från i sina beslut. Utgången av olika handlingsalternativ vägs och jämförs i relation till dessa preferenser. (En modern variant av denna människosyn är homo oeconomicus - den ekonomiska människan som nationalekonomerna ofta förutsätter i sina resonemang.)

I denna människosyn är det svårt att få rum för tanken att det enskilda – en enskild människa, en enskild plats, ett enskilt föremål – kan vara viktigt för mig som sådant. Vi är benägna att tänka att vi ”som rationella varelser” måste kunna motivera våra val i allmängiltiga termer. Men i själva verket, vill jag hävda, fungerar vi människor inte i enlighet med den här modellen. Normala människor är inte rationella – i den här teorins mening – med det betyder inte heller att de är irrationella.

***

Molanders tanke påminner mig om tv-psykologen Dr Phils förmaning: ”never invest more in a relation than you can afford to lose” (investera aldrig mera i en relation än du har råd att förlora). Men den tanken är i själva verket mera cynisk: den innebär att vi kan ge oss hän åt en annan, men att vi bör undvika att göra det. Enligt Dr Phil bör vi alltid tänka på oss själva i första hand, vilket betyder att vi klokast i att undvika alla äkta kärleks- eller vänskapsförhållanden.

***

Peik Ingman har en insändare på samma debattsida, där han vill ifrågasätta den kristna etiken. Insändaren innehåller, i mitt tycke, både tänkvärda och mindre tänkvärda synpunkter. Ingman skriver bl.a.: ”Jag rekommenderar i stället att ungdomar undervisas i den svåra men oändligt användbara förmågan att konstruktivt och personligt säga ifrån (i stället för att vända andra kinden till), ta plats (i stället för självförnekande ’ödmjukhet’) och uttrycka sina egna behov och känslor (i stället för att förneka dem då de inte passar ihop med ’hur man borde vara’) i relation till andra...”

Säkert finns det behov av något i den riktningen. Men allt beror ju på tillämpningen. Mikael Lilius skulle exempelvis kunna stå som modell för det förhållningssätt Ingman rekommenderar.

Vill vi lära oss av historien?

2009-05-01T23:46:00.002+03:00

Det brukar sägas att man inte kan lära sig något av historien, eftersom den aldrig upprepar sig. Och det är väl riktigt såtillvida att vi inte vet på vilka sätt den kommer att upprepa sig innan det redan har skett. Men historien borde lära oss att vissa saker aldrig inträffar.

Jag undrar om det finns ett enda exempel i historien på att en regim uppnått det som den lankesiska regeringen försöker uppnå, dvs att man med våld försöker tillintetgöra tamilernas självständighetsrörelse (för vidare läsning, se här). Här handlar det inte, så förefaller det, om att man inte kan lära sig av historien, utan om att man inte vill.

Anti-anti-antisemitism?

2009-04-26T19:43:00.002+03:00

Varför blir så många hos oss (t.ex. i Finland och Sverige) upprörda över striderna i Mellanöstern, medan vi förhåller oss tämligen likgiltigt till konflikterna i Darfur eller Sri Lanka, för att inte tala om inbördeskriget i Kongo?

Många av dem som engagerar sig offentligt är kritiska mot Israel. Det har framkastats att det skulle röra sig om latent antisemitism, men jag betvivlar att detta är avgörande. Betydligt viktigare är, tror jag, att vi känner ett slags ansvar för eller delaktighet i Israels agerande: Israel - en västerländsk demokrati - är uppenbart "vår" sida i konflikten. Vi kräver inte så mycket av palestinierna - de har blivit tilldelade offrets roll. (Det betyder å sin sida att Hamas inte borde känna sig smickrat av de anti-israeliska stämningarna.)

Men det finns kanske en annan bidragande omständighet. Finland och Sverige upplevde aldrig holocaust på nära håll. Tvärtom hade vi ett kamratligt förhållande till Nazi-Tyskland - Finland militärt, Sverige främst ekonomiskt. Transporten av judar till dödslägren blev aldrig hos oss det skuldbemängda trauma som det blev t.ex. i Tyskland, Norge, Frankrike eller Polen. Inte så att man hos oss skulle förneka förintelsen, långt därifrån. Men hos vissa personer kan man förnimma en känsla av trötthet: "nu får det räcka", "hur länge ska Israel kunna hänvisa till judeutrotningen?", som kan hänga ihop med vår roll i andra världskriget.

Det finns givetvis inget svar på frågan hur länge man är skyldig att minnas - varje tal om en "skyldighet" att minnas klingar falskt när det blir en fråga om att uppfylla ett krav. Men benägenheten att bagatellisera förintelsen leder till en bristande inlevelseförmåga, ett slags blindhet för det israeliska perspektivet. De som undrar varför israelerna inre kan tänka sig en enstatslösning har svårt att förstå israelernas motvilja mot att än en gång tillhöra en stat där de utgör en minoritet. Samma slags blindhet kommer till uttryck i föreställningen att israelernas motvilja mot en integration av judar och palestinier måste bottna i en föreställning om att palestinier är mindre värda. (Också den föreställningen förekommer givetvis - framför allt bland bosättarna.)

Israelkritiken i våra länder bottnar delvis i vad man kunde kalla ett slags anti-anti-antisemitism.

Ett parti bakom flötet?

2009-04-23T23:41:00.001+03:00

Samlingspartiets politiker påstår att finländarna anser att landet tar emot för många flyktingar. I själva verket anser 70 % av finländarna att antalet flyktingar är lämpligt eller för lågt. Läs här.

Det är tydligen Samlingspartiets politiker som är bakom flötet, inte medborgarna.

Den finländska familjemodellen

2009-04-22T17:27:00.000+03:00

TV-Nytt 21.4 hade ett inslag om Samlingspartiets yrkan på en skärpning av invandrarpolitiken. Bland annat vill man inskränka rätten till återförening av flyktingfamiljer. TV-reportern förklarade hjälpsamt att man i andra kulturer har en benägenhet att blanda mellan släkt och familj. Underförstått: det är bara här i Finland man har förstått familjebegreppets verkliga innebörd.

Eller med andra ord: den övriga världen borde ta lärdom av oss finländare när det gäller familjerelationer.

(Reportaget illustrerades för säkerhets skull med somaliska kvinnor i hijab, en kvinna i muslimsk bön - tydligen ville man påminna tittarna om den essentiella innebörden i begreppet "flykting".)

Samlingspartisterna motiverade sin negativa inställning med att de ville förebygga invandrarfientliga attityder hos finländarna. Kanske finländska politiker någon gång borde pröva den motsatta metoden: att förebygga invandrarfientlighet genom att uttala sig positivt om inflyttare. (Vanhanen gjorde det nyligen, det måste medges.)

Om ord och rytm

2009-04-19T21:55:00.000+03:00

En svensk text som inte innehåller några lånord (och med det menar jag: ord vilkas form eller uttal omedelbart vittnar om deras främmande ursprung) är monoton. En text som innehåller ett övermått av lånord är hård och kantig.

(På samma sätt: en plats utan inflyttare är färglös. En plats där alla kommer från olika håll är själlös.)

Och vidare: en text utan egennamn (person- eller ortnamn) är anemisk. En text med ett övermått av egennamn är splittrad.

Punkter och linjer i politiken

2009-04-16T23:36:00.002+03:00

Symbolfrågor engagerar ofta väljarna mera direkt än renodlat politiska frågor. Med symbolfrågor avser jag frågor om sådant som abortlagstiftning, samkönade äktenskap, kommunnamn eller -vapen osv. Det är ofta lättare att bilda sig en uppfattning om frågor av den här karaktären än frågor som gäller skattepolitik, jordbrukssubventioner, statsbudgetens prioriteringar el. likn. Symbolfrågorna har vi gärna åsikter om, de väcker våra känslor. Frågor av det andra slaget överlåter vi hellre till de förtroendevalda. De har alltför många dimensioner, har konsekvenser på olika plan, man tvingas väga för och emot.

Symbolfrågor står ensamma för sig, de utgör isolerade punkter, de klassiska politiska frågorna är däremot förbundna med linjer till alla olika sidor av samhällslivet.

George W. Bush kampanjstrateg Karl Rove förstod att utnyttja det här. Han såg till att flera stater ordnade folkomröstningar om abort och samkönade äktenskap i samband med presidentvalet 2004. På det sättet lockade han konservativa väljare som annars var benägna att stanna hemma att bege sig till vallokalerna - och de allra flesta av dem röstade republikanskt.

Punktfrågornas lyskraft utgör en demokratins akilleshäl, genom att de leder bort väljarnas uppmärksamhet från frågor som mera direkt berör deras intressen.

I finländsk politik finns det en motsvarande akilleshäl. Personval har en liknande karaktär som symbolfrågor. Det är lätt att engagera sig för eller emot en kandidat i ett val, betydligt lättare än att sätta sig in i sakfrågor. Av den anledningen får presidentvalen hos oss en uppmärksamhet som inte står i någon som helst proportion till presidentens makt. Riksdagsvalen väcker långt ifrån samma intresse, vi överlåter med varm hand åt partiernas ledningar att sinsemellan göra upp om den verkliga makten. (I riksdagsvalen finns det också ett element av det här: vårt system med personlistor lockar partierna att lansera kändiskandidater som drar bort uppmärksamhet från sakfrågorna.)

(Se Torbjörn Kevins analys av presidentvalets status i finländsk politik, Åbo Underrättelser 15.4.09: "Manipulerat folk.")

En speciell avart av personfixeringen är smutskastningen av motpartens kandidater. Det är en utveckling som knappast heller går att undvika hos oss.